På senare tid har jag noterat hur nyhetsreportrar i public service inleder sin intervjufråga med "Många undrar nog..." eller "Många kanske undrar...". Senast hände det igår måndag när Nike Nylander i SVT Aktuellt intervjuade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och ställde sin fråga så här: Många undrar nog hur bra koll ni har på människor som får uppehållstillstånd eller medborgarskap här?
Många undrar nog? Jag förstår inte varför frågan inleds så. Antingen är frågan journalistiskt relevant och då ska den förstås ställas oavsett om "många undrar" eller ej. Eller också är frågan inte journalistiskt relevant och då reducerar reportern sig själv till någon slags allmänhetens ombudsman eller "folkets röst" som vill ha svar på frågor som i sig inte är journalistiskt relevanta.
Formuleringen "Många undrar nog..." distanserar reportern från sin egen fråga. Själv undrar jag varför och i vilken typ av journalistiska situationer som en sådan distansering anses fylla en funktion.
Formuleringen "Många undrar nog" är också vag och mångtydig. Hur kommer "nog" in i det hela? Är det reporterns bedöming att det sannolikt förhåller sig så - och vad grundar sig i så fall denna bedömning på? Är det en generalisering av reporterns egen uppfattning, att reportern själv undrar? Är det reporterns maggropskänsla att "många undrar nog"? Eller finns det goda sakliga skäl för reportern att dra slutsatsen att "många undrar nog", och vilka är i så fall dessa goda sakliga skäl. Eller vill reportern sända en signal till tittaren - detta borde du verkligen undra över?
Och då har jag ändå inte berört hur många dessa många måste vara för att formuleringen "Många undrar nog..." ska bli meningsfull...
I mina mörka stunder tror jag att formuleringen "Många undrar nog..." ska ses som ett tillkämpat försök att skapa förtroliga band mellan reportern och tv-publiken. "Vi på redaktionen vet nog vad ni därute i stugorna undrar över, och nu ska vi ge röst åt era undringar och ställa makten mot väggen".
Så igen - vad tillför "Många undrar nog..." till en journalistiskt relevant fråga? Vi är nog många som undrar.
Visar inlägg med etikett Journalistik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Journalistik. Visa alla inlägg
2019-02-27
Kvällspressens klickjakt tar sig komiska uttryck
Ja, jag har alltid varit lite svag för kvällstidningsjournalistik. Och ja, jag känner kvällstidningslogiken där braskande rubriker ska locka till läsning av artiklar som sällan lever upp till rubrikernas förväntningar.
Men Aftonbladets och Expressens rubriksättningar i samband med pågående skid-VM blir tragikomiska i sin strävan att jaga klick på nätet. Rubrikerna bygger på idén att skapa en bild av nära nog fiendskap mellan de svenska och de norska skidlöparna. Här är tre exempel.
Norska ursäkten till Frida: "Var otrevlig", skriver Expressen dagen efter att svenska junioren Frida Karlsson vunnit ett imponerande silver på distansen 10 km klassisk stil, och på allvar lyckats utmana den norska storfavoriten Therese Johaug. Vilken norsk löpare var det som varit otrevlig mot Frida och tvingats be om ursäkt? Och varför var någon otrevlig mot Frida i hennes stora stund? Jag blev förstås lite nyfiken och klickade.
Jo, det var den norska bronsmedaljören Ingvild Flugstad Östberg som var så trött och stel när hon kom i mål att hon bad Frida Karlsson om hjälp med att få av sig sina skidor, samtidigt som hon gratulerade Frida till silvermedaljen. Efteråt tyckte Ingvild att hon kanske varit lite framfusig, eftersom hon inte kände Frida sedan tidigare. I artikeln skrattar Ingvild lite generat över det inträffade, men någon ursäkt syns det inte skymten av.
I en annan artikel i Expressen i dag kan vi läsa: Johaugs varning till Frida efter succén: "Alla måste vara medvetna om det från nu". Klar man blir nyfiken. Vad kan det vara för dramatisk händelseutveckling som får världsstjärnan Therese Johaug att rikta sig direkt till Frida Karlsson för att varna henne, och dessutom klargöra att det rör sig om något som alla från och med nu måste vara medvetna om? Klart att jag klickade.
Well. I artikeln utdelas inga "varningar". I stället säger Therese Johaug att "det är viktigt att ha i bakhuvudet" att resultaten över tid svänger och att Frida Karlsson inte med självklarhet kan räkna med att vara bland de tre bästa kommande tävlingar. Någon dramatik eller någon konflikt är det vänliga rådet förstås inte uttryck för.
Aftonbladet är inte bättre. Beslutet om Frida retade upp Norge, kan vi läsa i dag. Vad kan det vara? Vad är det för beslut som retat upp Norge? Kan det vara något misstänkt fuffens där Sverige eller mästerskapens tävlingsjury otillbörligt gynnat Frida Karlsson? Jag klickade.
Rubriken syftade på att en norsk skidexpert i november 2018 varit kritisk till att den svenska landslagsledningen förordat att Frida Karlsson skulle prioritera de stundande tävlingarna i Junior-VM i stället för tävlingarna i världscupen. Inte särskilt mycket dramatik eller nyhetsvärde där heller.
Ser att Expressen nu frestar med rubriken: Oväntade beskedet om Therese Johaug. Ska försöka låta bli att klicka...
Men Aftonbladets och Expressens rubriksättningar i samband med pågående skid-VM blir tragikomiska i sin strävan att jaga klick på nätet. Rubrikerna bygger på idén att skapa en bild av nära nog fiendskap mellan de svenska och de norska skidlöparna. Här är tre exempel.
Norska ursäkten till Frida: "Var otrevlig", skriver Expressen dagen efter att svenska junioren Frida Karlsson vunnit ett imponerande silver på distansen 10 km klassisk stil, och på allvar lyckats utmana den norska storfavoriten Therese Johaug. Vilken norsk löpare var det som varit otrevlig mot Frida och tvingats be om ursäkt? Och varför var någon otrevlig mot Frida i hennes stora stund? Jag blev förstås lite nyfiken och klickade.
*
I en annan artikel i Expressen i dag kan vi läsa: Johaugs varning till Frida efter succén: "Alla måste vara medvetna om det från nu". Klar man blir nyfiken. Vad kan det vara för dramatisk händelseutveckling som får världsstjärnan Therese Johaug att rikta sig direkt till Frida Karlsson för att varna henne, och dessutom klargöra att det rör sig om något som alla från och med nu måste vara medvetna om? Klart att jag klickade.
Well. I artikeln utdelas inga "varningar". I stället säger Therese Johaug att "det är viktigt att ha i bakhuvudet" att resultaten över tid svänger och att Frida Karlsson inte med självklarhet kan räkna med att vara bland de tre bästa kommande tävlingar. Någon dramatik eller någon konflikt är det vänliga rådet förstås inte uttryck för.
*
Aftonbladet är inte bättre. Beslutet om Frida retade upp Norge, kan vi läsa i dag. Vad kan det vara? Vad är det för beslut som retat upp Norge? Kan det vara något misstänkt fuffens där Sverige eller mästerskapens tävlingsjury otillbörligt gynnat Frida Karlsson? Jag klickade.
*
Ser att Expressen nu frestar med rubriken: Oväntade beskedet om Therese Johaug. Ska försöka låta bli att klicka...
2017-02-26
Rapport från Baltimore IV: Om Trump och amerikansk nyhetsjournalistik
Trump, Trump, Trump. Efter en vecka i Baltimore, Maryland, USA ska det bli skönt att komma hem. Alla de stora nyhetskanalerna fyller sina sändningar med Donald Trump och turerna kring hans presidentskap. Men något säger mig att det vore en illusion att tro att det blir mindre av Trump hemma i Sverige än vad det har varit här i USA. Trump och hans eskapader slår igenom i nyhetslogiken både här och där.
Hittills har Donald Trump lyckats förolämpa och göra sig till ovän med snart sagt alla etablerade institutioner i USA: stora delar av kongressen, domstolarna, de etablerade tidningarna och tv-kanalerna, FBI och CIA. Till arbetsmarknadsminister har han valt den öppet fackföreningsfientlige Andy Puzder. Det är väl egentligen bara delar av näringslivet som är nöjda. Och kanske militären. Kanske.
Hur länge kommer detta att hålla? Hur smal maktbas kan Donald Trump ha och ändå styra? Nja. Vi ska komma ihåg att republikanerna genom sin majoritet i kongressens båda kamrar nu har en unik möjlighet att driva igenom sin politik och förflytta det politiska livet i USA åt höger. Det tillfället vill man inte missa. Då kan detta splittrade republikanska parti ha tålamod och överseende med Trumps agerande ett bra tag framöver.
Och Trump har en politisk agenda. Den kan sammanfattas i tre ord: säkerhet, suveränitet, jobb. Det finns en riktning i hans politik, och med en riktning kan man komma långt.
