Melodifestivalen - i går, i dag och i morgon

 För tre år sedan skrev jag på bloggen om Melodifestivalens fyra faser. 

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek, banne mig" från just 1968.  

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Proggrörelsens alternativa musikfestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt.  

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs "Fyra bugg och en coca cola" från 1987.

 Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - utvecklades till en manifestation för mångfald, identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Jag avslutade bloggposten med frågan: Vart är vi på väg? Vad kommer att känneteckna Melodifestivalens femte fas? Särskilt många svar fick jag inte. Men i dag skriver Hanna Fahl - som en kommentar till Tusses blygsamma placering - intressant i DN: Men samtidigt som Melodifestivalkugghjulen malt på som vanligt, har Eurovision song contest långsamt förändrats. Sång-och-danskillarna som Sverige är så bra på att skapa har inte vunnit på ett tag. I stället har det varit mer udda uttryck, inte sällan med mycket nerv. 

Fyra av de fem främsta bidragen framfördes dessutom på artistens modersmål, bara Island av de främsta fem sjöng på engelska. När hände det senast? Får vi fokus på en mångfald där nationella identiteter tar plats och sticker ut på den allmänna EU-forins bekostnad? 

Melodifestivalens fyra faser. Men vart är vi på väg?

Igår fredag begick jag Melodifestivaldebut, när jag tillsammans med hustrun följde delfinalen live i Scandinavium. Under hela mitt unga liv har jag fram till igår inte tidigare varit personligen på plats, däremot en trogen gäst framför tv-apparaten.

Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.

Melodifestivalen säger mycket om samtiden, Jag brukar dela in mitt Melodifestivalliv i fyra faser, och dessa fyra hänger samman med centrala drag i samhällsutvecklingen.

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)

Trots de himlastormande protesterna mot Melodifestivalen satt jag ändå kvar framför tv:n, nu för att förfasa mig. Mest tidstypisk var kanske Abbas Ring, ring från 1973, även om den inte vann den svenska uttagningen (det gjorde i stället Malta med Sommar’n Som Aldrig Säger Nej).

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.

Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?

Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.

Allsång på Skansen och musik som politisk handling

När Sylvia Vrethammar äntrade scenen i säsongsavslutningen av årets Allsång på Skansen sköljde några politiska reminiscenser hastigt över mig. Mina känslor inför Sylvia Vrethammar och hennes succélåt från tidigt 1970-tal Eviva España återges uttrycksfullt av den alltid läsvärde Johan Croneman i DN i dag (ännu ej på nätet):

Hon hade en megahit 1973 (11 veckor på Svensktoppen) med den Francofjäskiga "Eviva España", det var en veritabel politisk provokation mot alla dem som slogs och kämpade för att störta Francodiktaturen, fascismen och förtrycket.

ETA sprängde Francos efterträdare i tusen bitar, Luis Carrero Blanco, ETA-män arresterades och hotades med garrottering, en garrotterades också 1974. Man binds vid en påle och stryps mycket långsamt. Samtidigt som en spik sakta skruvas in i nacken. På ett ungefär.

Då dansade Sylvia in och vrålade: Eviva España"!

Croneman noterar att programledaren Anders Lundin avstod att ställa någon historiskt politisk fråga och i stället "jizzade runt lite och gjorde skäl för traktamentet", i kontrast mot den skarpa samhällssatir som Lundin ger uttryck för i krogshowen "REA" (Roligt. Elakt. Aktuellt.) på Hamburger Börs. Lundins hållningslöshet ser Croneman som ett uttryck för tidsandan:

Vi lever i en tid när inte allt kan hända och tillåtas utan i en tid när allt skall hända och bör tillåtas. Och då kan man stå för en sak på måndagar, och en annan på lördagar. Däremellan är man öppen för diverse ståndpunkter. Vad kostar den i dag då?

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag vid ett tillfälle lät mig bjudas upp av en kvinnlig moderat skolkamrat och mitt under brinnande Spanienfråga dansade till denna låt. Det var inte rakryggat av mig, och jag lovar - det kommer inte att hända igen.

*

För övrigt har TV-sommaren präglats av en debatt om hur Allsång på Skansen med Anders Lundin klarat utmaningen av det nya, rivaliserande allsångsprogrammet Lotta på Liseberg med Lotta Engberg i TV 4. Det är klart att Lotta på Liseberg i någon mening är kusinen från landet. Mera lågbudget, mindre trendiga artister och en samtalston riktad till verklighetens folk (som Göran Hägglund skulle uttrycka det). Men jag föredrar ändå det alternativet - inte minst genom Lotta Engbergs professionalitet och, vill jag säga, äkthet - jämfört med den pretto-känsla som jag tycker alltmer präglar allsången från Skansen.

Det är utmärkt att ha pretentioner - bara man inte blir pretentiös.

Nationalencyklopedin:
Pretention = (högt) anspråk
Pretentiös = anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för)