2017-07-05

Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen och borgerlighetens syn på socialdemokratiska statsministrar

I morse medverkade jag i P1 Morgon, för att diskutera Stefan Löfvens val att inte åka till Almedalen i år. Programledaren undrade om Löfvens frånvaro var ett uttryck för en särskild strategi, att få Löfven att framstå som en man av folket som reser runt i landet och träffar vanliga människor i stället för att mingla runt med en elit i Almedalen. Mitt svar är att någon sådan masterplan finns det inte. Däremot ställer sig varje partiledare varje år frågan om hen ska resa till Almedalen eller om hen gör bättre nytta på annat håll. Det har ju hänt förr att partiledare valt att inte delta.

Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.

Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.

Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.

Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kan inte sv kyrkan avsta fran att rusa till statsmakten sa snart man
upptacker en orattvisa ? Sv kyrkan ar inte statskyrka Hur sag Jess's
pol natverk ut ?

Peter Westdahl sa...

Bra skrivet.

Men anmärkningsvärt att igen i regeringen, alliansen, enskilda partier ink SD, eller någon i departementen har uppmärksammat att statsministern i gårdagens debatt sa att varje myndighet ansvarar inför sitt statsråd, det är en gammal bra förvaltningskultur som alltid gällt.

Det Löfven säger är att vi har ministerstyre och varje myndighet ansvarar inför sitt statsråd. Det han säger strider emot Regeringsformen.

Jag vill uppmärksamma på att frågan om ansvarskedjorna mellan regering, statsråd och myndigheter är en av de viktigaste frågorna i hela Regeringsformen som vår demokratiska rättsstat vilar på.

Och att att den av statsministern hyllade gamla förvaltningskulturen faktiskt allvarligt strider emot regeringsformen.

Jag hänvisar till RF 12:1. Vidare till Regeringsformen - en kommentar, Thomas Bull och Fredrik Sterzel, tredje upplagan 2015, s. 260.

De är två av våra främsta experter på bl.a. konstutionell Rätt. Bull är f.d. professor i konstutionell rätt vid Uppsala Universitet, nu justitieråd i Högsta Förvaltningsdomstolen. Sterzel är f.d. professor i Konstitutionell rätt vid Uppsala Universitet och f.d. justitieråd vid Högsta domstolen.

Det som enligt Regeringsformen, nog stadgad praxis och doktrinen gäller är att myndigheterna i fallet lyder under regeringen.

De beslut eller inte beslut som statsministern, inrikesministern, infrastrukturministern och försvarsministern fattat har således varit ett kollektivt beslut för regeringen.

Hade man tillämpats Regeringsformen i detta fall hade sannolikt ingen "IT-skandal" aldrig inträffat vad avser regeringens och statsrådens handlande. I vart fall hade skadorna kunnat minimeras.

Eftersom ansvaret ligger mellan regeringen och Transportstyrelsen har statsråden haft att informera alla i regeringen om ärendet. Inte hålla på sin vetskap om detta som om TS bara låg under statsrådet Johansson. Hon fick ingen information alls förrän genom att Ågren informerade henne om förundersökningen. Givet borde Ygeman omgående ha informerat inte bara henne utan hela regeringen. Dito försvarsministern.

Allt detta leder till frågor om regeringsarbetet och statsrådens handläggning. Det går inte när det föreligger ett kollektivt ansvar hålla på ngt och inte säga ngt därför att skadorna var under åtgärdande. Genom att bl.a. inte informera Johansson uppkommer skador som hon hade kunnat söka åtgärda.

KU eller annat organ bör utreda om det är som statsministern säger att enligt gammal förvaltningskultur svarar varje myndighet inför sitt statsråd och departement. Det är helt tokigt fel. Myndighetens i fallet ansvarar under regeringen och ingen annan. Den praxisen, om det är så, bör skyndsamt ändras och alla inom statsapparaten informeras om vad som gäller enligt regeringsformen.

Peter Westdahl
Advokat
Byggnadsingenjör; spec. väg- och vattenbyggnad
Sergeant Flygvapnet
F.d. pilot Frivilliga Flygkåren