Jag är imponerad av den amerikanska nyhetsjournalistiken. Programledarna på CNN vågar ha en egen position. De tussar sällan eller aldrig bara ihop två olika ståndpunkter och reducera sig själva till ordningsmän i debatten. Som Vänstra Stranden påpekade igår hör man sällan det ängsliga inpasset: "Men nu är ju inte X här och kan försvara sig". Med programledare som utifrån journalistiska utgångspunkter vågar ta ställning blir samtalet mer fördjupat och analytiskt. Här tycker jag att många svenska politiska journalister i främst radio och TV har en del att inspireras utav.
Jag är också imponerad av alla dessa Town Hall Meetings där politiker möter väljare från sina valkretsar. Turbulensen har den senaste veckan varit stor på dessa möten. Många republikanska företrädare har ändå under relativt ordnade former frontat en - för att uttrycka det milt - uppretad väljarkår. Civilkurage, tycker jag.
Dagen har fyllts av intressanta seminarier på ISA-konferensen, bland annat om religionens betydelse i internationell politik, om krigsfotografering och om relationen mellan islamska tankeelement och teorier om internationella relationer. Men nu är det slut, och i morgon reser hustrun och jag hem. Bort från Trump, men säkert också hem till Trump. Ser fram mot den dag då jag kan gå och lägga mig utan att ha ägnat Trump-fenomenet en tanke. Dessvärre tycks det vara en bit kvar dit.
Hittills har Donald Trump lyckats förolämpa och göra sig till ovän med snart sagt alla etablerade institutioner i USA: stora delar av kongressen, domstolarna, de etablerade tidningarna och tv-kanalerna, FBI och CIA. Till arbetsmarknadsminister har han valt den öppet fackföreningsfientlige Andy Puzder. Det är väl egentligen bara delar av näringslivet som är nöjda. Och kanske militären. Kanske.
Hur länge kommer detta att hålla? Hur smal maktbas kan Donald Trump ha och ändå styra? Nja. Vi ska komma ihåg att republikanerna genom sin majoritet i kongressens båda kamrar nu har en unik möjlighet att driva igenom sin politik och förflytta det politiska livet i USA åt höger. Det tillfället vill man inte missa. Då kan detta splittrade republikanska parti ha tålamod och överseende med Trumps agerande ett bra tag framöver.
Och Trump har en politisk agenda. Den kan sammanfattas i tre ord: säkerhet, suveränitet, jobb. Det finns en riktning i hans politik, och med en riktning kan man komma långt.
*
Jag är imponerad av den amerikanska nyhetsjournalistiken. Programledarna på CNN vågar ha en egen position. De tussar sällan eller aldrig bara ihop två olika ståndpunkter och reducera sig själva till ordningsmän i debatten. Som Vänstra Stranden påpekade igår hör man sällan det ängsliga inpasset: "Men nu är ju inte X här och kan försvara sig". Med programledare som utifrån journalistiska utgångspunkter vågar ta ställning blir samtalet mer fördjupat och analytiskt. Här tycker jag att många svenska politiska journalister i främst radio och TV har en del att inspireras utav.
*
Jag är också imponerad av alla dessa Town Hall Meetings där politiker möter väljare från sina valkretsar. Turbulensen har den senaste veckan varit stor på dessa möten. Många republikanska företrädare har ändå under relativt ordnade former frontat en - för att uttrycka det milt - uppretad väljarkår. Civilkurage, tycker jag.
*
Funderade en stund igår på att börja twittra under namnet Ulf Bildt. Kloka personer i min närhet fick mig att avstå.
*
Noterar att Anna Kinberg Batra vägrar att kritisera den nidbild av Sverige som Jimmie Åkessons och Mattias Karlsson sprider i Wall Street Journal. Det är smärtsamt att iaktta Moderaternas moraliska kollaps.
*
Dagen har fyllts av intressanta seminarier på ISA-konferensen, bland annat om religionens betydelse i internationell politik, om krigsfotografering och om relationen mellan islamska tankeelement och teorier om internationella relationer. Men nu är det slut, och i morgon reser hustrun och jag hem. Bort från Trump, men säkert också hem till Trump. Ser fram mot den dag då jag kan gå och lägga mig utan att ha ägnat Trump-fenomenet en tanke. Dessvärre tycks det vara en bit kvar dit.
2015-02-24
Ökar verkligen invandringskritiken inom Kristdemokraterna?
Det hörs allt fler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna. Så påannonserades ett inslag i Ekot i morse, där reportern hade intervjuat tre lokalpolitiker från Kristdemokraterna som medverkat på partiets kommun- och landstingsdagar i Örebro i helgen.
Påannonsen var sakligt ogrundad. Ingenting i inslaget gav några belägg för att det nu hörs fler invandringskritiska röster i Kristdemokraterna är tidigare. Överhuvudtaget redovisades inget underlag för slutsatsen att invandringskritiken i Kristdemokraterna skulle ha ökat. Det enda som redovisades var intervjuer med tre av de över 800 personer som deltog i Örebro.
Inslaget i sig var det inget fel på. Det finns ett nyhetsvärde i att synliggöra att det inom Kristdemokraterna finns enskilda lokalpolitiker som tycker att invandrare måste "lära sig att umgås" och som hyser ett motstånd mot en generös anhöriginvandring: "De får ta hit de närmsta, sedan får det räcka". Sedan är det en annan sak att motsvarande åsiktsströmningar sannolikt återfinns på lokal nivå även i flera andra riksdagspartier.
Om Ekots reporter besökt Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar föregående år och ställt ungefär samma frågor så hade det nog inte varit så svårt att hitta enskilda lokala politiker som uttryckte sig på ungefär samma sätt som de som intervjuades i inslaget i morse. Så varför i fridens dag känner sig redaktionen föranledd att utan belägg eller argument beskriva det inträffade som en förändring?
Kan det vara så att redaktionsledningen är så ansatt av en aggressiv diskurs om ökad invandringsfientlighet att man omedvetet blir en del av den? I stället är det ju redaktionsledningens journalistiska ansvar att uppvisa en kritisk medvetenhet kring de objekt man bevakar. Okej, det finns invandringskritik inom Kristdemokraterna. Visa då gärna upp den och analysera den. Men påstå inte att det hörs alltfler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna när det inte finns några belägg för att så skulle vara fallet.
Påannonsen var sakligt ogrundad. Ingenting i inslaget gav några belägg för att det nu hörs fler invandringskritiska röster i Kristdemokraterna är tidigare. Överhuvudtaget redovisades inget underlag för slutsatsen att invandringskritiken i Kristdemokraterna skulle ha ökat. Det enda som redovisades var intervjuer med tre av de över 800 personer som deltog i Örebro.
Inslaget i sig var det inget fel på. Det finns ett nyhetsvärde i att synliggöra att det inom Kristdemokraterna finns enskilda lokalpolitiker som tycker att invandrare måste "lära sig att umgås" och som hyser ett motstånd mot en generös anhöriginvandring: "De får ta hit de närmsta, sedan får det räcka". Sedan är det en annan sak att motsvarande åsiktsströmningar sannolikt återfinns på lokal nivå även i flera andra riksdagspartier.
Om Ekots reporter besökt Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar föregående år och ställt ungefär samma frågor så hade det nog inte varit så svårt att hitta enskilda lokala politiker som uttryckte sig på ungefär samma sätt som de som intervjuades i inslaget i morse. Så varför i fridens dag känner sig redaktionen föranledd att utan belägg eller argument beskriva det inträffade som en förändring?
Kan det vara så att redaktionsledningen är så ansatt av en aggressiv diskurs om ökad invandringsfientlighet att man omedvetet blir en del av den? I stället är det ju redaktionsledningens journalistiska ansvar att uppvisa en kritisk medvetenhet kring de objekt man bevakar. Okej, det finns invandringskritik inom Kristdemokraterna. Visa då gärna upp den och analysera den. Men påstå inte att det hörs alltfler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna när det inte finns några belägg för att så skulle vara fallet.
*
Uppdaterat 26 februari kl 10.00. Reportern Ivan Garcia svarar på twitter på kritiken, och förklarar varför det blev som det blev. Bra!2014-09-08
Om partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV
Partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV väcker starka känslor. Synpunkterna är många och ofta ifrågasätts såväl upplägg som programledarnas insatser. Mycket står på spel. För medierna är dessa program prestigefyllda och för public service-företagen ställs kravet på opartiskhet på sin spets.
Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.
Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.
Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.
Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.
Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.
Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.
Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!
På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"
Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.
Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.
Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.
Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.
Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.
Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.
Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!
På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"
2014-06-22
Ring in-program inför valet - medborgarmakt eller skådespel?
Ring in och ställ din fråga direkt till statsminister Fredrik Reinfeldt! Hur många gånger har vi inte hört denna eller snarlika uppmaningar i Sveriges Radio, Sveriges Television eller andra etermedieföretag. Den enskilde medborgaren ges en plattform att ställa den ansvarige politikern till svars, eller för att i en positiv dialog bidra till att föra den politiska debatten framåt.
Men hur är det i verkligheten? Är det verkligen så att mötet mellan medborgaren och ministern över en telefonledning i direktsändning är en form av maktutövning från medborgarens sida? Eller är dessa ring in-program bara en show, där den inringande medborgaren reduceras till ett medel för en politisk och medial elit?
