När Sylvia Vrethammar äntrade scenen i säsongsavslutningen av årets Allsång på Skansen sköljde några politiska reminiscenser hastigt över mig. Mina känslor inför Sylvia Vrethammar och hennes succélåt från tidigt 1970-tal Eviva España återges uttrycksfullt av den alltid läsvärde Johan Croneman i DN i dag (ännu ej på nätet):Hon hade en megahit 1973 (11 veckor på Svensktoppen) med den Francofjäskiga "Eviva España", det var en veritabel politisk provokation mot alla dem som slogs och kämpade för att störta Francodiktaturen, fascismen och förtrycket.
ETA sprängde Francos efterträdare i tusen bitar, Luis Carrero Blanco, ETA-män arresterades och hotades med garrottering, en garrotterades också 1974. Man binds vid en påle och stryps mycket långsamt. Samtidigt som en spik sakta skruvas in i nacken. På ett ungefär.
Då dansade Sylvia in och vrålade: Eviva España"!
Croneman noterar att programledaren Anders Lundin avstod att ställa någon historiskt politisk fråga och i stället "jizzade runt lite och gjorde skäl för traktamentet", i kontrast mot den skarpa samhällssatir som Lundin ger uttryck för i krogshowen "REA" (Roligt. Elakt. Aktuellt.) på Hamburger Börs. Lundins hållningslöshet ser Croneman som ett uttryck för tidsandan:
Vi lever i en tid när inte allt kan hända och tillåtas utan i en tid när allt skall hända och bör tillåtas. Och då kan man stå för en sak på måndagar, och en annan på lördagar. Däremellan är man öppen för diverse ståndpunkter. Vad kostar den i dag då?
Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag vid ett tillfälle lät mig bjudas upp av en kvinnlig moderat skolkamrat och mitt under brinnande Spanienfråga dansade till denna låt. Det var inte rakryggat av mig, och jag lovar - det kommer inte att hända igen.
*
För övrigt har TV-sommaren präglats av en debatt om hur Allsång på Skansen med Anders Lundin klarat utmaningen av det nya, rivaliserande allsångsprogrammet Lotta på Liseberg med Lotta Engberg i TV 4. Det är klart att Lotta på Liseberg i någon mening är kusinen från landet. Mera lågbudget, mindre trendiga artister och en samtalston riktad till verklighetens folk (som Göran Hägglund skulle uttrycka det). Men jag föredrar ändå det alternativet - inte minst genom Lotta Engbergs professionalitet och, vill jag säga, äkthet - jämfört med den pretto-känsla som jag tycker alltmer präglar allsången från Skansen.
Det är utmärkt att ha pretentioner - bara man inte blir pretentiös.
Nationalencyklopedin:
Pretention = (högt) anspråk
Pretentiös = anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för)
