Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00 återfinns nederst i posten.
Allt fler journalister twittrar. Men hur hanterar journalisterna sin yrkesroll på Twitter? I artikeln Normalizing Twitter. Journalism practice in an emerging communication space undersöker författarna Dominic L. Lasorsa, Seth C. Lewis och Avery E. Holton (Journalism Studies, no 1/2012) över 22 000 tweets (inlägg på twitter) från ett urval av USA:s 500 mest följda journalister på Twitter. Syftet är att undersöka hur journalister på Twitter hanterar traditionella journalistiska normer och regler kring t ex oberoende, opartiskhet och transparens.
Jag har tidigare diskuterat hur övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om en opartisk journalistik. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Studien "Normalizing Twitter" visar hur twittrande journalister i USA utnyttjar mediets logik och inte tvekar att uttrycka egna åsikter på mikrobloggen, interagera med andra twittrare och redovisa diskussioner från jobbet om t ex nyhetsvärdering kring enskilda artiklar eller inslag. Journalister på "elitnivå" (rikspress, nyhetsbyråer, större TV- och radiobolag) var något mer restriktiva än övriga journalister.
Jag tror att samma mönster - måhända ännu starkare - återfinns i Sverige. På Twitter återfinner vi journalister i en mer frispråkig, diskuterande och åsiktsbaserad roll än när vi träffar på dem i traditionella nyhetssammanhang. Sociala mediers logik och funktionssätt inbjuder till ett mer personligt tilltal och uttryckssätt. Journalisters dialog med twitterföljare blir ointressant om den inte innehåller värderingar. Samhällets individualisering öppnar för en tydligare bild av personen bakom journalistrollen.
En aktuell incident illustrerar det nya landskapet. Expressens politiske reporter Niklas Svensson (@niklassvensson) är en ihärdig twittrare. Han nyttjar mediet främst till att puffa för tidningens nyheter, kommentera politiska skeenden och direktrapportera från olika arrangemang. Niklas Svensson blockerade nyligen några socialdemokratiska bloggare från att följa hans twitterkonto (sannolikt p g a att de varit synnerligen idoga i sin kritik av hans journalistik). En av de blockerade frågade då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hur han såg på att tidningens politiske reporter blockerade sina kritiker. Mattsson svarade - på Twitter - att Niklas Svensson twittrade som privatperson på ett privat twitterkonto och att tidningen därför inte hade några synpunkter på vilka följare han blockerade.
I formell mening är det klart att Thomas Mattsson har rätt. Men samtidigt är Niklas Svensson en av Expressens skarpaste varumärken och de flesta som följer honom på Twitter gör det inte i hans egenskap av privatperson utan just i hans egenskap av politisk reporter på Expressen.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans kritiker kan förstås beskrivas som en struntsak. Men incidenten inrymmer en djupare dimension om journalistikens villkor i en digitaliserad, individualiserad värld och vad dessa nya villkor betyder för journalistrollen. Twitter utgör fortfarande framkant bland sociala medier och det är därför som det är där de nya frågeställningarna om journalistrollen först dyker upp.
Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00: I dag svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på mitt blogginlägg. Mattsson betonar att det inte kan vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Han tillägger dock att man som reporter eller redigerare eller för den delen chef inte kan tycka till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans blockering av följare har sin början i en kritik mot en enkät som Niklas Svensson sände ut till socialdemokratiska förtroendevalda, där kritikerna menade att enkäten saknade svarsalternativ för dem som ville uttrycka stöd för Håkan Juholt som partiledare. Saken har idag uppmärksammats på flera håll, bl a i Dagens Media. Vad jag kan se har Niklas Svensson själv hittills valt att inte kommentera saken.
5 kommentarer:
Ovanstående gäller förstås även, eller i synnerhet, S-märkta (och ännu längre vänsterut) journalister. Eller?