I den intressanta artikeln 'Welcome to participate': Host activities and caller's position in Swedish election campaign phone-ins in the 1970s and 2000s i tidskriften Journalism visar professor Mats Ekström (Göteborgs universitet) och docent Ulla Moberg (Örebro universitet) hur relationen mellan den inringande medborgaren, den svarande politiken och den programledande journalisten förändrats över tid. Ett resultat är att den inringande medborgaren förlorat makt i samtalssituationen. Tidigare intervenerade programledaren inte så tidigt i samtalet mellan medborgaren och politikern, utan medborgaren fick själv formulera följdfrågor och göra analyser av politikerns svar. I dag intervenerar programledaren tidigare i samtalet och det är inte ovanligt att medborgarens fråga endast får illustrera en problematik, utifrån vilken programledaren sedan styr samtalet och själv ställer politikern till svars.
Vi lever i en alltmer individualiserad tid, och det pågår en diskussion om vad denna individualisering innebär för maktfördelningen i samhället. Var tar makten vägen, när industrisamhällets kollektiva auktoriteter som till exempel de politiska partierna, fackföreningarna och kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara samhällsbärare? Är det verkligen så att individualisering leder till ökad makt för enskilda medborgare på samhällskollektivens bekostnad?
Ekströms och Mobergs studie antyder att trots allt mer fokus på den enskilde medborgaren är det inte nödvändigvis så att med mer fokus följer mer makt. Det hade varit intressant om Ekström och Moberg i större utsträckning diskuterat förklaringar till och innebörden av sina resultat. Är det till exempel så att inringarens minskade makt är en konsekvens av journalistikens professionalisering, där kompetenta och väl pålästa journalister genom analytiska insatser bidrar till bättre programinslag än en självgående diskussion mellan medborgare och makthavare? Eller har vi fått en ny form av journalistik där medborgaren inbjuds och lyfts fram, men mera som ett objekt och mindre som ett subjekt -även om vi låtsas att det är tvärtom? Men visst - utan Ekströms och Mobergs studie hade det inte varit möjligt att ställa dessa frågor och det är vackert så.
Det skall bli intressant att lyssna på ring in-programmen inför riksdagsvalet i september och se om trenden fortsätter. Hur mycket av samtalen blir en dialog mellan medborgare och politiker och hur mycket blir medborgarens fråga bara en scen på vilken politiker och politiska journalister framför sina piruetter.
Men hur är det i verkligheten? Är det verkligen så att mötet mellan medborgaren och ministern över en telefonledning i direktsändning är en form av maktutövning från medborgarens sida? Eller är dessa ring in-program bara en show, där den inringande medborgaren reduceras till ett medel för en politisk och medial elit?
I den intressanta artikeln 'Welcome to participate': Host activities and caller's position in Swedish election campaign phone-ins in the 1970s and 2000s i tidskriften Journalism visar professor Mats Ekström (Göteborgs universitet) och docent Ulla Moberg (Örebro universitet) hur relationen mellan den inringande medborgaren, den svarande politiken och den programledande journalisten förändrats över tid. Ett resultat är att den inringande medborgaren förlorat makt i samtalssituationen. Tidigare intervenerade programledaren inte så tidigt i samtalet mellan medborgaren och politikern, utan medborgaren fick själv formulera följdfrågor och göra analyser av politikerns svar. I dag intervenerar programledaren tidigare i samtalet och det är inte ovanligt att medborgarens fråga endast får illustrera en problematik, utifrån vilken programledaren sedan styr samtalet och själv ställer politikern till svars.
Vi lever i en alltmer individualiserad tid, och det pågår en diskussion om vad denna individualisering innebär för maktfördelningen i samhället. Var tar makten vägen, när industrisamhällets kollektiva auktoriteter som till exempel de politiska partierna, fackföreningarna och kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara samhällsbärare? Är det verkligen så att individualisering leder till ökad makt för enskilda medborgare på samhällskollektivens bekostnad?
Ekströms och Mobergs studie antyder att trots allt mer fokus på den enskilde medborgaren är det inte nödvändigvis så att med mer fokus följer mer makt. Det hade varit intressant om Ekström och Moberg i större utsträckning diskuterat förklaringar till och innebörden av sina resultat. Är det till exempel så att inringarens minskade makt är en konsekvens av journalistikens professionalisering, där kompetenta och väl pålästa journalister genom analytiska insatser bidrar till bättre programinslag än en självgående diskussion mellan medborgare och makthavare? Eller har vi fått en ny form av journalistik där medborgaren inbjuds och lyfts fram, men mera som ett objekt och mindre som ett subjekt -även om vi låtsas att det är tvärtom? Men visst - utan Ekströms och Mobergs studie hade det inte varit möjligt att ställa dessa frågor och det är vackert så.
Det skall bli intressant att lyssna på ring in-programmen inför riksdagsvalet i september och se om trenden fortsätter. Hur mycket av samtalen blir en dialog mellan medborgare och politiker och hur mycket blir medborgarens fråga bara en scen på vilken politiker och politiska journalister framför sina piruetter.
2013-07-02
Golden Age of Politics. Går vi mot en politikens guldålder?
I Almedalen lyssnade jag i dag på professor Charlie Beckett som medverkade på seminariet "Vinna eller försvinna? Hur ser framtiden ut för public service och tidningsbranchen". Beckett är chef för London School of Economics medie-tankesmedja Polis och har arbetat för bl a BBC News. Förutom Beckett medverkade även Heidi Avellan (politisk redaktör Sydsvenskan), Jan Helin (publisher, Aftonbladet) och Cilla Benkö (VD, Sveriges Radio). Jag räknade till nära 300 personer i lokalen.
Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.
En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.
Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.
Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.
Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.
Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.
En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.
Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.
Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.
Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.
2013-02-21
Visst kan en journalist vara med i ett politiskt parti.
I dag skriver jag på Ajour angående Lars Adaktussons medlemskap i Kristdemokraterna och hans påstående att det inte är möjligt för en journalist att vara medlem i ett politiskt parti. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.
Självklart är det möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist.Jag tycker det är roligt att Lars Adaktusson nu tar steget från journalistiken in i politiken. Men han representerar en trist och omodern syn på journalistik och politik när han säger att det ”inte är möjligt” att kombinera journalistisk yrkesverksamhet med att vara medlem i ett politiskt parti. Mina argument är följande.
1) Den bästa samhällsjournalistiken och politiska journalistiken bedrivs av personer som är intresserade av och har ett engagemang för samhälleliga och politiska frågor. Sådana personer har också värderingar, känslor och åsikter i samhälleliga och politiska frågor – det följer naturligt med intresset och engagemanget. Värderingarna, känslorna och åsikterna finns där oavsett partimedlemskapet och försvinner förstås inte om journalisten slutar betala sin medlemsavgift. I Lars Adaktussons fall tycker jag till och med att hans trovärdighet som journalist ökar när han nu synliggör sina värderingar och sina åsikter.
2) I det nya medielandskapet är den ”opartiska” journalistiken konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Mångfalden av nyhetskanaler och möjligheten att skaffa sig kunskap genom att själv googla runt på nätet blir för många medborgare fullgoda alternativ till den traditionella journalistiken. Den ”opartiske” journalisten riskerar att bli en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – som till exempel Jay Rosen från New York University har uttryckt det. Transparensen och genomsynligheten ersätter opartiskheten som vår tids objektivitet.
3. Om vi hävdar att en journalist inte får vara med i ett politiskt parti rör vi oss på sluttande plan. Får en journalist vara med i en miljöorganisation? I Greenpeace? Amnesty? Får en journalist gå i ett 1 maj-tåg? Eller vara med på ett 1 maj-möte? Hur vet vi då om journalisten är på 1 maj-mötet som deltagare eller som åskådare? Får en journalist vara med i en Facebook-grupp som driver en politisk fråga? Eller gilla något inlägg på Facebook som berör en politisk fråga? Eller delta i en politisk diskussion på Twitter? Får samhällskunskapslärare vara med i politiska partier? Hur gör vi med prästerna?
Självklart är det möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist.Jag tycker det är roligt att Lars Adaktusson nu tar steget från journalistiken in i politiken. Men han representerar en trist och omodern syn på journalistik och politik när han säger att det ”inte är möjligt” att kombinera journalistisk yrkesverksamhet med att vara medlem i ett politiskt parti. Mina argument är följande.
1) Den bästa samhällsjournalistiken och politiska journalistiken bedrivs av personer som är intresserade av och har ett engagemang för samhälleliga och politiska frågor. Sådana personer har också värderingar, känslor och åsikter i samhälleliga och politiska frågor – det följer naturligt med intresset och engagemanget. Värderingarna, känslorna och åsikterna finns där oavsett partimedlemskapet och försvinner förstås inte om journalisten slutar betala sin medlemsavgift. I Lars Adaktussons fall tycker jag till och med att hans trovärdighet som journalist ökar när han nu synliggör sina värderingar och sina åsikter.
2) I det nya medielandskapet är den ”opartiska” journalistiken konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Mångfalden av nyhetskanaler och möjligheten att skaffa sig kunskap genom att själv googla runt på nätet blir för många medborgare fullgoda alternativ till den traditionella journalistiken. Den ”opartiske” journalisten riskerar att bli en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – som till exempel Jay Rosen från New York University har uttryckt det. Transparensen och genomsynligheten ersätter opartiskheten som vår tids objektivitet.
