Melodifestivalens fyra faser. Men vart är vi på väg?

Igår fredag begick jag Melodifestivaldebut, när jag tillsammans med hustrun följde delfinalen live i Scandinavium. Under hela mitt unga liv har jag fram till igår inte tidigare varit personligen på plats, däremot en trogen gäst framför tv-apparaten.

Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.

Melodifestivalen säger mycket om samtiden, Jag brukar dela in mitt Melodifestivalliv i fyra faser, och dessa fyra hänger samman med centrala drag i samhällsutvecklingen.

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)

Trots de himlastormande protesterna mot Melodifestivalen satt jag ändå kvar framför tv:n, nu för att förfasa mig. Mest tidstypisk var kanske Abbas Ring, ring från 1973, även om den inte vann den svenska uttagningen (det gjorde i stället Malta med Sommar’n Som Aldrig Säger Nej).

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.

Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?

Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.

Eurovision Song Contest - mina intryck från finalen

Igår följde jag Eurovision Song Contest (ESC) inte bara genom Sveriges Television, utan också genom Twitter. Det påstår ju att Twitter håller på att stagnera, men igår märktes inget av det. Hela Twitter-sfären sprudlade av engagemang, kreativitet och glädje. Man blev glad av att vara där. Inläggen kring ESC skilde sig starkt från det hat och den hånfullhet och de ordmärkerier som jag tycker allt mer breder ut sig på Twitter, till exempel i diskussioner om hur vi väljer att hälsa på varandra eller om vem som eventuellt träffat vilken eventuell islamist och vid vilket tillfälle.

Eurovision Song Contest har under sin 60-åriga levnad genomgått flera faser. Från 1950- och 1960-talets "oförargliga" underhållning till 1970-talets politiska debatt om kulturens kommersialisering och ABBA som den progressiva musikrörelsens främsta fiende. Därefter har ESC rört sig i riktning mot populärkulturens framkant, ett uttryck för gayrörelsens frihetskamp och för politiska konflikter. På ett sätt var det synd att inte Ryssland vann igår - jag hade gärna sett ett ESC i Moskva som en plattform i kampen för mänskliga rättigheter. Kanske hade det inte fungerat - nu får vi inte ens pröva.

Under den internationella hashtagen #Eurovision hyllades Sveriges Television och programledarna Petra Mede och Måns Zelmerlöw på Twitter rättvist för sina insatser. Sändningen präglades av en professionell lätthet, av mångfald och av modernitet. ESC kallas ibland för vår sista gemensamma offentlighet, i en individualiserad tid. Det ligger en del i det. Noterar att polisen via TT rapporterar om färre brottsanmälningar i Stockholm än en vanlig lördagskväll.

Lätt episkt var det när Zlatan spelade sin sista ligamatch för PSG samtidigt som Frans äntrade scenen i globen. Allt knöts ihop.

För övrigt tycker jag att Australien borde ha vunnit. Och att den ultimata ESC-låten finns här.

ABBA och jag

Varför väckte popgruppen ABBA så starka antipatier hos den s k kulturvänstern och proggmusikrörelsen i slutet av 1970-talet? Litteraturvetaren och kulturjournalisten Maria Schottenius drog genom en lätt raljant och moraliserande artikel i DN igång debatten och i morse diskuterade hon temat med Mikael Wiehe i P1 Morgon. Det blev inget bra samtal. Schottenius och Wiehe talade mest förbi varandra och om olika saker.

För att förstå kontroversen kring ABBA är det viktigt att att komma ihåg att den progressiva musikrörelsens kritik mot den s k kommersiella musiken riktade in sig på fyra olika saker: texterna, musiken, agerandet utanför musikscenen och utgivningsformerna.

Texterna skulle vara progressiva. Det var aldrig självklart vad som menades med "progressiva" och följaktligen inte heller vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det. I någon allmän mening innebar "progressiva" att texterna skulle vara radikala och samhällskritiska eller åtminstone sanhällsengagerade. Det hyllade göteborgsbandet Nynningen spelade t ex allt från studiecirkeltexter i dialektik och historiematerialism som "Ingenting sker mekaniskt" till vardagsrealistiska, livsbejakande texter som "Äntligen en ny dag!". Mer när Björn Afzelius slet sig fri från Hoola Bandoola Band och solodebuterade med albumet "Johnny Boy" möttes han av kritik för att texterna var för introverta och inte tillräckligt samhällsengagerade.

