Vår tids paradoxer I: Nakenfobi vs. sexualisering

I sommar tänkte jag lyfta fram och belysa några av de paradoxer som präglar vår tid. Den första texten behandlar två parallella tendenser som präglar barnens levnadsvillkor: Nakenfobi vs. sexualisering.

Allt färre barn badar nakna på stränderna i Sverige i dag. Den iakttagelsen gör Anders Westgårdh i en kolumn i Aftonbladet: Spinkiga småpojkar har stora badshorts hårt åtsnörda i midjan, medan deras systrar bär baddräkt. Några av flickorna har till och med bikini, med en tygremsa över de bröst där ingenting kommer att hända under det närmaste decenniet. Barn i bikini. Vi är antagligen så avtrubbade att vi inte längre inser hur galet det är.

Jag tror att Anders Westgårdhs iakttagelse är korrekt. Nakna barn på stränderna börjar bli ett tabu. För någon vecka sedan såg jag ett avsnitt av Hans Villius TV-serie "Hundra svenska år", som bl a visade inte alltför gamla arkivfilmer där nakna pojkar och flickor i tioårsåldern glatt och sorglöst badade tillsammans. I dag är frågan om dessa filmer överhuvudtaget är lagliga eller om de betraktas som barnpornografi.

Mot denna nakenfobi för barn kan vi ställa den sexualisering som impregnerar hela samhället och därmed även barnen. Senaste avsnittet av Allsång på Skansen väckte uppmärksamhet genom att artisten Eric Amarillo sjöng sin hit "Om sanningen skall fram", där versraden "Vill du ligga med mig då" upprepas igen och igen och igen. Småflickorna i publiken kunde texten utantill och de bar skyltar med texter som Eric! Veronica är på väg” eller Eric, vi vill inte ligga med dig, vi vill ligga med Måns.

Eric Amarillo själv försvarade låtvalet med argumentet Barn ska väl lära sig hur barn blir till? Han jämförde med sången "Drömmen om Elin", vilken också framfördes, och menade att dess text var lika sexualiserad. Men jämförelsen haltar betänkligt. Sången "Om sanningen skall fram" kännetecknas av att den sexuella handlingen "ligga med mig" uttrycks explicit, medan den sexuella handlingen i"Drömmen om Elin" bara antyds ("barbent i tunn sommarblus" respektive "du far i min famn och vinden drar en sång"). Den konstnärliga förmågan till sofistikering och gestaltande skiljer agnarna från vetet.

Å ena sidan nakenfobi i form av baddräkts- och badbyxetvång på småbarn och tabu för nakna pojkar och flickor att bada tillsammans. Å andra sidan sexualisering i form av småflickor som på bästa tittartid i Sveriges Television allsångsskrålar och bär plakat om att de vill ligga med Eric Amarillo eller Måns Zelmerlöw.

Är det pedofilskräcken som tvingar vår tids treåriga flickor att bära bikini? Eller är det modeindustrin som ser nya marknader (det finns ju t ex redan en marknad för stringtrosor till flickor som inte uppnått tonårsåldern)? Prydheten och pedofilskräcken möter marknaden och Måns Zelmerlöws Allsång i en av vår tids stora paradoxer.

Nästa avsnitt i denna serie om vår tids paradoxer kommer att handla om integritet vs. öppenhet.

Allsång på Skansen och musik som politisk handling

När Sylvia Vrethammar äntrade scenen i säsongsavslutningen av årets Allsång på Skansen sköljde några politiska reminiscenser hastigt över mig. Mina känslor inför Sylvia Vrethammar och hennes succélåt från tidigt 1970-tal Eviva España återges uttrycksfullt av den alltid läsvärde Johan Croneman i DN i dag (ännu ej på nätet):

Hon hade en megahit 1973 (11 veckor på Svensktoppen) med den Francofjäskiga "Eviva España", det var en veritabel politisk provokation mot alla dem som slogs och kämpade för att störta Francodiktaturen, fascismen och förtrycket.

ETA sprängde Francos efterträdare i tusen bitar, Luis Carrero Blanco, ETA-män arresterades och hotades med garrottering, en garrotterades också 1974. Man binds vid en påle och stryps mycket långsamt. Samtidigt som en spik sakta skruvas in i nacken. På ett ungefär.

Då dansade Sylvia in och vrålade: Eviva España"!

Croneman noterar att programledaren Anders Lundin avstod att ställa någon historiskt politisk fråga och i stället "jizzade runt lite och gjorde skäl för traktamentet", i kontrast mot den skarpa samhällssatir som Lundin ger uttryck för i krogshowen "REA" (Roligt. Elakt. Aktuellt.) på Hamburger Börs. Lundins hållningslöshet ser Croneman som ett uttryck för tidsandan:

Vi lever i en tid när inte allt kan hända och tillåtas utan i en tid när allt skall hända och bör tillåtas. Och då kan man stå för en sak på måndagar, och en annan på lördagar. Däremellan är man öppen för diverse ståndpunkter. Vad kostar den i dag då?

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag vid ett tillfälle lät mig bjudas upp av en kvinnlig moderat skolkamrat och mitt under brinnande Spanienfråga dansade till denna låt. Det var inte rakryggat av mig, och jag lovar - det kommer inte att hända igen.

*

För övrigt har TV-sommaren präglats av en debatt om hur Allsång på Skansen med Anders Lundin klarat utmaningen av det nya, rivaliserande allsångsprogrammet Lotta på Liseberg med Lotta Engberg i TV 4. Det är klart att Lotta på Liseberg i någon mening är kusinen från landet. Mera lågbudget, mindre trendiga artister och en samtalston riktad till verklighetens folk (som Göran Hägglund skulle uttrycka det). Men jag föredrar ändå det alternativet - inte minst genom Lotta Engbergs professionalitet och, vill jag säga, äkthet - jämfört med den pretto-känsla som jag tycker alltmer präglar allsången från Skansen.

Det är utmärkt att ha pretentioner - bara man inte blir pretentiös.

Nationalencyklopedin:
Pretention = (högt) anspråk
Pretentiös = anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för)