Nyhetsrapporteringen om Sverigedemokraterna blir alltmer positiv, berättar Ekot utifrån en färskt Sifo-undersökning. Även rapporteringen om Centerpartiet har blivit mer positiv.
Jag hittar ingen länk till studien (säkert jag som som ser dåligt) och det är därför svårt att bedöma resultaten och få kunskap om vilka jämförelsepunkter som använts. Ekot lyfter fram att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna lyfter i opinionen som en förklaring till den positiva medierapporteringen om dessa partier. När det gäller Centerpartiet kan det kanske stämma, men Sverigedemokraterna har ju mer eller mindre legat still i opinonen den senaste tiden. Kanske är det, vilket Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén påpekar, den moderate riksdagsledamoten Patrick Reslows avhopp från Moderaterna till Sverigedemokraterna som påverkat resultaten. Eller är det så att normaliseringen av Sverigedemokraterna nu börjar sätta avtryck i medierapporteringen? I så fall går vi en intressant mediediskussion till mötes, eftersom Sverigedemokraterna ju på intet sätt är ett normalt eller "vanligt" parti.
Sifo-studien visar också att det mest frekventa ämnet i medierapporteringen är det politiska spelet, och inte någon politisk sakfråga. Är det bra eller dåligt? Jag tillhör dem som tycker att medierna ger för mycket uppmärksamhet åt det politiska spelet och de politiska partiernas strategier på bekostnad av sakfrågorna. (Ja, jag vet att jag på min blogg själv tillhör syndarna.) Å andra sidan är det ett självklart nyhetsintresse att redovisa förutsättningarna för vem som ska bilda regering och därmed kunna genomföra sin politik. Jag anar en nyhetslogik där fokus på spel och strategi genom delningar och spridning genererar fler läsare/lyssnare/tittare än fokus på sakfrågor.
Ekots/Sifos studie hade varit värd en mer djuplodande diskussion än den jag bidrar till här. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur Ekot tänker när de släpper denna nyhet utan att samtidigt släppa rapporten som den baserar sig på. Men som jag skrev ovan - kanske är det jag som inte lyckats hitta den.
11 kommentarer:
Jag tycker inte medierapporteringen av SD har blivit alltmer positiv.
Fortfarande känns det som om " incidenter " inom SD, får betydligt mer uppmärksamhet, än vad de får hos de andra partierna.
Om känslan är att rapporteringen av SD är positiv, så beror det väl isåfall på att det verkar som om PK-maffian verkar gå ifrån att kalla SD Fascister och Nazister, till att istället benämna dem som Höger, i hopp om att få detta att locka tillbaka arbetarna från SD, eftersom dessa nu är det största arbetarpartiet.
Att Annie Lööf är kelgrisen och AKB styvbarnet hos PK-media, råder väl inget tvivel.
"...Sverigedemokraterna ju på intet sätt är ett normalt eller "vanligt" parti".
En beskrivning som gäller för kommunistpartiet. Att det fortfarande finns kommunister i världen är obegripligt när vi vet vad de har på sitt samvete. Om de nu har något.
SD har sina rötter i ett nazistparti.
C har sina rötter i Bondepartiet, ett öppet antisemitiskt parti på 1930-talet.
V har sina rötter i VPK, ett stalinistiskt parti.
S har sina rötter i kollektivanslutning, tvångssterilisering, J-stämpel i tyska judars pass.
Ingen trevlig samling som samlar ihop 2/3 av svenska folkets röster.
