Nu är det dags att Europa står upp för människans okränkbara värde och lika rätt. Det som vi i deklarationer och avtal har svurit att vi ska värna. Det är det som Sverige står upp för, och det står vi upp för precis här i dag.
Orden är hämtade ur statsminister Stefan Löfvens uppmärksammade tal på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015, i samband men en manifestation till stöd för människor på flykt. Ett knappt år tidigare, den i december 2014, hade den då avgående moderate partiledaren och tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter tagit bestämt avstånd från den danska flyktingpolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd: Så resonerar vi inte i Sverige. Vi tycker snarare att vi genom att tidigt och tydligt ge permanent uppehållstillstånd (...) sänder en signal om att nu ska du börja ett nytt liv här i landet. Därmed anser vi att man som ny i landet i grunden ska ställa in sig på att stanna kvar.
Senhösten 2015 slog dörren igen. Den rödgröna regeringen presenterade ett åtgärdsprogram som skulle ge Sverige en av Europas hårdaste asyllagstiftningar, i sällskap med Grekland, Cypern, Rumänien och Malta. Permanenta uppehållstillstånd som huvudregel ersattes av tillfälliga uppehållstillstånd. Familjeåterförening i Sverige försvårades kraftigt. ID-kontroller infördes på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige.
Om denna turbulenta tid i svensk asyl- och flyktingpolitik har juristen Viktor Banke skrivit boken Andrum. Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna (Norstedts, 2017). Boken förklarar på ett lättillgängligt sätt regelverket i den svenska asyl- och flyktingpolitiken samtidigt som den förtjänstfullt gestaltar enskilda människoöden som kommit i kontakt med regelverkets praktik. Hur går asylprocessen till för de människor som satt sig själva och sin tillvaro på spel för att söka trygghet och skydd i vårt land? Författaren har som advokat arbetat som offentligt biträde åt asylsökande och även varit en av de mest profilerade deltagarna i den svenska flyktingdebatten. Viktor Banke är ett exempel på hur jurister spelar en viktigare roll i den politiska debatten överhuvudtaget, i en tid där individens rättigheter tillskrivs en allt större betydelse.
Viktor Banke har en dramaturgisk förmåga som gör det svårt att släppa boken. Jag kommer på mig själv med bläddra framåt i kapitlen, för jag kan inte vänta på att få veta hur det går för de människor han skriver om. Vilka får stanna och vilka körs på porten. Jag tackar min skapare att jag inte är advokat och måste hantera domstolsbeslut som jag tycker är fel och som innebär en humanitär katastrof för enskilda, skadade människor.
Mitt i sina berättelser blir Banke ändå aldrig moraliserande. Han ser de svårigheter och dilemman som följer i flyktingfrågans spår och erbjuder inga enkla lösningar. Men han lyfter konsekvent fram den enskilda människan, mitt i regelverk och praxis.
Han sprider också hopp - javisst, låt oss sörja de människor som inte fick hjälp i Sverige. Men låt oss kämpa vidare och hämta glädje och kraft i berättelserna om dem som faktiskt fick en fristad och möjligheter till ett nytt liv, som till exempel Omar och Sahar Karimi, med deras barn Abdul, Mary och Ahmad som flytt från Kabul i Afghanistan:
De fick stanna. De fick verkligen stanna! För alltid! Barnen skulle få gå i svenska skolor och spela i svenska lag och leka med kompisar och aldrig skulle det kastas en granat åt deras håll! De skulle lära sig att sova utan mardrömmar. Sahar skulle få andas ut och vid behov skulle hon ha tillgång till sjukvård. Barnen skulle få leva i frid längs asfalterade cykelvägar på väg till skolor och fritidshem under dagar med hög himmel och frisk luft och en dag skulle de bli vuxna i ett land som skulle vara deras.Omar skulle en gång för alla få släppa den börda det inneburit att ta ansvar för hela familjens säkerhet och välmående. Han skulle nu få tid att läka. De skulle alla få tid att läka. De hade fått ett nytt liv.
3 kommentarer:
Jag har inte läst Bankes bok men har läst många inlägg av honom, bl a i SvD och i kombination med Ulfs recension tror jag mig ha en ganska bra bild av var han står.
"Senhösten 2015 slog dörren igen" skriver Ulf. Drygt 160000 asylsökande kom till Sverige det året förutom de som gick under jorden direkt. Sverige och Tyskland framhölls som de två förebilderna i Europa. I själva verket tog Sverige emot många fler per capita än Tyskland. Och Merkel yttrade sitt berömda "vi klarar det". Det säger inte Merkel längre. Och inte heller Löfven. Men Ulf och likasinnade vet bättre. De har tydligen ingen gräns, för ordet volymer var länge ett ord som direkt gav SD-stämpel. Dåvarande migrationsminister Billström som tystades av Reinfeldt har i efterhand sagt att det var möjligt att förutse den kraftigt ökande inströmningen. Det var därför han försökte slå larm.
Den enligt Ulf igenslagna dörren innebär att migrationsverket bedömer att vi får omkring 30 000 asylansökningar om året. Migrationsverket bedömer också att vi kan få 375 000 ansökningar om anhöriginvandring på fem år. Men normalt beviljande innebär det ca 50 000 anhöriginvandrare om året. Så är det med Ulfs stängda dörr.
En sak är jag fullkomligt övertygad om: den migrationspolitik som Ulf förespråkar och skulle jag tro kommer att förespråka så länge han lever kommer aldrig att bli verklighet. Om jag mot förmodan skulle ha fel skulle SD snabbt bli Sveriges största parti. Och ett bättre öde är Sverige värt.
Klas Bengtsson
med hopp om att passera censuren
Bra skrivet. Sammanfattning med ngr kommentarer strx efter boken kommit ut gör att det blir ändå mera spännande och angeläget att få möjlighet läsa boken.
Varfor insistera pa att alla som kommer hit och ges asyl ska stanna?
Konflikter pa Andra kontinenter ska inte losas pa Det sattet att den
utbildade delen av befolkningens Och desertorer flyttar till Sverige.
Vilka ska bygga upp Syrien igen ? SIDA?
Skicka en kommentar