Musiken skulle vara progressiv. Om det var svårt att ta ställning till vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det så var problemet än större när det gällde musiken. Så fick t ex Hoola Bandoola Band ta emot kritik för att deras musik uppfattades som dansbandsinspirerad och för att deras låtar ibland testades för Svensktoppen. I KFML(r):s tidskrift Röda Rappet drog tidskriftens redaktörer 1975 igång en debatt där de drev tesen att rockmusiken - oavsett texterna - genom sin musikaliska uppbyggnad och struktur främjade individualism och borgerlig njutningsfilosofi: Rockmusiken var "...en typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade, enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas- (...) Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin (efter oss syndafloden!), som blivit högsta mode." (Röda Rappet nr 4 1975.)

Artisterna hade också ett ansvar för sitt agerande utanför scenen, t ex genom att delta i politiska manifestationer av olika slag. Så vann Tomas Ledin den övervintrade musikrörelsens hjärta när han 1985 var en av de drivande krafterna bakom ANC-galan Rock mot Apartheid på Scandinavium i Göteborg.

 
Artisterna inom musikrörelsen förväntades också ge ut sin musik på icke-kommersiella skivbolag, som t ex MNW, Silence eller Nacksving. Det väckte stor olust när Turid 1977 bröt med det Silence till förmån för det kommersiella skivbolaget Metronome, med motiveringen att hon ville nå ut till en bredare publik.

ABBA blev för den progressiva musikrörelsen en symbol för allt vi inom den progressiva musikrörelsen tyckte var negativt med den kommersiella kulturen. Texterna var individualistiska och självupptagna. Musiken uppfattades som banal. Bandet saknade samhällsengagemang och bandmedlemmarna protesterade aldrig mot förtryck och orättvisor, varken i Sverige eller i andra länder. Produktionen var inriktad på att sälja så många album och tjäna så mycket pengar som möjligt. Symbolvärdet hade förstås också sin grund i gruppens makalösa framgångar och segern i den allmänt förhånade Eurovision Song Contest 1974. ABBA:s framgångar samvarierade i tid med den progressiva musikrörelsens storhetstid i Sverige.

För oss som på olika sätt var aktiva i den progressiva musikrörelsen blev därför ABBA en kulturideologisk fiende av rang. Vi älskade att tycka illa om ABBA - gruppen representerade förtjänsfullt det mesta av det vi var emot (kommersialism, självupptagenhet, ytlighet, samhällsfrånvändhet). ABBA gjorde en dygd av att vilja vara opolitiska. Men att vilja vara opolitisk är en politisk handling i sig. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Philippe Tatarcheffs text. Själv lyckades jag komma över ett andrahandskontrakt på en lägenhet via en vän, mot att jag lovade vännen att ha en ABBA-affisch uppsatt i lägenheten under den tid jag bodde där. Jag kompromissade med mitt samvete genom att placera affischen på ett ställa som jag av hänsyn till känsliga läsare väljer att här inte avslöja.

Visst var vi naiva och självupptagna och tvärsäkra. Men vi drevs av en avsky mot förtryck och orättvisor och av en längtan och ett tvång att förändra och förbättra världen. Den är en inställning som jag ändå djupt saknar i dagens apolitiska samhällsdebatt där "köksbord" och "livspussel" tillåts dölja strukturella orättvisor och värdeskillnader. I vår individualistiska tid (som jag tillsammans med Marie Demker skildrat i trilogin "I Vattumannens tid?", "Kampen om kunskapen" och "Den nödvändiga politiken") ser vi nu äntligen tendenser till kollektiva motkrafter som mobiliseras utefter nya politiska relevanta skiljelinjer som växer fram i spåren av den digitala revolutionen. Till mobiliseringen av dessa nya kollektiva tillhörigheter och deras politiska betydelse kommer vi snart att återkomma i ett annat sammanhang.