Nja, man ska se det hela från en objektiv vy, nya fenomen, som tex SD, är just nya, och politik är ett spel om makt, och det är inte direkt de snälla gossarna och tjejerna som vinner, utan just de som kan spela spelet, (vi vanliga människor med ett någorlunda adekvat ppsyke, skulle aldrig någonsin få för oss att ge oss in i politikbranchen) så när det kommer in nya spelare, som utmanar makten, så ingår det i spelets regler att man åker på orringar och hurringar av bara tusan, det är spellets regler, men....numera är SD sas normaliserat, i kraft av att ha varit representerad i Riksdagen 2010 - 2014, och sedan 2014 - 2018, och det är inte direkt på egen bekostnad partiet vunnit framgångar, utan pga av övriga partiers klavertramp och magplask (hur tänkte ni :-), så nu sitter alla med sin tvättade hals, med ändan bak skitande i det blå skåpet och funderar på om det är normalt med normalisering, ju tacka fan, vi har tom vant oss vid nazister i Almedalen, vänstertomtar som skadar 100-tlas tyska poliser, som gör sitt jobb på demokratiskt uppdrag, samt även vant oss vid att vi har 100--tals sympatisörer för IS, som vill införa ett kalifat, genom att döda oskyldiga vanliga medborgare å¨bortaplan, i detta ljus kära politiker, så är Jimmy och hans gossar rena rama söndagsskolan, men särskilt normalt är det inte, 2018 har SD ca 20 % och något populistparti har Sverige tidigare inte haft, det är inte ens korrelation, det är adekvat kausalitet, vad som händer när politiken experimenterar med uppdraget från uppdragsgivaren, valmanskåren, det verkar precis som om våra folkvalda inte riktigt förstått vad vem som bestämmer i en demokrati, it´s the demos stupid.
Nä, SD är normaliserade, i kraft av att ha blivit invalda i Sveriges Riksdag, och uppenbarligen inte visat sig vara fullt så ondskefulla som förespeglats, och det är nog här skon klämmer. SD har uppstått och kunnat utmana makten, eftersom någon givit dem en helt egen spelplan, och den spelplanen är det inte väljarna som spelat politiken i händerna, utan just ett präktigt självmål. Det går nästan inte att hålla sig för skratt. Fast det är mer knas-liberalerna (herrejössesliberalerna) som åkt på en ideologisk stjärnsmäll, fenomenet har nog varit mer uppenbart för vänstern, i vart fall fram till 1994 men så intog knasliberalerna även vänstern, indirekt, det är en ödets nyck att detta skedde efter murens fall, när vänsterpartiet slängde ut pragmatiker (realister) som Lönnroth, och gav eldunderstöd för nyfundamentalister, och därtill begåvades med Gudrun, som startade Fi som politisk vilde i Riksdagen, efter att hon ertappats, under en följd av år, att i sin självdeklaration yrka på avdrag för kostnader som hon inte själv betalat, tex en resa till Singapore, Nya Zeeland och Australien som skulle ha kostat 13 833 kr trots att resan var gratis på grund av
Det pinsamma är att biljetten var gratis. Schyman drog nytta av sina Eurobonuspoäng som hon fått för tjänsteresor. Visst är det glömt idag, men grunden för vilken typ av personligheter, som allt för ofta söker sig till politiken, ska inte underskattas, det finns ju tyvärr, numera, en och annan sosse, som inte heller begriper sig på detta med privata och allmänna intressen, och så länge partierna, "de normala maktpartierna" inte i tillräcklig grad klarar av att reda ut på vems uppdrag de styr och ställer, så kommer man att få konkurrens, och det är faktiskt så det ska vara i en demokrati, hur ont det än gör, för den andres bröd. S.W
Så länge Sverigedemokraterna som enda parti i riksdagen vill göra det omöjligt att leva som religös jude i Sverige samtidigt som partiets riksdagsgrupp skakas av uteslutningar, avhopp och åtal för misshandel eller förskingring som är unikt i det svenska partiväsendets historia så går det inte att kalla partiet för normalt.
Mediarapporteringen har helt klart blivit mindre negativ till SD. SIFO tycks numera se partiet som ett ganska "normalt" parti. SD har lyckats flytta fram sina positioner, och hoppas säkert nu kunna bli största parti 2018. Om detta skulle inträffa ställs de övriga partierna inför en prövning som de knappast har visat sig vuxna hittills.
Det blir verkligt intressant att se hur riksdagens demokratiska partier kommer att agera inför hotet om en statsminister Åkesson!
Anonym,
(s) gjorde det omöjligt att leva som religiös jude i Sverige redan på 1930-talet när man förbjöd kosher-slakt. Kravet på att förbjuda omskärning är gammal (s) skåpmat som tas fram då och då. Just nu blåser det främlingsfientliga vindar i Sverige som tar sig uttryck i en bredare opinion att förbjuda omskärning hos samtliga partier, men främst faktiskt hos (s), (v) och (mp).
Nej nu har du fel, det går i dagsläget att leva som religös jude i Sverige.
