2017-07-31

Richard Herrey tar steget in i politiken. Det borde du också göra.

Richard Herrey tar steget in i politiken och kandiderar för Moderaterna i Stockholms län till riksdagen i valet 2018. Det tycker jag är alldeles utmärkt och fler borde följa hans exempel. Inte nödvändigtvis då att kandidera för Moderaterna, men att gå med i ett politiskt parti i stället för att nöja sig med att gnälla över samhällsutvecklingen.

Under senare år har artisten och radioprofilen Richard Herrey också uppmärksammats för sitt twitterkonto där han kontinuerligt kommenterar politiska skeenden. Jag är nästan alltid oenig med honom, men jag uppskattar hans engagemang och ihärdighet. Och jag uppskattar att han nu följer upp sitt engagemang på ett sätt som också - om han skulle bli vald - gör det möjligt att utkräva politiskt ansvar av honom.

Antalet partimedlemmar i Sverige har under en 20-årsperiod mer än halverats. Samtidigt har svenska folkets politiska intresse eller politiska engagemang inte minskat. Men alltfler väljer andra plattformar för sitt politiska engagemang än de politiska partierna. Det är ett problem eftersom de politiska partierna fyller en så central roll i vår representativa demokrati, inte minst genom att nominera kandidater i val till de beslutsfattande politiska församlingarna. Om avståndet mellan de politiska partierna och medborgarna vidgas riskerar det på sikt att urholka förtroendet även för demokratin som styrelseskick.

Så följ Richard Herreys exempel - gå med i ett politiskt parti!

Som bonus får ni här bröderna Herreys vinnande megahit "Diggi loo diggi ley" från Eurovision Song Contest 1984. Lyssna och titta - själv gör jag det med skräckblandad förtjusning.

3 kommentarer:

Peter Westdahl sa...

Mkt bra skrivet som vanligt.

Anonym sa...

Ett medlemsras för socialdemokraterna från 261 000 1992 till 89 000 2017 är naturligtvis katastrofalt. Jag är en av alla de som bidragit till raset. Och tendensen är lika för de flesta partier även om S leder.
Ekonomiskt sett har dock partierna sett till att kompensera sig med ökad skattefinansierad finansiering (partistöd).
I slutet av 60-talet valde jag mellan att vara aktiv inom partipolitiken (s) eller facket (TCO). Efter att ha deltagit i olika aktiviteter gav valet sig självt. Den förstelnade och toppstyrda partipolitiken och de torftiga interna debatterna ratades till förmån för den levande fackliga debatten där vi drev frågor som senare resulterade i MBL, lagen om anställningsskydd mm. Samtidigt deltog jag från och till i olika politiska aktiviteter, men kunde konstatera att det på sin höjd resulterade i olika rådslag där facit var givet på förhand. (Dock var det stimulerande att debattera med olika kommunistiska bokstavskombinationer även om det i sak naturligtvis inte ledde till att bokstavstroende ändrade uppfattning.) Någon interndemokratisk utveckling såg jag inte till under de decennier jag hade insyn. Genom mitt arbete hade jag också god insyn i kommunalpolitiken på toppnivå (alla partier) och slogs av att det primära ofta var att tvåla till politiska motståndare, något som uppdragsgivarna, medborgarna sällan märkte och än mindre var intresserade av.
Socialdemokratin lider också av sin kvotering. Alla intressegrupper ska först ha sitt, sedan har i bästa fall personlig kompetens någon betydelse. Det är ju heller ingen slump att politiska karriärer ofta måste inledas i ungdomsförbundet. Därför har vi alltför många politiker som saknar erfarenhet från det riktiga arbetslivet.
Jag ser inga tecken på att partiernas utveckling från medlemsstyrda organisationer till politiska kampanjorganisationer kommer att avbrytas. Så jag kommer inte att bli medlem i något parti igen.
Klas Bengtsson

Jan Wiklund sa...

Det finns ju också andra organisationer att verka i.

Jag har full förståelse för att folk inte vill arbeta i politiska partier. Dessa brukar nämligen för det mesta vara förfärligt toppstyrda. Däremot lider vi stor brist på folk som deltar i organisationer av det slag som politiska partier kan behöva relatera till. Mindre toppstyrda organisationer där agendan avgörs av vad medlemmarna vill, inte efter vad som opportunistiskt kan löna sig.