Den goda människan

Nej, jag vet förstås inte vilka bevekelser som ytterst ligger till grund för borgmästare Jean-René Etchegarays åtgärder i den lilla staden Bayonne i sydvästra Frankrike. Men jag blir glad när jag läser i New York Times om hur han, trots visst motstånd den franska regeringen, ihärdar i att ge skydd åt de afrikanska flyktingar som kommer till Frankrike över gränsen från Spanien.

När Italien nu försöker stänga sina gränser söker sig de flyktingar som tar sig över Medelhavet i stället främst till Spanien. Därifrån tar sig flera vidare till Frankrike, vilket den franska regeringen betraktar med viss oro.

Jean-René Etchegaray ser det som sin uppgift och som sin plikt att ta hand om de flyktingar som söker sig till hans stad. Han vill ge dem ett värdigt liv under den tid de uppehåller sig där. Så han avsätter nu medel ur stadens budget till att inkvartera flyktingarna i gamla militärbaracker, ställer in sängar, ser till att där finns värme och vatten och att där finns mat. Han besöker personligen barackerna flera gånger om dagen. 

Jag ser att gränserna stängs för dem. Men för mig har människor fundamentala rättigheter som inte ska trampas på, säger Jean-René Etchegaray, och anspelar på Bayonnes historia som en tillflyktsort för judar som flydde från den spanska inkvisitionen. Han tar en dag i taget. Han får inga extra pengar från den franska regeringen. 

Jean-René Etchegarays kritiker har pekat på risken för att Bayonne skulle bli ett nytt Calais, med mängder av flyktingar som tvingas leva under mycket svåra förhållanden. Men än så länge finns det inga tecken på en sådan utveckling.

Vi får väl se hur det slutar. Men Jean-René Etchegaray har i alla fall vunnit en plats i mitt och i många andra människors hjärta. Han har vågat vara god i en tid där godheten är under attack.

Värna demokratin - ta strid mot utvecklingen i Polen!

I dag skriver Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski klokt om den obehagliga politiska utvecklingen i Polen, en utveckling som i förlängningen hotar demokratin. Ny lagstiftning ökar till exempel regeringens inflytande över författningsdomstolen och ger finansministern rätt att utse och avskeda de statliga radio– och tv-kanalernas chefer. Ledande personer sparkas ut från sina jobb i en skala och hastighet som för tankarna till utrensningsaktioner som brukar följa på statskupper, skriver Wolodarski.

Polen är inte ensamt. Även i Ungern tar regeringen makten över public service-bolagen. De mänskliga rättigheterna urholkas och premiärminister Viktor Orbán antyder att den liberala demokratin borde avskaffas då den inte är konkurrenskraftig. Även i Spanien utsätts åsiktsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsrätten genom ny lagstiftning för svåra påfrestningar. I Slovakien vägras människor asyl enbart för att de är muslimer.

Jag har tidigare hävdat att vi i stället för "flyktingkris" borde tala om "EU-kris". Finns det egentligen någon europeisk värdegrund? Finns det någon möjlighet att hålla ihop EU, efter de politiska slitningar och antidemokratiska utvecklingsdrag som präglat de senaste åren i Europa? Dessa problem borde vi diskutera och ta på allvar, i stället för att tävla om vem som kan föreslå flest repressiva åtgärder om hur vi bäst utestänger flyktingar från Sverige.

Noterar att Margot Wallström ännu inte (vad jag har sett - jag kan förstås ha missat något) kommenterat och kritiserat den negativa utvecklingen i Polen. Förutsätter att det kommer ett sådant uttalande inom kort. Kanske redan i dag, på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Uppdaterat söndag kl 18.00. Jag blev bönhörd snabbt. Strax efter att jag publicerat min text kommenterade och kritiserade Margot Wallström det som nu händer i Polen: Vår demokratiska värdegrund utmanas av reformer som begränsar yttrandefriheten, som i Ungern och nu Polen. Hela talet kan läsas här.

ngern monterat ned det ramverk som är skapat för att skydda demokratin, det ramverk som är skapat för att säkerställa maktdelning. Hur den ungerska regeringen tagit kontrollen över public service-bolagen och inskränkt pressfriheten. - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2466550-gp-s-kulturchef-eu-sviker-demokratin-i-ungern#sthash.g8UrCGNo.dpuf

ngern monterat ned det ramverk som är skapat för att skydda demokratin, det ramverk som är skapat för att säkerställa maktdelning. Hur den ungerska regeringen tagit kontrollen över public service-bolagen och inskränkt pressfriheten. - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2466550-gp-s-kulturchef-eu-sviker-demokratin-i-ungern#sthash.g8UrCGNo.dpuf

Samma polisvåld här som där?

Varför är svenska media så tysta om det brutala polisvåld som förekommer i samband demonstrationerna mot den ekonomiska politiken i Spanien? Frågan är ursprungligen inte min, utan formulerades av Nemokrati efter att jag tidigare i dag på Twitter bett om tips och önskningar kring vilken problematik dagens bloggpost skulle uppmärksamma.

Ja, varför är det så? Låt mig angripa problematiken i punktform.

1. Är det spanska polisvåldet av en sådan brutalitet att det har nyhetsvärde för en svensk publik? Jag vet egentligen inte mer i sakfrågan än den text av Nemokrati som jag länkar till ovan. Brutaliteten i bilderna tycks tala för sig själv, men jag är osäker på omfattningen av polisvåldet och hur representativa bilderna är.

2. Är verkligen svenska media tysta om det spanska polisvåldet? Här är jag heller inte helt säker. Själv har jag inte uppmärksammat några inslag i ämnet, men möjligheten finns att jag missat centrala delar av bevakningen.