3. Om vi hävdar att en journalist inte får vara med i ett politiskt parti rör vi oss på sluttande plan. Får en journalist vara med i en miljöorganisation? I Greenpeace? Amnesty? Får en journalist gå i ett 1 maj-tåg? Eller vara med på ett 1 maj-möte? Hur vet vi då om journalisten är på 1 maj-mötet som deltagare eller som åskådare? Får en journalist vara med i en Facebook-grupp som driver en politisk fråga? Eller gilla något inlägg på Facebook som berör en politisk fråga? Eller delta i en politisk diskussion på Twitter? Får samhällskunskapslärare vara med i politiska partier? Hur gör vi med prästerna?
2012-11-07
Mediebevakningen brast inför Obamas segerval
Barack Obama omvaldes - som väntat - till president i USA. Obama fick ungefär 50 procent av rösterna, mot utmanaren Mitt Romneys 48 procent. I striden om de avgörande elektorsrösterna har Obama i skrivande stund (Floridas röster återstår att fördela) 303 mot Romneys 206.
Det amerikanska presidentvalet har fått en enorm uppmärksamhet i svenska medier. Det är bra. Mindre bra är att mediebevakningen brustit i beskrivningen och analysen av valkampens förutsättningar.
Ett bärande tema i valbevakningen har varit att opinionsläget beskrivits som jämnt, med ett knappt försteg för Obama, och att utgången därför skulle ha varit i högsta grad oviss. En sådan beskrivning är felaktig. Visst var opinionsläget relativt jämnt, såväl på det nationella planet som i de viktigaste delstaterna. Men valutgången var inte särskilt oviss. Obama knappa överläge i opinionen i de viktigaste delstaterna var fullt tillräckligt för att han skulle vara storfavorit till segern. Det enda som skulle kunna hindra Obamas seger var att republikanerna systematiskt missgynnades i de viktningar och urval som låg till grund för mätningarna. Men historiskt sett fanns det inga tydliga tecken på en sådan systematisk snedvridning.
Obamas överläge var väl känt. Spelbolagen - som sällan eller aldrig har fel i dessa sammanhang - gav dagarna före valet endast 1.25 tillbaka för spel på Obama, medan spel på Romney gav nära 4 gånger tillbaka. Om Romney vunnit hade det varit en jätteskräll, och också beskrivits som en sådan i svenska media.
Alltför många medier blandade således ihop det faktum att valet i USA skulle bli relativt jämnt med att utgången var oviss.
Vad berodde denna hopblandning på? Till viss del var det säkert okunnighet och kanske naivitet kring de statistiska förutsättningarna. Men i huvudsak tror jag att hopblandningen var en del av en mediedramaturgi där en oförutsägbar valutgång ants skapa större intresse och ger fler läsare/lyssnare/tittare/klickare.
Det var synd. Jag tror det hade gått att spela upp en lika slagkraftig mediedramaturgi baserad på favoriten Obama mot utmanaren Romney. Skulle det bli en valskräll? Opinionsläget var tillräckligt tätt för att en skräll inte skulle kunna uteslutas. Sverige slog trots allt Sovjetunionen någon gång då och då i hockey-VM under 1960- och 1970-talen. Men varje gång det var en skräll och inte något annat.
Visst fanns det i mediebevakningen flera goda undantag från det bild jag skisserat ovan. Till exempel Jens Kärrman, som på sin blogg i DN föredömligt redovisade förutsättningarna.Eller Susanne Sjöstedt i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.
Det amerikanska presidentvalet har fått en enorm uppmärksamhet i svenska medier. Det är bra. Mindre bra är att mediebevakningen brustit i beskrivningen och analysen av valkampens förutsättningar.
Ett bärande tema i valbevakningen har varit att opinionsläget beskrivits som jämnt, med ett knappt försteg för Obama, och att utgången därför skulle ha varit i högsta grad oviss. En sådan beskrivning är felaktig. Visst var opinionsläget relativt jämnt, såväl på det nationella planet som i de viktigaste delstaterna. Men valutgången var inte särskilt oviss. Obama knappa överläge i opinionen i de viktigaste delstaterna var fullt tillräckligt för att han skulle vara storfavorit till segern. Det enda som skulle kunna hindra Obamas seger var att republikanerna systematiskt missgynnades i de viktningar och urval som låg till grund för mätningarna. Men historiskt sett fanns det inga tydliga tecken på en sådan systematisk snedvridning.
Obamas överläge var väl känt. Spelbolagen - som sällan eller aldrig har fel i dessa sammanhang - gav dagarna före valet endast 1.25 tillbaka för spel på Obama, medan spel på Romney gav nära 4 gånger tillbaka. Om Romney vunnit hade det varit en jätteskräll, och också beskrivits som en sådan i svenska media.
Alltför många medier blandade således ihop det faktum att valet i USA skulle bli relativt jämnt med att utgången var oviss.
Vad berodde denna hopblandning på? Till viss del var det säkert okunnighet och kanske naivitet kring de statistiska förutsättningarna. Men i huvudsak tror jag att hopblandningen var en del av en mediedramaturgi där en oförutsägbar valutgång ants skapa större intresse och ger fler läsare/lyssnare/tittare/klickare.
Det var synd. Jag tror det hade gått att spela upp en lika slagkraftig mediedramaturgi baserad på favoriten Obama mot utmanaren Romney. Skulle det bli en valskräll? Opinionsläget var tillräckligt tätt för att en skräll inte skulle kunna uteslutas. Sverige slog trots allt Sovjetunionen någon gång då och då i hockey-VM under 1960- och 1970-talen. Men varje gång det var en skräll och inte något annat.
Visst fanns det i mediebevakningen flera goda undantag från det bild jag skisserat ovan. Till exempel Jens Kärrman, som på sin blogg i DN föredömligt redovisade förutsättningarna.Eller Susanne Sjöstedt i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.
2012-07-21
Utøya och den moderna journalistikens villkor
I dag skriver jag på Ajour om hur mediebevakningen av terrordåden och massmorden i Oslo och på Utøya synliggör hur digitaliseringen förändrar inte bara journalistikens villkor utan också vårt sätt att leva tillsammans. Utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.
I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.
På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.
Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.
Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.
I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.
På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.
Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.
Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.
2012-05-19
Expressen, vapenaffären och journalistikens gränser
I dag skriver jag på Ajour om Expressen och domen för vapenbrott. Nedan följer ett utdrag av artikeln. Hela texten kan läsas här.
I fredags dömde Malmö tingsrätt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, nyhetschefen Andreas Johansson och reportern Diamant Salihu till villkorlig dom och dagsböter för vapenbrott samt anstiftan till vapenbrott. Bakgrunden var att Diamant Salihu köpt en illegal pistol på gatan i Malmö, i syfte att visa hur lätt det var att komma över ett vapen. Domen har väckt stor uppståndelse och väcker principiella frågor kring journalistikens samt yttrande- och tryckfrihetens gränser.
En samstämmig kör av journalister, redaktörer och mediefolk har kritiserat tingsrättens dom, med hänvisning till att syftet med vapenköpet var journalistiskt och att yttrandefriheten riskerar att urholkas. Det är utmärkt att medievärlden står upp för yttrande- och tryckfriheten. Jag har svårt att förstå den raljans som Mårten Schultz, professor i civilrätt, väljer att ge uttryck för när han skriver att mediernas makthavare i bombastiska termer skåpar ut åtalet.
När jurister gör sig lustiga över dem som försvarar yttrande- och tryckfriheten blir jag alltid illa till mods.
Däremot gör Expressen i dag sitt bästa för att bekräfta Mårten Schultz nidbild av hur medierna driver kampanjjournalistik i frågan i stället för att sakligt analysera domen. Domen kommenteras på fyra sidor (papperstidningen). Bortsett från två meningar av Eva Wendel Rosberg, lagman vid Malmö tingsrätt, intervjuas ingen jurist eller någon annan person som försvarar eller ens problematiserar domen. Alla intervjuade representerar mediesfären och är självklart kritiska. Expressens och medievärldens kritik mot domen hade stått starkare om nyhetsbevakningen av domen varit mer saklig och analyserande. Som läsare får man nu ingen möjlighet att själv förhålla sig till skälen för domslutet. Bara den ena sidan släpps fram, och bevakningen blir därför just ensidig.
I fredags dömde Malmö tingsrätt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, nyhetschefen Andreas Johansson och reportern Diamant Salihu till villkorlig dom och dagsböter för vapenbrott samt anstiftan till vapenbrott. Bakgrunden var att Diamant Salihu köpt en illegal pistol på gatan i Malmö, i syfte att visa hur lätt det var att komma över ett vapen. Domen har väckt stor uppståndelse och väcker principiella frågor kring journalistikens samt yttrande- och tryckfrihetens gränser.
