Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen och borgerlighetens syn på socialdemokratiska statsministrar

I morse medverkade jag i P1 Morgon, för att diskutera Stefan Löfvens val att inte åka till Almedalen i år. Programledaren undrade om Löfvens frånvaro var ett uttryck för en särskild strategi, att få Löfven att framstå som en man av folket som reser runt i landet och träffar vanliga människor i stället för att mingla runt med en elit i Almedalen. Mitt svar är att någon sådan masterplan finns det inte. Däremot ställer sig varje partiledare varje år frågan om hen ska resa till Almedalen eller om hen gör bättre nytta på annat håll. Det har ju hänt förr att partiledare valt att inte delta.

Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.

Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.

Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.

Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.

En bra dag för Arbetarrörelsen

1 maj 2009 blev en bra dag för Arbetarrörelsen. Den började bra redan på morgonen, med Novus Opinions senaste mätning som visar att den borgerliga alliansregeringen tappar stöd och att skillnaden mellan de båda blocken nu är uppe i 4,3 procentenheter till de rödgrönas fördel.

Nyhetsflödet har i dag dominerats av 1 maj-firandet på ett sätt som fått t o m svininfluensan att komma i skymundan. Jag kan inte heller minnas att jag dagarna före 1 maj blivit uppringd av så många journalister som velat ha kommentarer som denna gång. De som påstår att 1 maj-firandet tjänat ut sin roll som politisk manifestation har fel. Medieintresset för årets 1 maj visar att dagen fortfarande fyller sin plats som uttryck för politisk mobilisering.

Dessutom tycks det ha varit gott om folk i demonstrationstågen och på möten i år. Buropen mot Wanja Lundby-Wedin var väntade, men mycket tyder på att hon nu har levt igenom den värsta krisen. Hennes politiska moralkapital är urholkat, men hon har bestämt sig för att sitta kvar.

Monas Sahlins framträdanden i Lund och Malmö gick också bra. I sitt tal gjorde hon just det hon skulle - d v s sitt allra bästa för att utmejsla den rödgröna koalitionens politik som något distinkt annorlunda än den borgerliga alliansregeringens. Hon vände sig till pensionärerna, som är den väljargrupp där det socialdemokratiska opinionstappet varit som allra störst. Hon talade ideologi, och markerade starkt att socialdemokratin är en frihetsrörelse.

Även i Göteborg sken solen, och för dem som vill ha siffror över deltagarna i de respektive demonstrationstågen så kommer här resultaten (jag har ju den något obskyra hobbyn att räkna deltagare - ett uttryck för mitt kontrollbehov):

Vänsterpartiet: 1990

Socialdemokraterna: 1780

Syndikalisterna: 1720

Kommunistiska Partiet (f d Kpmlr): 890

Överlag har demonstrationsdeltagandet i Göteborg varit relativt stabilt för respektive parti över tid de senaste åren. Deltagarsiffrorna varierar med några hundra, oavsett väder och vind och vilka talare som framträder.

Kanske blev årets 1 maj en vändpunkt för socialdemokratins och den rödgröna koalitionens långa politiska och opinionsmässiga ökenvandring? De senaste månaderna har varit svåra för oppositionen. Jag har en känsla av att botten nu är nådd. Vi går in i en valrörelse, där mobiliseringen blir början på en mer intensiv politisk period fram till valet 2010. 1 maj 2009 blir kanske bara den första av flera bra dagar.

Som Totta sjunger, till Peter LeMarcs text: Bra dagar är snart här. Bra dagar som bara är. Då vingar växer och benen bär. Bra, bra dagar är snart här.

Måste Wanja avgå?

En uppdatering finns i slutet av bloggposten!

Diskussionen om huruvida Wanja Lundby-Wedin måste avgå som LO-ordförande pågår för fullt. Frågan om hennes avgång bör diskuteras från två utgångspunkter:

1. Har Wanja Lundby-Wedin ett så stort personligt och politiskt ansvar för AMF-skandalen att hon är olämplig att fortsättningsvis inneha uppdraget som LO:s ordförande?

2. Oavsett Wanja Lundby-Wedins personliga och politiska ansvar för AMF-skandalen - har hennes politiska och personliga förtroende urholkats så mycket att hon inte med tillräcklig kraft kan föra fram arbetarrörelsens intressen och värderingar inför 2010 års valrörelse?

På den första punkten har jag ingen klar uppfattning. Helt klart har Wanja Lundby-Wedin som styrelseledamot ett personligt och politiskt ansvar för det inträffade. Men jag har inte tillräcklig kompetens att bedöma om hennes sätt att utöva sitt ansvar är förenligt med ett fortsatt ordförandeskap för LO.

På den andra punkten har jag tagit ställning. Min bedömning är att Wanja Lundby-Wedins möjligheter att återvinna ett tillräckligt politiskt och personligt förtroende är små. AMF-affären har inneburit att Wanja Lundby-Wedin blivit politiskt vingklippt. Därför skulle det missgynna både LO och Socialdemokraterna om hon kvarstår som LO-ordförande och därför bör hon också avgå. Det säger jag bl a till TT och till Expressen.

Situationen är i högsta grad olustig. Wanja Lundby-Wedin är en mycket kompetent person och med få politiska fiender. Inom LO finns ingen självklar efterträdare. Det är också möjligt att hennes agerande skadat Socialdemokraterna mer än det har skadat den organisation hon är vald att företräda, d v s LO. Men nu har situationen utvecklat sig som den har gjort, och Wanja Lundy-Wedin har själv bidragit till detta genom att flacka mellan olika argument i sitt försvar. Hon är inplanerad som huvudtalare för Socialdemokraterna och LO i Stockholm på 1 Maj. Jag har svårt att se att så verkligen blir fallet.

Jonas Morian skriver också klokt om detta.

Uppdatering 6/4: Wanja Lundby-Wedin bestämde sig för att sitta kvar och hon gjorde en mycket stark presskonferens. Men hon och LO-ledningen spelar ett högt spel och det finns en risk att de underskattat det politiska motståndet. Hur kommer gräsrötterna inom LO och inom Socialdemokratin att reagera? Kommer de LO-förbund som i dag övertalades att inte kräva Wanjas avgång att hålla fast vid den överenskommelsen? Och hur reagerar den socialdemokratiska partiledningen om affären lever vidare och om opinionssiffrorna fortsätter att sjunka? Jag kommenterar händelseutvecklingen i SVT Aktuellt i kväll måndag.

I skuggan av Wanja

Ur Visa till ombudsmän (Kent Andersson)

Det går en narr kring förhandlingsborden
och sjunger tyst om vad alla vet:
att det finns inte ett ord på jorden
som är så olikt som jämlikhet.

Vem är man lik, narr?
Att rik narr liknar
en annan rik narr, väl alla vet.
Men är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?

En chef har Ansvar. Han har Principer.
Fint hus. Fin lön. Fint språk och fin kultur.
Men den som ingenting alls begriper
får sparken. Blommor. Och armbandsur.

Känns han igen, narr?
Är han din vän, narr?
Sjunger du än, narr
om vad du vet:
att alla avtal
är grymma gravtal
över en död solidaritet.

Ack, klassamhället har sina brister
och jämlikheten förblir en dröm.
För alla är vi väl små egoister
som börjat klättra och vill ha beröm?

Blir det vårt val, narr,
när kampen svalnar
och klasser byter
identitet?
Och är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?

När narren tystnar och håller käften
och sången borde få gå till ro
då sjunger LO och SAF den
i mun på SACO och TCO.