Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018. Om vi får ett valresultat ungefär motsvarande valet 2014 finns egentligen bara tre lösningar.
1.) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts, och Alliansen regerar med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Hittills har Centerpartiet och Liberalerna sagt ett tydligt nej till denna lösning. Jag har mycket svårt att se att de skulle kunna ändra sig till valet 2018.
2.) En ny Decemberöverenskommelse, eller att partierna i praktiken agerar som om det fanns en sådan överenskommelse. Det är denna lösning som präglar innevarande mandatperiod. Den formella Decemberöverenskommelsen bröts visserligen upp av Alliansen, men allianspartierna lägger ingen gemensam budget och därför kan den rödgröna regeringen fortsätta styra landet. En sådan lösning är givet det parlamentariska läget knappast hållbar på längre sikt.
3.) Ett blocköverskridande regeringssamarbete. På så sätt kan Socialdemokraterna fortsätta regera, tillsammans med något eller några av allianspartierna. De senaste månaderna har sannolikheten ökat för att detta alternativ också blir verklighet.
Men hur ett sådant blocköverskridande regeringssamarbete ska konstitueras är inte självklart, och betingas av valresultatet. Socialdemokraterna skulle kanske gärna se en lösning där Socialdemokraterna spelar den tyngsta rollen och där Centerpartiet och Liberalerna reduceras till stödpartier. Centerpartiet och Liberalerna ser hellre en lösning där Annie Lööf blir statsminister och Socialdemokraterna och Stefan Löfven tvingas spela andra violin.
På DN Debatt argumenterar i dag statsvetarprofessorn Leif Lewin för en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna och samtliga fyra allianspartier, och med förslagsvis Annie Lööf som statsminister. Den lösningen tror jag inte på. Svensk politik behöver en högerpol och en vänsterpol, och då är det inte bra om högerpolen lämnas till Sverigedemokraterna.
Jag ser heller inte i dag de realpolitiska förutsättningarna för en sådan lösning. Socialdemokraterna kommer inte att sätta sig som stödparti en alliansregering, och på motsvarande sätt kommer en samlad Allians inte att acceptera rollen som stödparti i en socialdemokratiskt ledd regering. Det gäller att utforma en regering med bättre jämvikt, en jämvikt som måste baseras på valresultatet.
Däremot visar Leif Lewin - som inte för inte är professor i vältalighet och statskunskap - sin retoriska lejonklo. Bondeförbundet under femtiotalet liksom Miljöpartiet av i dag blev inte
inbjudna till socialdemokratisk regeringssamverkan för att äta utan för
att ätas, skrier han, med hänvisning till myten om Tantalos gästabud.
Leif Lewins sågning av svensk borgerlighet går heller inte av för hackor:
Det svensk politik ytterst handlar om är om Socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten eller ej. I snart ett
sekel har detta parti dominerat svenskt samhällsliv i kraft av lysande
namn som Hjalmar Branting, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson och Olof
Palme och av en enastående förmåga till kvalificerad idédebatt, parad med
ett utpräglat väderkorn för maktpolitikens realiteter. Kontrasten är
himmelsvid mot borgerlighetens valhänthet och senfärdiga godtagande i
efterhand av de flesta av socialdemokraternas välfärdsreformer. Det
främsta undantaget är Fredrik Reinfeldt, vars arv nu ligger förskingrat.
8 kommentarer:
Om jag förstått saken rätt har väl centern också sagt definitivt nej till att regera med socialdemokraterna också.
Jag blir lite fundersam när partiledare säger att de återkommer om regeringsalternativen när de sett valresultatet. Finns väl en viss rim och reson i detta, men jag vill nog ändå veta lite före valet hur man kan tänka sig att samarbeta. Jan Björklund har väl varit hyfsat tydlig. Om alliansen formulerar ett gemensamt valmanifest, så tror jag det är bra om man driver detta manifest i valrörelsen och inget annat, och inte gör som Reinfeldt ( " alliansen tycker så här, men moderaterna tycker så här"). Finns ett gemensamt valmanifest, då är det detta som gäller och inget annat.