En samstämmig kör av journalister, redaktörer och mediefolk har kritiserat tingsrättens dom, med hänvisning till att syftet med vapenköpet var journalistiskt och att yttrandefriheten riskerar att urholkas. Det är utmärkt att medievärlden står upp för yttrande- och tryckfriheten. Jag har svårt att förstå den raljans som Mårten Schultz, professor i civilrätt, väljer att ge uttryck för när han skriver att mediernas makthavare i bombastiska termer skåpar ut åtalet.
När jurister gör sig lustiga över dem som försvarar yttrande- och tryckfriheten blir jag alltid illa till mods.
Däremot gör Expressen i dag sitt bästa för att bekräfta Mårten Schultz nidbild av hur medierna driver kampanjjournalistik i frågan i stället för att sakligt analysera domen. Domen kommenteras på fyra sidor (papperstidningen). Bortsett från två meningar av Eva Wendel Rosberg, lagman vid Malmö tingsrätt, intervjuas ingen jurist eller någon annan person som försvarar eller ens problematiserar domen. Alla intervjuade representerar mediesfären och är självklart kritiska. Expressens och medievärldens kritik mot domen hade stått starkare om nyhetsbevakningen av domen varit mer saklig och analyserande. Som läsare får man nu ingen möjlighet att själv förhålla sig till skälen för domslutet. Bara den ena sidan släpps fram, och bevakningen blir därför just ensidig.
2012-04-29
Svenska journalister kramar Miljöpartiet?
I kväll söndag blev det rusning på twitter när SVT Agenda presenterade professor Kent Asps
undersökning som visade att 41 procent av landets journalister
sympatiserar med Miljöpartiet. Starkast är överrepresentationen bland
dem som arbetar inom bevakningsområdet politik/samhälle – där uppgår
andelen journalister som sympatiserar med Miljöpartiet till 46 procent. Om Kent Asps undersökning skriver jag på Ajour. Nedan följer ett utdrag ur texten. Hela texten kan läsas här.
Hela Kent Asps undersökning återfinns här.
Länge var det Vänsterpartiet som var mest överrepresenterat bland svenska journalister. År 1999 var det till exempel 31 procent av journalisterna som sympatiserade med Vänsterpartiet. Själv gick jag Journalisthögskolan i Göteborg 1975-77 och då var vi verkligen vänster – alla i klassen utom fem om jag minns rätt. Lars Adaktusson – som medverkade i kvällens Agenda – gick ett år före mig och han stack ut redan då genom att göra sin praktik på tidningen Dagen.
Det parti som tappat mest stöd bland svenska journalister är Socialdemokraterna. År 1968 sympatiserade 46 procent av Sveriges journalister med Socialdemokraterna – år 2011 hade andelen minskat till 14 procent. Då skall vi komma ihåg att undersökningen genomfördes under perioden oktober 2011 – februari 2012, det vill säga när Juholt-affären och ledarkrisen inom Socialdemokraterna pågick för fullt.
Är det då ett problem att Miljöpartiet är så överrepresenterat bland svenska journalister? Nej, jag tycker inte det. Om det är något problem är det snarare – vilket Vänstra Stranden påtalade på twitter – om journalister tenderar att ha samma klassbakgrund och samma erfarenheter (vilket i sin tur kan ha påverkat deras partisympatier). Jag har tidigare skrivit om hur den opartiska journalistiken utmanas i vårt digitaliserade, individualiserade samhälle och att begreppet opartiskhet nog måste definieras på nytt för att bli relevant. Asps undersökning utgör utmärkt bränsle för en sådan diskussion.
Hela Kent Asps undersökning återfinns här.
Länge var det Vänsterpartiet som var mest överrepresenterat bland svenska journalister. År 1999 var det till exempel 31 procent av journalisterna som sympatiserade med Vänsterpartiet. Själv gick jag Journalisthögskolan i Göteborg 1975-77 och då var vi verkligen vänster – alla i klassen utom fem om jag minns rätt. Lars Adaktusson – som medverkade i kvällens Agenda – gick ett år före mig och han stack ut redan då genom att göra sin praktik på tidningen Dagen.
Det parti som tappat mest stöd bland svenska journalister är Socialdemokraterna. År 1968 sympatiserade 46 procent av Sveriges journalister med Socialdemokraterna – år 2011 hade andelen minskat till 14 procent. Då skall vi komma ihåg att undersökningen genomfördes under perioden oktober 2011 – februari 2012, det vill säga när Juholt-affären och ledarkrisen inom Socialdemokraterna pågick för fullt.
Är det då ett problem att Miljöpartiet är så överrepresenterat bland svenska journalister? Nej, jag tycker inte det. Om det är något problem är det snarare – vilket Vänstra Stranden påtalade på twitter – om journalister tenderar att ha samma klassbakgrund och samma erfarenheter (vilket i sin tur kan ha påverkat deras partisympatier). Jag har tidigare skrivit om hur den opartiska journalistiken utmanas i vårt digitaliserade, individualiserade samhälle och att begreppet opartiskhet nog måste definieras på nytt för att bli relevant. Asps undersökning utgör utmärkt bränsle för en sådan diskussion.
2012-01-15
Twittrande journalister och den journalistiska normen om opartiskhet
Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00 återfinns nederst i posten.
Allt fler journalister twittrar. Men hur hanterar journalisterna sin yrkesroll på Twitter? I artikeln Normalizing Twitter. Journalism practice in an emerging communication space undersöker författarna Dominic L. Lasorsa, Seth C. Lewis och Avery E. Holton (Journalism Studies, no 1/2012) över 22 000 tweets (inlägg på twitter) från ett urval av USA:s 500 mest följda journalister på Twitter. Syftet är att undersöka hur journalister på Twitter hanterar traditionella journalistiska normer och regler kring t ex oberoende, opartiskhet och transparens.
Jag har tidigare diskuterat hur övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om en opartisk journalistik. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Studien "Normalizing Twitter" visar hur twittrande journalister i USA utnyttjar mediets logik och inte tvekar att uttrycka egna åsikter på mikrobloggen, interagera med andra twittrare och redovisa diskussioner från jobbet om t ex nyhetsvärdering kring enskilda artiklar eller inslag. Journalister på "elitnivå" (rikspress, nyhetsbyråer, större TV- och radiobolag) var något mer restriktiva än övriga journalister.
Jag tror att samma mönster - måhända ännu starkare - återfinns i Sverige. På Twitter återfinner vi journalister i en mer frispråkig, diskuterande och åsiktsbaserad roll än när vi träffar på dem i traditionella nyhetssammanhang. Sociala mediers logik och funktionssätt inbjuder till ett mer personligt tilltal och uttryckssätt. Journalisters dialog med twitterföljare blir ointressant om den inte innehåller värderingar. Samhällets individualisering öppnar för en tydligare bild av personen bakom journalistrollen.
En aktuell incident illustrerar det nya landskapet. Expressens politiske reporter Niklas Svensson (@niklassvensson) är en ihärdig twittrare. Han nyttjar mediet främst till att puffa för tidningens nyheter, kommentera politiska skeenden och direktrapportera från olika arrangemang. Niklas Svensson blockerade nyligen några socialdemokratiska bloggare från att följa hans twitterkonto (sannolikt p g a att de varit synnerligen idoga i sin kritik av hans journalistik). En av de blockerade frågade då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hur han såg på att tidningens politiske reporter blockerade sina kritiker. Mattsson svarade - på Twitter - att Niklas Svensson twittrade som privatperson på ett privat twitterkonto och att tidningen därför inte hade några synpunkter på vilka följare han blockerade.
I formell mening är det klart att Thomas Mattsson har rätt. Men samtidigt är Niklas Svensson en av Expressens skarpaste varumärken och de flesta som följer honom på Twitter gör det inte i hans egenskap av privatperson utan just i hans egenskap av politisk reporter på Expressen.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans kritiker kan förstås beskrivas som en struntsak. Men incidenten inrymmer en djupare dimension om journalistikens villkor i en digitaliserad, individualiserad värld och vad dessa nya villkor betyder för journalistrollen. Twitter utgör fortfarande framkant bland sociala medier och det är därför som det är där de nya frågeställningarna om journalistrollen först dyker upp.
Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00: I dag svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på mitt blogginlägg. Mattsson betonar att det inte kan vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Han tillägger dock att man som reporter eller redigerare eller för den delen chef inte kan tycka till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans blockering av följare har sin början i en kritik mot en enkät som Niklas Svensson sände ut till socialdemokratiska förtroendevalda, där kritikerna menade att enkäten saknade svarsalternativ för dem som ville uttrycka stöd för Håkan Juholt som partiledare. Saken har idag uppmärksammats på flera håll, bl a i Dagens Media. Vad jag kan se har Niklas Svensson själv hittills valt att inte kommentera saken.
Allt fler journalister twittrar. Men hur hanterar journalisterna sin yrkesroll på Twitter? I artikeln Normalizing Twitter. Journalism practice in an emerging communication space undersöker författarna Dominic L. Lasorsa, Seth C. Lewis och Avery E. Holton (Journalism Studies, no 1/2012) över 22 000 tweets (inlägg på twitter) från ett urval av USA:s 500 mest följda journalister på Twitter. Syftet är att undersöka hur journalister på Twitter hanterar traditionella journalistiska normer och regler kring t ex oberoende, opartiskhet och transparens.