3. Låt oss anta att det spanska polisvåldet verkligen varit synnerligen brutalt och att svenska media inte nämnvärt uppmärksammat detta. Vilka förklaringar är då tänkbara? En förklaring skulle kunna vara att svenska media - borgerligt impregnerade som de är - medvetet mörkat händelseförloppet av rädsla för vilka reaktioner rapporteringen skulle kunna få i Sverige. På denna förklaring tror jag inte alls. Svenska media verkar i huvudsak på en kapitalistisk marknad och måste för att kunna gå med vinst följa marknadens och medielogikens spelregler.

4. En annan förklaring vore att svenska media inte haft tillräckligt utvecklade känselsprön för att inse nyhetsvärdet i det inträffade. Redaktionell lättja och allmän journalistisk inkompetens skulle leda till felaktiga nyhetsvärderingar. En sådan förklaring tror jag heller inte på. Marknaden ljuger aldrig, är ett uttryck som enligt min uppfattning dessvärre oftast har fog för sig.

5. I stället tror jag att svenska media i huvudsak har arbetat efter traditionella nyhetsvärderingsprinciper. Polisvåldet i Spanien anses inte tillräckligt viktigt för en svensk publik och händelserna anses heller inte ha tillräcklig närhet till de svenska mediekonsumenterna. Det vill säga, polisvåldet mot spanska demonstranter får inga politiska konsekvenser i Spanien eller i Sverige (viktighets-kriteriet). Svenska mediekonsumenter kan heller inte identifiera sig med de spanska demonstranterna, eftersom dessa inte är tillräckligt politiskt, ekonomiskt eller kulturellt "nära" svenskarna. Hade händelserna utspelat sig i Norge eller Danmark (för att inte tala om Sverige) hade medieuppmärksamheten blivit betydligt större (närhets-kriteriet). Hade händelserna utspelat sig i Pakistan eller Kongo hade kanske inte ens Nemokrati skrivit om den på sin blogg? En närliggande förklaring är att polisvåldet anses förutsägbart ("det vet man ju hur den spanska polisen är" alternativt "det vet man ju hur aggressivt spanska demonstranter uppträder").

6. Den intressanta frågan blir då vad det är som avgör vilka händelser som av svenska mediekonsumenter uppfattas som "nära" ? Här finns risk för cirkelresonemang. Om svenska media bara rapporterar om det som publiken anses ligga "nära" så kommer samma publik att fortsätta uppfatta vissa företeelser som "nära" eftersom medierna rapporterar om just dem.

7. Frågan om polisvåld kommer för övrigt säkert strax på agendan i Sverige igen, i samband med tioårsminnet av de s k Göteborgskravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2011.

Allsång på Skansen och musik som politisk handling

När Sylvia Vrethammar äntrade scenen i säsongsavslutningen av årets Allsång på Skansen sköljde några politiska reminiscenser hastigt över mig. Mina känslor inför Sylvia Vrethammar och hennes succélåt från tidigt 1970-tal Eviva España återges uttrycksfullt av den alltid läsvärde Johan Croneman i DN i dag (ännu ej på nätet):

Hon hade en megahit 1973 (11 veckor på Svensktoppen) med den Francofjäskiga "Eviva España", det var en veritabel politisk provokation mot alla dem som slogs och kämpade för att störta Francodiktaturen, fascismen och förtrycket.

ETA sprängde Francos efterträdare i tusen bitar, Luis Carrero Blanco, ETA-män arresterades och hotades med garrottering, en garrotterades också 1974. Man binds vid en påle och stryps mycket långsamt. Samtidigt som en spik sakta skruvas in i nacken. På ett ungefär.

Då dansade Sylvia in och vrålade: Eviva España"!

Croneman noterar att programledaren Anders Lundin avstod att ställa någon historiskt politisk fråga och i stället "jizzade runt lite och gjorde skäl för traktamentet", i kontrast mot den skarpa samhällssatir som Lundin ger uttryck för i krogshowen "REA" (Roligt. Elakt. Aktuellt.) på Hamburger Börs. Lundins hållningslöshet ser Croneman som ett uttryck för tidsandan:

Vi lever i en tid när inte allt kan hända och tillåtas utan i en tid när allt skall hända och bör tillåtas. Och då kan man stå för en sak på måndagar, och en annan på lördagar. Däremellan är man öppen för diverse ståndpunkter. Vad kostar den i dag då?

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag vid ett tillfälle lät mig bjudas upp av en kvinnlig moderat skolkamrat och mitt under brinnande Spanienfråga dansade till denna låt. Det var inte rakryggat av mig, och jag lovar - det kommer inte att hända igen.

*

För övrigt har TV-sommaren präglats av en debatt om hur Allsång på Skansen med Anders Lundin klarat utmaningen av det nya, rivaliserande allsångsprogrammet Lotta på Liseberg med Lotta Engberg i TV 4. Det är klart att Lotta på Liseberg i någon mening är kusinen från landet. Mera lågbudget, mindre trendiga artister och en samtalston riktad till verklighetens folk (som Göran Hägglund skulle uttrycka det). Men jag föredrar ändå det alternativet - inte minst genom Lotta Engbergs professionalitet och, vill jag säga, äkthet - jämfört med den pretto-känsla som jag tycker alltmer präglar allsången från Skansen.

Det är utmärkt att ha pretentioner - bara man inte blir pretentiös.

Nationalencyklopedin:
Pretention = (högt) anspråk
Pretentiös = anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för)