En röst på Ulf Kristersson blir en röst på Jimmie Åkesson

På en gemensam pressträff idag meddelade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson att de gärna vill regera tillsammans efter valet i höst. Beskedet kom inte som en överraskning. Frågan var inte om utan snarare när Ulf Kristersson skulle ge grönt ljus till sverigedemokratiska ministerposter.

På ett allmänt plan var beskedet bra för Tidöpartierna. De visar enighet i regeringsfrågan och kan fokusera på att lyfta fram sina politiska sakfrågor i valrörelsen. (Även om Kristdemokraterna ännu inte formellt sagt OK till sverigedemokrater i regeringen.)

Men det finns också risker. Sverigedemokraterna är ett parti som ständigt följs av skandaler och enskilda representanter som ställer till det - till exempel genom rasistiska eller Putinvänliga uttalanden i sociala medier. Dessa skandaler blir ett större problem för Ulf Kristersson när han nu släppt in Sverigedemokraterna i regeringsvärmen.

Men ett än större problem är att svenska mittenväljare tenderar att tycka sämre om Sverigedemokraterna än vad de tycker om Vänsterpartiet. För att vinna valet måste Tidöpartierna locka över ett par hundratusen väljare från oppositionen eller från soffan. Det är - för att uttrycka det milt - inte helt lätt att se var dessa väljare ska komma ifrån. 

Men bara drygt fem månader kvar till valet börjar det dra ihop sig. Valet är inte längre något ogripbart längre fram - det är här och nu. Mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att bli större än Moderaterna och - om Tidöpartierna kan bilda regering - få ett tiotal ministerposter. Ulf Kristersson lovade i praktiken idag sorglöst bort uppdragen som migrationsminister och justitieminister till Sverigedemokraterna. Jag tror inte att denna hord av blivande SD-ministrar är något som attraherar de väljare Tidö-partierna behöver vinna över för att kunna bilda regering.

Sverigedemokraterna kommer av allt att döma att dominera regeringen, även om Ulf Kristersson blir statsminister. En röst på Ulf Kristersson blir i praktiken en röst på Jimmie Åkesson.

Det finns just nu väldigt få länder i Västeuropa där ett populistiskt högerradikalt parti sitter med i regeringen, och framför allt inte genom sin storlek dominerar regeringsarbetet och lagt beslag på posterna som migrationsminister och justitieminister. Och ännu mindre ett parti med sina rötter i nynazismen. Italien blir den närmaste jämförelsen.

Hur hamnade Sverige här? Och hur ska traditionella partier agera för att hålla de populistiska högerradikala partierna stången? Den saken diskuterar Heidi Avellan, Jonas Hinnfors och jag i vår gemensamma bok Tidöpakten. Så förändras Sverige som inom kort kommer ut på Atlas förlag. Boksläpp i Stockholm tisdag 5 maj! Mer information kommer.

Tillsammans med Jonas Hinnfors kommenterar jag också dagen pressträff med Moderaterna och Sverigedemokraterna för Dagens ETC.

Levande DÖ(d)? Om regeringsfrågan inför valet 2018

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018? Frågan ligger till grund för rapporten "Levande DÖ(d). Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" som Dagens Nyheters politikreporter Karin Eriksson, statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors och jag skrivit tillsammans och som för ett par dagar sedan presenterades på den liberala tankesmedjan Timbro.

Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.

Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.

I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.

Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.

Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.

För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).

För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.


För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).

Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.

Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.

Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.

Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen och borgerlighetens syn på socialdemokratiska statsministrar

I morse medverkade jag i P1 Morgon, för att diskutera Stefan Löfvens val att inte åka till Almedalen i år. Programledaren undrade om Löfvens frånvaro var ett uttryck för en särskild strategi, att få Löfven att framstå som en man av folket som reser runt i landet och träffar vanliga människor i stället för att mingla runt med en elit i Almedalen. Mitt svar är att någon sådan masterplan finns det inte. Däremot ställer sig varje partiledare varje år frågan om hen ska resa till Almedalen eller om hen gör bättre nytta på annat håll. Det har ju hänt förr att partiledare valt att inte delta.

Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.

Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.

Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.

Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.

Golden Age of Politics. Går vi mot en politikens guldålder?

I Almedalen lyssnade jag i dag på professor Charlie Beckett som medverkade på seminariet "Vinna eller försvinna? Hur ser framtiden ut för public service och tidningsbranchen". Beckett är chef för London School of Economics medie-tankesmedja Polis och har arbetat för bl a BBC News. Förutom Beckett medverkade även Heidi Avellan (politisk redaktör Sydsvenskan), Jan Helin (publisher, Aftonbladet) och Cilla Benkö (VD, Sveriges Radio). Jag räknade till nära 300 personer i lokalen.

Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.

En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.

Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.

Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.

Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.