Jag blir förvånad över bristen på kommentarer. Det ämne du tar upp är ju väldigt viktigt och jag vet inte om tystnaden beror på att tekniken sprungit ifrån pressetiska värderingar för länge sedan eller om rätt personer inte råkat läsa ditt inlägg. Själv är jag ju inte journalist, men tänker att twittrandet ju i viss typ av journalistik t.o.m. skulle ses som en normal del av arbetet, medan för annan, djupare och mera undersökande journalistik, bloggande, twittrande o.s.v. borde ske med försiktighet.
De borde tydligt ange att de twittrar som privatpersoner och inte tangera de ämnesområden som de berör i sitt arbete.
Först till Gun-Britt - journalister är inte ointresserade av Bjerelds reflektioner för att det saknas bloggkommentarer. Inlägget har lästs, kommenterats och diskuterats av journalister och andra. Twittrande journalister gör det dock ofta numera på twitter, eller skriver på egen blogg och uppmärksammar sen andra om det på twitter.
I själva frågan om tyckande och opartiskhet tänker jag att det finns fler alternativ än två - tycka eller inte tycka. Som nyhetssändare i Sveriges Radio kan/får jag aldrig ta ställning i kontroversiella frågor, eller agera så att mitt och SR:s oberoende och opartiskhet kan ifrågasättas. Det gäller på twitter likväl som alla andra arenor där jag finns. Förstås kan jag inte uttala medhåll/mothugg mot något parti/partiföreträdares inlägg/utspel etc. Jag passar mig t ex noga för att retweeta (vidarebefordra) politiskt innehåll eftersom det kan tolkas som medhåll även om jag inte alls håller med utan bara tycker att det var en intressant text. Jag går inte heller i demonstrationer eller skriver på namninsamlingar. På twitter följer jag både S-kommunalrådet och M-kommunalrådet i min kommun.
Jag får förstås vara en person och twittra/blogga/fb:a vad jag åt till middag och bilder på katten. Men jag behöver inte begränsa mig till det, har inget yrkesförbud i sociala medier. Tvärtom är det för mig ett viktigt arbetsverktyg - jag snappar upp vad folk snackar om, vad som är viktigt för dem = vad borde vi berätta i våra lokala nyheter.
Det finns områden där jag definitivt kan och får delta i debatt - journalistroll och etik, demokratifrågor etc.
Mitt twittrande igår rörde sig från Peter Wolodarskis DN-krönika om fotoförbud http://www.dn.se/ledare/signerat/vagar-vi-fortfarande-lita-pa-varandra till erfarenheter av grytor för långkok.
Jag önskar ibland att vi kunde riva ner objektivitetsnormen. Förstå att alla människor påverkas av hur de växt upp, vilka de umgås med, vilka texter de läser etc till att bli tänkande tyckande människor. Men att journalisten har en åsikt betyder ju inte att den styr hur artikeln blir eller tv-reportaget ser ut. Vi har ju yrkeskunnande, arbetsmetoder för att jobba opartiskt.
Även med dagens objektivitetsnorm tycker jag att tycker jag att jag som journalist kan delta i debatt även i brännande ämnen - öga mot öga eller på twitter - det handlar om hur jag gör det. Varför skulle journalistens dialog med sina följare bli ointressant om journalisten inte uttrycker egna åsikter? Folk älskar att berätta vad de tänker och tycker, även twitterföljare. Jag gör det journalister är bäst på, ställer frågorna.
PO kommenterade i Medierna i P1 om att journalister bör ha samma inställning till sin opartiskhet och objektivitet på sociala medier:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2795
Bra avsnitt i övrigt också.
Sakta i backarna! Det går inte att jämför USA med Sverige. I Sverige gäller fortfarande normen om journalistisk opartiskhet, medan den skrotades 1987 i USA. Det betyder alltså att svenska medier inte får rapportera ensidigt, medan det i USA inte längre finns några vänster-liberala åsikter som kommer till tals. Bolags-Amerika har tagit över och dikterar vilken som ska vara USA:s röst i världen (med få undantag).
Skicka en kommentar