Jag har tidigare diskuterat hur övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om en opartisk journalistik. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Studien "Normalizing Twitter" visar hur twittrande journalister i USA utnyttjar mediets logik och inte tvekar att uttrycka egna åsikter på mikrobloggen, interagera med andra twittrare och redovisa diskussioner från jobbet om t ex nyhetsvärdering kring enskilda artiklar eller inslag. Journalister på "elitnivå" (rikspress, nyhetsbyråer, större TV- och radiobolag) var något mer restriktiva än övriga journalister.
Jag tror att samma mönster - måhända ännu starkare - återfinns i Sverige. På Twitter återfinner vi journalister i en mer frispråkig, diskuterande och åsiktsbaserad roll än när vi träffar på dem i traditionella nyhetssammanhang. Sociala mediers logik och funktionssätt inbjuder till ett mer personligt tilltal och uttryckssätt. Journalisters dialog med twitterföljare blir ointressant om den inte innehåller värderingar. Samhällets individualisering öppnar för en tydligare bild av personen bakom journalistrollen.
En aktuell incident illustrerar det nya landskapet. Expressens politiske reporter Niklas Svensson (@niklassvensson) är en ihärdig twittrare. Han nyttjar mediet främst till att puffa för tidningens nyheter, kommentera politiska skeenden och direktrapportera från olika arrangemang. Niklas Svensson blockerade nyligen några socialdemokratiska bloggare från att följa hans twitterkonto (sannolikt p g a att de varit synnerligen idoga i sin kritik av hans journalistik). En av de blockerade frågade då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hur han såg på att tidningens politiske reporter blockerade sina kritiker. Mattsson svarade - på Twitter - att Niklas Svensson twittrade som privatperson på ett privat twitterkonto och att tidningen därför inte hade några synpunkter på vilka följare han blockerade.
I formell mening är det klart att Thomas Mattsson har rätt. Men samtidigt är Niklas Svensson en av Expressens skarpaste varumärken och de flesta som följer honom på Twitter gör det inte i hans egenskap av privatperson utan just i hans egenskap av politisk reporter på Expressen.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans kritiker kan förstås beskrivas som en struntsak. Men incidenten inrymmer en djupare dimension om journalistikens villkor i en digitaliserad, individualiserad värld och vad dessa nya villkor betyder för journalistrollen. Twitter utgör fortfarande framkant bland sociala medier och det är därför som det är där de nya frågeställningarna om journalistrollen först dyker upp.
Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00: I dag svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på mitt blogginlägg. Mattsson betonar att det inte kan vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Han tillägger dock att man som reporter eller redigerare eller för den delen chef inte kan tycka till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans blockering av följare har sin början i en kritik mot en enkät som Niklas Svensson sände ut till socialdemokratiska förtroendevalda, där kritikerna menade att enkäten saknade svarsalternativ för dem som ville uttrycka stöd för Håkan Juholt som partiledare. Saken har idag uppmärksammats på flera håll, bl a i Dagens Media. Vad jag kan se har Niklas Svensson själv hittills valt att inte kommentera saken.
2011-08-30
Lars Adaktusson och frågan om journalistisk opartiskhet
I morse medverkade Lars Adaktusson i P 1 Morgon, för att presentera sin nyutkomna memoarbok "Världens bästa story". Uppmärksamheten var honom väl unt. Lars Adaktusson är en skicklig och folkkär journalist och hans bok har därför ett allmänintresse.
Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.
Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.
Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.
Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.
Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".
Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.
Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.
Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.
Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.
Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".
2011-08-29
Opartisk journalistik - a view from nowhere?
Från massmedier till sociala medier. Så skulle man kunna beskriva övergången till den digitala tidens medielandskap. Borta är den tid då en masspublik passivt konsumerade det medierna levererade. I dag tillverkas och distribueras nyhetsinslagen tillsammans med den tidigare publiken, och denna tidigare publik kommenterar och korrigerar nyhetsflödet.
Övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om den opartiska journalistiken. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Mångfalden i nyhetsrapporteringen gör opartiskheten mindre efterfrågad. Och vad är en ”opartisk” rapportering i dag? Jo, en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – menade till exempel Jay Rosen från New York University nyligen i The Economist. I samma artikel lyftes i stället transparensen – genomsynligheten – fram som vår tids objektivitet.
Normen om opartiskhet utmanas på flera sätt. Vid sidan av att opartisk journalistik blir mindre efterfrågad ställs i dag på nytt frågan vad vi egentligen menar med "opartiskhet"? Och hur skall den mätas? Svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten är ett typexempel, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.
Om denna problematik skriver jag i dagens Aftonbladet. Hela texten kan läsas här.
Angående dagens diskussion om Expressens beslut att förhandsmoderera kommentatorsfälten är min ståndpunkt följande. Nätets frihet är ett värde som det inte går att kompromissa kring. Med nätets frihet menar jag här att var och en skall ha rätt att starta en blogg eller en nättidning eller en portal och där formulera sig helt fritt (så länge det inte rör sig om brottslig handling, som t ex olaga hot eller hets mot folkgrupp). I nätets frihet ingår också att bloggägaren eller motsvarande själv får välja vilken slags diskussion han/hon vill ha i sina kommentatorsfält. Redaktionella principer får inte förväxlas med censur. Thomas Mattsson, ansvarig utgivare för Expressen, och Martin Aagård vid Aftonbladets kulturredaktion för en intressant diskussion i ämnet i dagens Studio Ett.
Övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om den opartiska journalistiken. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Mångfalden i nyhetsrapporteringen gör opartiskheten mindre efterfrågad. Och vad är en ”opartisk” rapportering i dag? Jo, en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – menade till exempel Jay Rosen från New York University nyligen i The Economist. I samma artikel lyftes i stället transparensen – genomsynligheten – fram som vår tids objektivitet.
Normen om opartiskhet utmanas på flera sätt. Vid sidan av att opartisk journalistik blir mindre efterfrågad ställs i dag på nytt frågan vad vi egentligen menar med "opartiskhet"? Och hur skall den mätas? Svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten är ett typexempel, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.
Om denna problematik skriver jag i dagens Aftonbladet. Hela texten kan läsas här.
Angående dagens diskussion om Expressens beslut att förhandsmoderera kommentatorsfälten är min ståndpunkt följande. Nätets frihet är ett värde som det inte går att kompromissa kring. Med nätets frihet menar jag här att var och en skall ha rätt att starta en blogg eller en nättidning eller en portal och där formulera sig helt fritt (så länge det inte rör sig om brottslig handling, som t ex olaga hot eller hets mot folkgrupp). I nätets frihet ingår också att bloggägaren eller motsvarande själv får välja vilken slags diskussion han/hon vill ha i sina kommentatorsfält. Redaktionella principer får inte förväxlas med censur. Thomas Mattsson, ansvarig utgivare för Expressen, och Martin Aagård vid Aftonbladets kulturredaktion för en intressant diskussion i ämnet i dagens Studio Ett.
2011-05-29
Samma polisvåld här som där?
Varför är svenska media så tysta om det brutala polisvåld som förekommer i samband demonstrationerna mot den ekonomiska politiken i Spanien? Frågan är ursprungligen inte min, utan formulerades av Nemokrati efter att jag tidigare i dag på Twitter bett om tips och önskningar kring vilken problematik dagens bloggpost skulle uppmärksamma.
Ja, varför är det så? Låt mig angripa problematiken i punktform.
1. Är det spanska polisvåldet av en sådan brutalitet att det har nyhetsvärde för en svensk publik? Jag vet egentligen inte mer i sakfrågan än den text av Nemokrati som jag länkar till ovan. Brutaliteten i bilderna tycks tala för sig själv, men jag är osäker på omfattningen av polisvåldet och hur representativa bilderna är.
2. Är verkligen svenska media tysta om det spanska polisvåldet? Här är jag heller inte helt säker. Själv har jag inte uppmärksammat några inslag i ämnet, men möjligheten finns att jag missat centrala delar av bevakningen.
3. Låt oss anta att det spanska polisvåldet verkligen varit synnerligen brutalt och att svenska media inte nämnvärt uppmärksammat detta. Vilka förklaringar är då tänkbara? En förklaring skulle kunna vara att svenska media - borgerligt impregnerade som de är - medvetet mörkat händelseförloppet av rädsla för vilka reaktioner rapporteringen skulle kunna få i Sverige. På denna förklaring tror jag inte alls. Svenska media verkar i huvudsak på en kapitalistisk marknad och måste för att kunna gå med vinst följa marknadens och medielogikens spelregler.
4. En annan förklaring vore att svenska media inte haft tillräckligt utvecklade känselsprön för att inse nyhetsvärdet i det inträffade. Redaktionell lättja och allmän journalistisk inkompetens skulle leda till felaktiga nyhetsvärderingar. En sådan förklaring tror jag heller inte på. Marknaden ljuger aldrig, är ett uttryck som enligt min uppfattning dessvärre oftast har fog för sig.
