Fred Åkerström 75 år

Jag hörde aldrig Fred Åkerström sjunga. Det är en av mina små sorger i livet. När jag gick i sjätte klass (1969) gästade Fred Åkerström min skola för att framföra sånger ur sitt album "Dagsedlar åt kapitalismen". Jag var elva år, hade aldrig hört talas om Fred Åkerström och var skam till sägandes inte särskilt politiskt medveten. Därför sörjde jag inte så mycket att jag var förkyld och inte kunde gå till skolan den dagen Fred Åkerström uppträdde.

Dagen därpå mådde jag bättre och i klassen diskuterade vår lärare Thorild Edberg - salig i åminnelse - Fred Åkerströms framträdande. Thorild Edberg var arg och besviken över att flera i klassen hade skrattat på fel ställen i Åkerströms framförande av Stig Dagermans s k dagsedlar (vassa dagskommentarer till politiska händelser, på vers). Ja, han hade stora krav på oss och vi älskade honom besinningslöst....

Som exempel lyfte vår lärare fram låten "Onkel Sam och den snälle gossen", som Stig Dagerman publicerat den 28 januari 1954, en satirisk kritik över USA:s ekonomiska stöd till Francos fascistiska Spanien:

Gossen Franco satt och grät vid grinden.
Då kom den snälle Onkel Sam förbi
och strök den lille över sammetskinden.
Käre gosse varför gråter vi?

Jo, jag har tappat mina sju pesetas
i förrgår morse när vi slogs så bra,
och alla pojkarna i klassen retas
och ger mig inte det som jag vill ha.

Här har du pengar, säger Sam medsamma.
Vad ska du köpa dig för denna slant?
Jag tänkte hänga min gamla mamma
och rep är dyra don, inte sant?

Förståndig gosse, snyftar Sam och skänker
den snälle pilten några dollar till.
Det är så roligt med ett barn som tänker
på sina mödrar. Så lycka till!

Versraden "Jag tänkte hänga min gamla mamma" hade framkallat skrattsalvor utan att de skrattande egentligen förstod vad texten handlade om. Nu fick vi en lekton i texttolkning och i politisk historia. Jag förstod att detta var på allvar och allvaret gjorde intryck på mig. Jag köpte skivan och fick Stig Dagermans "Dagsedlar" i födelsedagspresent på min tolvårsdag av mina föräldrar. Genom Thorild Edberg blev Fred Åkerström och Stig Dagerman viktiga led i min personliga och politiska utveckling och bidrog till att föra mig dit jag står i dag. Jag återkommer ofta och gärna till dem.

Nu gick det inte så bra för någon av dessa mina mentorer. Min lärare fick hjärtattack i relativt unga år, Stig Dagerman tog livet av sig och Fred Åkerströms alltför korta liv kantades av ångest och alkoholproblem. Själv finns jag ännu ibland dom raska. Mitt hår är vitt men min käft är röd, som Fred Åkerström sjunger i sin skärsliparsång.

I dag skulle Fred Åkerström ha fyllt 75 år. Jag hörde aldrig honom sjunga. Jag önskar honom all frid och rekommenderar hans dotter Cajsa Stinas självutlämnande bok Du och jag, farsan. Lyssna gärna på Fred Åkerströms stora allsångssuccé: Sådan är kapitalismen.

Allsång på Skansen och musik som politisk handling

När Sylvia Vrethammar äntrade scenen i säsongsavslutningen av årets Allsång på Skansen sköljde några politiska reminiscenser hastigt över mig. Mina känslor inför Sylvia Vrethammar och hennes succélåt från tidigt 1970-tal Eviva España återges uttrycksfullt av den alltid läsvärde Johan Croneman i DN i dag (ännu ej på nätet):

Hon hade en megahit 1973 (11 veckor på Svensktoppen) med den Francofjäskiga "Eviva España", det var en veritabel politisk provokation mot alla dem som slogs och kämpade för att störta Francodiktaturen, fascismen och förtrycket.

ETA sprängde Francos efterträdare i tusen bitar, Luis Carrero Blanco, ETA-män arresterades och hotades med garrottering, en garrotterades också 1974. Man binds vid en påle och stryps mycket långsamt. Samtidigt som en spik sakta skruvas in i nacken. På ett ungefär.

Då dansade Sylvia in och vrålade: Eviva España"!

Croneman noterar att programledaren Anders Lundin avstod att ställa någon historiskt politisk fråga och i stället "jizzade runt lite och gjorde skäl för traktamentet", i kontrast mot den skarpa samhällssatir som Lundin ger uttryck för i krogshowen "REA" (Roligt. Elakt. Aktuellt.) på Hamburger Börs. Lundins hållningslöshet ser Croneman som ett uttryck för tidsandan:

Vi lever i en tid när inte allt kan hända och tillåtas utan i en tid när allt skall hända och bör tillåtas. Och då kan man stå för en sak på måndagar, och en annan på lördagar. Däremellan är man öppen för diverse ståndpunkter. Vad kostar den i dag då?

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag vid ett tillfälle lät mig bjudas upp av en kvinnlig moderat skolkamrat och mitt under brinnande Spanienfråga dansade till denna låt. Det var inte rakryggat av mig, och jag lovar - det kommer inte att hända igen.

*

För övrigt har TV-sommaren präglats av en debatt om hur Allsång på Skansen med Anders Lundin klarat utmaningen av det nya, rivaliserande allsångsprogrammet Lotta på Liseberg med Lotta Engberg i TV 4. Det är klart att Lotta på Liseberg i någon mening är kusinen från landet. Mera lågbudget, mindre trendiga artister och en samtalston riktad till verklighetens folk (som Göran Hägglund skulle uttrycka det). Men jag föredrar ändå det alternativet - inte minst genom Lotta Engbergs professionalitet och, vill jag säga, äkthet - jämfört med den pretto-känsla som jag tycker alltmer präglar allsången från Skansen.

Det är utmärkt att ha pretentioner - bara man inte blir pretentiös.

Nationalencyklopedin:
Pretention = (högt) anspråk
Pretentiös = anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för)