Sedan en personlig fundering: här talas om aktivt stöd av SD. Jag tror alliansen lätt kan komma till makten även med ett passivt stöd av SD. Jag tror inte SD dagtingar med sin trovärdighet genom att fälla Regering på Regering. SD kommer att låta den Regering de anser vara minst skadlig att få sitta kvar.
Kjell Eriksson
Att isolera det näst största, kanske snart det största partiet, dvs SD, känns lite underligt inte minst ur demokratisk synvinkel.
Sen är det väl inget som hindrar att Alliansen regerar med ett passivt stöd från SD.
För inte har väl ens C och L något emot att ta emot ett stöd från SD, för sin egen politik?
Om Sossarna skulle regera med Björklund och Lööf, som gärna ser låglönejobb och uppluckrade arbetsrättsregler som ett bra alternativ , skulle det säkert bli förödande för S.
Allt beror på valresultatet 2018. Om SD blir största parti blir Lewins lösning räddningen för Sverige. Orion77.
1.) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts...
Tror inte heller jag. Lööf kan knappast göra en ny fälldinare ("ingen statsrådspost...")
2.) En ny Decemberöverenskommelse
Kommer inte att inträffa igen
3.) Ett blocköverskridande regeringssamarbete
Ledande socialdemokraters våta dröm att spräcka alliansen för överskådlig tid gen om att regera med L och C. Sett till dagens opinion skulle de ha stöd av ca 45%. Eftersom V och MP knappast skulle liera sig med M och SD skulle det kunna räcka. Själv har jag svårt att se hur det skulle gå att förena Lööfs nyliberalism och fackföreningsfientlighet med LOs krav på S. I de flesta avseenden tycke jag att M ligger betydligt närmare S än vad C gör. Visserligen finns det - som läsare av denna blogg vet - falanger inom S som främst ser till C:s migrationspolitik, men historiskt (och också nu) ligger S och M nära varandra i migrationspolitiken.
Den ekonomiska politiken, som trots allt är kärnan i realpolitiken, spretar betänkligt. M:s vurm för "ekonomic man" och jobbskatteavdrag som lösningen på det mesta, Ls prioritet 1 slopad värnskatt, Cs "liberalisering" av arbetsmarknaden och hårdare krav på invandrare för att få del av socialförsäkringarna, Ss misslyckade integrationsförsök (tiden för att endast hälften av nyanlända ska ha någon form av sysselsättning har ökat från 7 till 9 år) som väl snart mynnar ut i att betala arbetsgivare för att anställa nyanlända är en rödblå röra som inte leder framåt. Även om jag inte tror att Lewins förslag blir verklighet kan det ändå vara det bästa för att eliminera de ytterligheterna inom dessa partier. Men Lööf och Björklund är väl inte omedvetna om det öde som drabbade stödpartiet MP i regeringsställning. Vill de ändå göra denna golgatavandring gratulerar jag redan nu SD och M inför valet 2022.
Klas Bengtsson
Förslagen, även om det finns fler (ännu otänkbara)
1.) Normalisering - Isoleringen av SD bryts
1.1 "Alliansen regerar med .... stöd av SD".
- passivt stöd ?
- aktivt stöd ?
1.2 "S regerar med .... stöd av SD".
- passivt stöd ?
- aktivt stöd ?