5. I stället tror jag att svenska media i huvudsak har arbetat efter traditionella nyhetsvärderingsprinciper. Polisvåldet i Spanien anses inte tillräckligt viktigt för en svensk publik och händelserna anses heller inte ha tillräcklig närhet till de svenska mediekonsumenterna. Det vill säga, polisvåldet mot spanska demonstranter får inga politiska konsekvenser i Spanien eller i Sverige (viktighets-kriteriet). Svenska mediekonsumenter kan heller inte identifiera sig med de spanska demonstranterna, eftersom dessa inte är tillräckligt politiskt, ekonomiskt eller kulturellt "nära" svenskarna. Hade händelserna utspelat sig i Norge eller Danmark (för att inte tala om Sverige) hade medieuppmärksamheten blivit betydligt större (närhets-kriteriet). Hade händelserna utspelat sig i Pakistan eller Kongo hade kanske inte ens Nemokrati skrivit om den på sin blogg? En närliggande förklaring är att polisvåldet anses förutsägbart ("det vet man ju hur den spanska polisen är" alternativt "det vet man ju hur aggressivt spanska demonstranter uppträder").
6. Den intressanta frågan blir då vad det är som avgör vilka händelser som av svenska mediekonsumenter uppfattas som "nära" ? Här finns risk för cirkelresonemang. Om svenska media bara rapporterar om det som publiken anses ligga "nära" så kommer samma publik att fortsätta uppfatta vissa företeelser som "nära" eftersom medierna rapporterar om just dem.
7. Frågan om polisvåld kommer för övrigt säkert strax på agendan i Sverige igen, i samband med tioårsminnet av de s k Göteborgskravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2011.
Ja, varför är det så? Låt mig angripa problematiken i punktform.
1. Är det spanska polisvåldet av en sådan brutalitet att det har nyhetsvärde för en svensk publik? Jag vet egentligen inte mer i sakfrågan än den text av Nemokrati som jag länkar till ovan. Brutaliteten i bilderna tycks tala för sig själv, men jag är osäker på omfattningen av polisvåldet och hur representativa bilderna är.
2. Är verkligen svenska media tysta om det spanska polisvåldet? Här är jag heller inte helt säker. Själv har jag inte uppmärksammat några inslag i ämnet, men möjligheten finns att jag missat centrala delar av bevakningen.
3. Låt oss anta att det spanska polisvåldet verkligen varit synnerligen brutalt och att svenska media inte nämnvärt uppmärksammat detta. Vilka förklaringar är då tänkbara? En förklaring skulle kunna vara att svenska media - borgerligt impregnerade som de är - medvetet mörkat händelseförloppet av rädsla för vilka reaktioner rapporteringen skulle kunna få i Sverige. På denna förklaring tror jag inte alls. Svenska media verkar i huvudsak på en kapitalistisk marknad och måste för att kunna gå med vinst följa marknadens och medielogikens spelregler.
4. En annan förklaring vore att svenska media inte haft tillräckligt utvecklade känselsprön för att inse nyhetsvärdet i det inträffade. Redaktionell lättja och allmän journalistisk inkompetens skulle leda till felaktiga nyhetsvärderingar. En sådan förklaring tror jag heller inte på. Marknaden ljuger aldrig, är ett uttryck som enligt min uppfattning dessvärre oftast har fog för sig.
5. I stället tror jag att svenska media i huvudsak har arbetat efter traditionella nyhetsvärderingsprinciper. Polisvåldet i Spanien anses inte tillräckligt viktigt för en svensk publik och händelserna anses heller inte ha tillräcklig närhet till de svenska mediekonsumenterna. Det vill säga, polisvåldet mot spanska demonstranter får inga politiska konsekvenser i Spanien eller i Sverige (viktighets-kriteriet). Svenska mediekonsumenter kan heller inte identifiera sig med de spanska demonstranterna, eftersom dessa inte är tillräckligt politiskt, ekonomiskt eller kulturellt "nära" svenskarna. Hade händelserna utspelat sig i Norge eller Danmark (för att inte tala om Sverige) hade medieuppmärksamheten blivit betydligt större (närhets-kriteriet). Hade händelserna utspelat sig i Pakistan eller Kongo hade kanske inte ens Nemokrati skrivit om den på sin blogg? En närliggande förklaring är att polisvåldet anses förutsägbart ("det vet man ju hur den spanska polisen är" alternativt "det vet man ju hur aggressivt spanska demonstranter uppträder").
6. Den intressanta frågan blir då vad det är som avgör vilka händelser som av svenska mediekonsumenter uppfattas som "nära" ? Här finns risk för cirkelresonemang. Om svenska media bara rapporterar om det som publiken anses ligga "nära" så kommer samma publik att fortsätta uppfatta vissa företeelser som "nära" eftersom medierna rapporterar om just dem.
7. Frågan om polisvåld kommer för övrigt säkert strax på agendan i Sverige igen, i samband med tioårsminnet av de s k Göteborgskravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2011.
2011-03-01
Journalistbubblan - ett tecken i tiden!
Informationstillgängligheten är i dag större än i något annat samhälle i mänsklighetens historia - nästan all känd kunskap finns bara några klick bort på nätet. Medborgarnas möjlighet till kommunikation via mobiler, e-post och sociala media har också skapat ett samhälle som präglas av öppenhet och där det är allt svårare för makthavare och medborgare att hålla saker och ting hemliga.
Den ökade informationstillgängligheten och öppenheten har ställt journalistrollen inför nya utmaningar. Svunnen är den tid då en kultur- eller en debattredaktör kunde avgöra vilka frågor som skulle debatteras i den medborgerliga offentligheten. Även om debatten i bloggosfären, Facebook och Twitter fortfarande oftast utgör en reaktion på ämnen som initialt tagits upp i Fat Cat Media (traditionella tidningar, TV och radio) så har slussluckorna öppnats. Journalisten har inte längre monopol på att välja ut de nyheter som läsaren förmodas vilja ta del av (nyhetsvärdering) eller borde få ta del av (nyhetsideologi). Journalisten är heller inte längre ensam i sin roll som oberoende granskare av makten.
Vilket är då journalistens och journalistikens uppdrag i en digitaliserad tid? Den frågan har diskuterats livligt de senaste veckorna - inte oväntat mest av journalister. I dag lanserade urkraften och journalisten Emanuel Karlsten Facebookgruppen Journalistbubblan som på bara några timmar fått över 600 medlemmar. Syften med gruppen är just att diskutera dagens journalistroll och journalistikens framtidsfrågor.
I dag handlar journalistik mer om att förmedla tolkningar och analyser än om att förmedla fakta. Skälet är förstås att läsaren själv via nätet kan skaffa sig de faktakunskaper som är nödvändiga medan avancerade analyserna är unika eller specifika. Jag talar dagligen med journalister och har märkt förändringen. Tidigare efterfrågades oftare faktauppgifter - nu efterfrågas nästan enbart tolkningar av skeenden.
Utvecklingen är i grunden positiv. Nätet gör medborgare mer kunniga, mer självständiga och mer kommunikativa. Alex Schulmans märkliga uttalanden i SVT Aktuellt igår (där han i princip avfärdade bloggosfären som en avskrädesplats för modehetsande tonårstjejer) visade bara på en monumental okunnighet om sociala medias plats i vår tids medborgerliga offentlighet.
Dagens journalistik bör ha kvar sin inriktning på 1.) nyhet, 2.) fördjupning, 3.) analys, 4.) underhållning och inte minst en 5.) kritisk granskning av makt och samhällsförhållanden. Men journalistikens företrädare måste inse att landskapet förändrats. Allt är offentligt och journalistiken konkurrerar nu med medborgare och andra aktörer på var och en av de punkter jag listat ovan. Själv går jag nu alltid först till Twitter när jag vill kolla in nyhetsflödet.
Det journalistiken kan konkurrera med är sin professionalitet, sin tradition och sina resurser. Det är inget dåligt utgångsläge.
Expost: När jag började skriva denna post gick jag in på Wikipedia för att se hur man där definierade begreppet "journalistik". Wikipedia har ofta välskrivna texter, men här var det alldeles förskräckligt. Journalistikens främsta teknik beskrev som besvarande av frågorna "vad, var, när, vem och hur samt gärna även varför" och som en av de "mest kända forskarna" anges John Pilger. Kan ingen plikttrogen journalistsjäl gå in och städa upp på sidan?
Den ökade informationstillgängligheten och öppenheten har ställt journalistrollen inför nya utmaningar. Svunnen är den tid då en kultur- eller en debattredaktör kunde avgöra vilka frågor som skulle debatteras i den medborgerliga offentligheten. Även om debatten i bloggosfären, Facebook och Twitter fortfarande oftast utgör en reaktion på ämnen som initialt tagits upp i Fat Cat Media (traditionella tidningar, TV och radio) så har slussluckorna öppnats. Journalisten har inte längre monopol på att välja ut de nyheter som läsaren förmodas vilja ta del av (nyhetsvärdering) eller borde få ta del av (nyhetsideologi). Journalisten är heller inte längre ensam i sin roll som oberoende granskare av makten.
Vilket är då journalistens och journalistikens uppdrag i en digitaliserad tid? Den frågan har diskuterats livligt de senaste veckorna - inte oväntat mest av journalister. I dag lanserade urkraften och journalisten Emanuel Karlsten Facebookgruppen Journalistbubblan som på bara några timmar fått över 600 medlemmar. Syften med gruppen är just att diskutera dagens journalistroll och journalistikens framtidsfrågor.
I dag handlar journalistik mer om att förmedla tolkningar och analyser än om att förmedla fakta. Skälet är förstås att läsaren själv via nätet kan skaffa sig de faktakunskaper som är nödvändiga medan avancerade analyserna är unika eller specifika. Jag talar dagligen med journalister och har märkt förändringen. Tidigare efterfrågades oftare faktauppgifter - nu efterfrågas nästan enbart tolkningar av skeenden.
Utvecklingen är i grunden positiv. Nätet gör medborgare mer kunniga, mer självständiga och mer kommunikativa. Alex Schulmans märkliga uttalanden i SVT Aktuellt igår (där han i princip avfärdade bloggosfären som en avskrädesplats för modehetsande tonårstjejer) visade bara på en monumental okunnighet om sociala medias plats i vår tids medborgerliga offentlighet.
Dagens journalistik bör ha kvar sin inriktning på 1.) nyhet, 2.) fördjupning, 3.) analys, 4.) underhållning och inte minst en 5.) kritisk granskning av makt och samhällsförhållanden. Men journalistikens företrädare måste inse att landskapet förändrats. Allt är offentligt och journalistiken konkurrerar nu med medborgare och andra aktörer på var och en av de punkter jag listat ovan. Själv går jag nu alltid först till Twitter när jag vill kolla in nyhetsflödet.
Det journalistiken kan konkurrera med är sin professionalitet, sin tradition och sina resurser. Det är inget dåligt utgångsläge.
Expost: När jag började skriva denna post gick jag in på Wikipedia för att se hur man där definierade begreppet "journalistik". Wikipedia har ofta välskrivna texter, men här var det alldeles förskräckligt. Journalistikens främsta teknik beskrev som besvarande av frågorna "vad, var, när, vem och hur samt gärna även varför" och som en av de "mest kända forskarna" anges John Pilger. Kan ingen plikttrogen journalistsjäl gå in och städa upp på sidan?
2010-11-09
Expressen flyttar gränserna för namnpublicering?
Svenska medier har under många år haft en återhållsam policy i frågan om namn- och bildpublicering av brottslingar eller misstänkta brottslingar. Men en förändring är på gång och jag har en känsla av att det är Expressen som leder utvecklingen.
I dagens pappersversioner av Expressen och Aftonbladet väljer Expressen i två fall att namnge enskilda personer som Aftonbladet väljer att inte namnge. Bredvid jätterubriken PETER ÄR DEN NYA LASERMANNEN publicerar Expressen på förstasidan ett stort färgfoto på den misstänkte gärningsmannen, innan denne ens blivit häktad. (Rätt skall vara rätt: i betydligt mindre typsnitt föregås rubriken av reservationen "Polisen misstänker:".) Aftonbladet pixlar i stället bilderna så att den misstänkte inte kan identifieras och röjer heller inte dennes namn.
I en annan artikel namnger Expressen en allsvensk fotbollsspelare från Malmö FF som polisanmälts misstänkt för att i berusat tillstånd ha misshandlat en taxichaufför. Artikeln illustreras av inte mindre än sex (6) bilder på den misstänkte. Han är 18 år. Aftonbladet väljer i stället att redovisa nyheten med pixlade bilder och avstår från namngivning.
Jag förstår att de namnpubliceringar som nu kontinuerligt förekommer på olika nätforum sänker tröskeln för media att haka på. Men jag tycker ändå väldigt illa om utvecklingen och uppskattar de media som vågar stå emot. (Vad jag kan se har hittills inga andra större medier följt Expressens exempel och namngivit den misstänkte krypskytten, trots att denne nu också häktats.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar publiceringsbeslutet med att det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor. Men ingenstans i texten ger Thomas Mattson några egentliga argument om vari det "uppenbara allmänintresset" att namnge den misstänkte i detta skede skulle bestå.
Pressens Samarbetsnämnds spelregler för press, radio och tv ger ingen klar definition av vad som menas med "uppenbart allmänintresse". Men klart är att begreppet inte är detsamma som ett stort intresse eller nyfikenhet från allmänheten. I stället det måste finnas en samhällelig relevans för att ett "uppenbart allmänintresse" skall anses föreligga. Jag har mycket svårt att se den "samhälleliga relevans" som skulle legitimera Expressens namnpublicering av såväl den misstänkte krypskytten som den allsvenske fotbollsspelaren.
Svensk kriminalvårdspolitik har de senaste decennierna genomgått en s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande). Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Nu ligger fokus i stället ensidigt på brottsoffer och strafftänkande. Det vore befriande om svenska media förmådde inte bara spegla utan också kritiskt granska denna utveckling.
I dagens pappersversioner av Expressen och Aftonbladet väljer Expressen i två fall att namnge enskilda personer som Aftonbladet väljer att inte namnge. Bredvid jätterubriken PETER ÄR DEN NYA LASERMANNEN publicerar Expressen på förstasidan ett stort färgfoto på den misstänkte gärningsmannen, innan denne ens blivit häktad. (Rätt skall vara rätt: i betydligt mindre typsnitt föregås rubriken av reservationen "Polisen misstänker:".) Aftonbladet pixlar i stället bilderna så att den misstänkte inte kan identifieras och röjer heller inte dennes namn.
I en annan artikel namnger Expressen en allsvensk fotbollsspelare från Malmö FF som polisanmälts misstänkt för att i berusat tillstånd ha misshandlat en taxichaufför. Artikeln illustreras av inte mindre än sex (6) bilder på den misstänkte. Han är 18 år. Aftonbladet väljer i stället att redovisa nyheten med pixlade bilder och avstår från namngivning.
Jag förstår att de namnpubliceringar som nu kontinuerligt förekommer på olika nätforum sänker tröskeln för media att haka på. Men jag tycker ändå väldigt illa om utvecklingen och uppskattar de media som vågar stå emot. (Vad jag kan se har hittills inga andra större medier följt Expressens exempel och namngivit den misstänkte krypskytten, trots att denne nu också häktats.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar publiceringsbeslutet med att det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor. Men ingenstans i texten ger Thomas Mattson några egentliga argument om vari det "uppenbara allmänintresset" att namnge den misstänkte i detta skede skulle bestå.
Pressens Samarbetsnämnds spelregler för press, radio och tv ger ingen klar definition av vad som menas med "uppenbart allmänintresse". Men klart är att begreppet inte är detsamma som ett stort intresse eller nyfikenhet från allmänheten. I stället det måste finnas en samhällelig relevans för att ett "uppenbart allmänintresse" skall anses föreligga. Jag har mycket svårt att se den "samhälleliga relevans" som skulle legitimera Expressens namnpublicering av såväl den misstänkte krypskytten som den allsvenske fotbollsspelaren.
Svensk kriminalvårdspolitik har de senaste decennierna genomgått en s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande). Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Nu ligger fokus i stället ensidigt på brottsoffer och strafftänkande. Det vore befriande om svenska media förmådde inte bara spegla utan också kritiskt granska denna utveckling.
2008-10-15
Aftonbladets opinionsbluff
2-0 till blåa laget efter debatten i SVT igår!, utropade Aftonbladet efter veckans två inledande partiledardebatter. Den artikel som sedan följer är dessvärre ett exempel på opinionsjournalistik som är så vilseledande att man egentligen vill ringa ansvarig redaktör och undra vad de håller på med. Jag har hittills avstått. Vi får se hur det blir i morgon.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
Artikeln är en uppföljning till debatten hos KG Bergström mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Aftonbladets läsare har fått svara på frågan om vem som vann debatten. Av de 24 000 läsare som röstat ansåg 62 procent att Fredrik Reinfeldt vann, medan 38 procent menade att Mona Sahlin vann. Partiledardebatten i Agenda i söndags visade ungefär samma svarsmönster.
Men det Aftonbladet medvetet undanhåller sina läsare är att det blåa blocket alltid vinner alla läsaromröstningar om hur det gått i en debatt. Skälet är enkelt. Borgerliga partianhängare är klart överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. Och att borgerliga partianhängare tycker att det blåa blocket vann är lika lite överraskande som att vänsteranhängare tycker att det röda blocket vann.
Aftonbladet försöker skydda sig med att tidningen ju bara redovisar vad deras "läsare" tycker. Men resultatet blir likväl bedrägligt. När jag för ett par år sedan uppmärksammade Expressens försyndelser i denna fråga visade jag att av Expressens läsare på nätet tänkte 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänkte rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier fick 11 procent.
Genom kvällspressens ohederliga opinionsjournalistik luras läsarna att tro att det finns en av partisympati oberoende bild av vem som vinner eller vem som förlorar en debatt. I ett partistrategiskt perspektiv förlorar det rödgröna blocket på en sådan snedvridning, eftersom man framställs som förlorare. Men än viktigare är det att här värna journalistikens etiska principer, och inte acceptera en medielogik som döljer i stället för att sprida ljus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)