SW Detta med att regera med stöd av en majoritet är den enda parlamentariska väg som finns, och man kan även om man inte vill, inte ignorera valresultat, eller orsakerna bakom valmanskårens bevekelsegrunder. Det är bara att gilla läget om man vill regera, och vill man inte regera, vilket C och möjligen Folkpartiet inte vill, så behöver man inte, det vet vi från vp, det går utmärkt att sitta i ett hörn och kverulera, man får acceptera att man kan gå till val på en massa höga brösttoner, men kanske får finna sig i att gå vänsterpartiets öde till mötes, att vinna på ideologisk renlärighet (och vinna framgång i sitt parti), men att sedan förbli vid sin läst - att inte kunna påverka tex EU eller utrikespolitiken, och bara inrikesfrågor indirekt, bakom lyckta dörrar. S.W
Sammanfattningsvis handlar frågan om ganska svårfångade frågor, det handlar om ansvar, om att riskpolitiken har varit fenor på att delegera ansvaret för de svårare frågorna nedåt, eller uppåt, eftersom det har visat sig vara enklare att bli vald, om man sas inte talar om de svåra frågorna, där var hövdingen en svåröverträffad mästare. Nu har vi kommit ända hit, och nära nog sågat av grenen de sitter på - (att kunna regera, dvs att kunna fatta svåra icke-populistiska beslut, varje demokratis grundläggande dilemma) - och lösningen ligger i att just kunna regera, och det kan man inte utan SD, (vad alla kräsmagade än säger), SD är och förblir våg. SD kan alltid rösta nej, och eftersom höger-vänsterdimensionen trots allt inte går att trolla bort, så går det inte att regera för något block, om de som sitter i parlamentet förfogar över fler än 175 mandat, det stavas parlamentarism, och är ganska så väl grundläggande för just vår variant demokrati. Börja med att avkräva fru Lööf och alla andra vad de egentligen menar med aktiv respektive passiv? Börja alltså från början med att definiera vad som inte innebär stöd. Vi vet redan nu att SD inte kommer att rösta för en budget från alliansen, utan lägga ner, eller rösta nej, och då handlar alltså frågan mer om vilka hemliga kontakter som krävs från de kräsmagade, för att SD ska lägga ner, men lägger de ner, och röstar bort Löfven, och samtidigt försöker vinna poäng på akb, som i vart fall är ärlig med sakernas tillstånd, så är det inte så säkert att falskflaggad vältalighet premieras - det har hänt något med Svensk journalistik - den har blivit lite mer krass och ärlig - och det är inte osannolikt att våra ledare tvingas följa efter. S har trots allt ett försprång där och hövdingen har för överskådlig framtid stängt dörren för borgerlig grön populism, och under tiden spelar fartygsorkestern
"Närmare Gud till dig"
Tillbaka till utskotten, i Riksdagsordningen finns utskotten listade, och i begynnelsen var det ett departement för varje utskott och ett utgiftsområde till varje departement och utskott, på så vis kunde våra grundlagsfäder hålla ordning på ansvaret inför väljarna, och ansvaret för respektive minister och partiernas schackrande för att komma undan målkonflikter, tills man alltså kom på idén att snurra till allt, och utan ansvar så vinner alltid populismen, så är det. S.W
Kanske blir professor Lewins förslag högaktuellt, både under valrörelsen 2018 och förstås när valresultatet föreligger. Underskatta varken den reella eller den symboliska betydelse som ett SD större än S skulle innebära. Att SD kan bli största parti är efter valet är fullt möjligt.
Då, om inte förr, måste de andra partierna bekänna färg i regeringsfrågan. Och vad återstår, mer än ett schysst och förtroendefullt samarbete?
Alliansen måste övervinna skräcken för att samarbeta med "ärkefienden" S, och i stället agera med Sveriges bästa i första rummet.
För Alliansen finns dock en möjlighet, som man hittills halsstarrigt har avstått från, nämligen att bilda en teknisk valallians, så att röster på de minsta partierna inte ska bli bortkastade.
Idag den 23 juli diskuterar Katarina Barrling i Svenskan professor Lewins förslag, under rubriken "Storkoalition raderar inte motsättningarna". Slutkläm: "det är regeringen som skall
tolereras av riksdagen, inte tvärtom."
Tyvärr är hon otydlig i frågan om hur en riksdagsmajoritet om ca 2/3 (antag att SD får drygt 30% och blir största parti) ska agera för att undvika att Jimmie Åkesson blir statsminister.
Skicka en kommentar