Kosherslakt är inte tillåten i Sverige men import av kosherslaktat kött är däremot tillåtet. Den importen ville Sverigedemokraterna förbjuda år 2011 och lade en motion i ämnet " 2011/12:MJ461". År 2015 ville Sverigedemokraterna förbjuda omskärelsen av omyndiga pojkar "2015/16:2742". Hösten 2016 lade en representant för Sverigedemokraterna fram en motion som syftade att minska judarnas påstådda makt inom media.
Sverigedemokraterna är alltså fortfarande ett parti som verkar fixerat på den grupp svenskar som utövar judendomen i vårt land. Inte konstigt då att enligt Aron Verständig ordförande för Judiska församlingen i Stockholm och Judiska centralrådet år 2016 i en intervju klassificerar partiet som antijudiskt.
År 2013 röstade Sverigedemokraterna som enda riksdagsparti för fortsatta tvångssteriliseringar av transsexuella. För den historiskt bevandrade är denna blandning av antijudiskhet och ovilja mot en sexuell minoritet inget nytt när det gäller Sverigedemokraterna. Intolerans mot religösa och sexuella minoriteter är det kitt som håller ihop partiet. Så var det när partiet grundades och så är det fortfarande.
Allt detta om att media rapporterar positivt eller negativt grundar sig på någon konstig föreställning om att svenska folket inte själva skulle kunna dra egna slutsatser. Hur är det med hedersord som objektivitet opartiskhet mm mm ( för public service)?
Kjell Eriksson
Ett apropå till detta med SDs nya framtoning:
SVT visade nyligen en sevärd dokumentär om en ambitiös tjej i de yngre tonåren som med energi engagerade sig i Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU. Hon deltog i intern utbildning och ansågs enligt SVTs presentation som en blivande politiker av betydelse, ”nästa Jimmie Åkesson”. Sändningen var en repris från 2016.
Ur presentationen till programmet:
”15-åriga Miranda från Sölvesborg väljer att engagera sig politiskt inom Sverigedemokraterna. Filmen skildrar hur hennes politiska åsikter växer fram och inspireras av hennes cancersjuke bror. De stöds av hennes principfasta mamma och blir ifrågasatta av hennes invandrade pappa. Miranda gör en snabb och spikrak karriär inom ungdomsförbundet SDU, vilket ger henne epitetet ’nästa Jimmie Åkesson’.”
Emellertid inträffade under den tid som skildras i programmet en stor och ohjälplig konflikt mellan moderpartiet SD och SDU. De ledande inom SDU uteslöts ur partiet, och hela ungdomsförbundet avvecklades. SD startade ett nytt ungdomsförbund, under samma namn för förut, SDU.
I dokumentären lämnades ingen information om vad konflikten handlade om, bara att SDU beskylldes för diffusa ”avvikelser”.
Vid tiden för detta interna bråk inom SD förekom dock uppgifter om att SD var ”israeler”, medan SDU var ”palestinier” – dvs moderpartiet stödde Israels officiella politik, inte minst politiken gentemot det palestinska folket, medan SDU motsatte sig Israels ockupation av palestinskt territorium och dess åtgärder som i många avseenden sedan decennier allvarligt försvårar palestiniernas levnadsvillkor.
SD i Israels famn? Låter i förstone överraskande och märkligt. Men vid närmare eftertanke – kanske ett sätt att tvätta bort den bruna färgen från partiets nyputsade fasad, den som är Israels vän kan väl inte misstänkas för ens kvardröjande nazistiska åsikter?
Och därför blev det absolut nödvändigt att sätta stopp för de ”palestinska avvikelserna”, utesluta ledande personer på den kanten och göra en radikal nystart av ungdomsförbundet. Och mörklägga hela saken, i väntan på riksdagsvalet 2018.
Huvudpersonen i dokumentären om Miranda blev ytterligt besviken på SD och hela det politiska köret, lämnade alltihop, slutet på historien blev åtminstone tills vidare raka motsatsen till den rubrik SVT hade satt på dokumentären, och den presentation som fanns inför programmet i år. Den kanske fortfarande kan ses på SVT Play.
När man talar om ett partis rötter så blir det också konstigt. Ett parti är ju något väldigt abstrakt, i grunden bara ett oskyldigt namn. Om jag tex ansluter mig till S så är det ju konstigt om det skulle innebära att jag därmed också ställer mig bakom historiska synder som s har begått..Jag tittar på vad partiet står för idag, och anklagar i stället de politiker som var verksamma när "synderna" begicks.
Partier konstitueras av individer, och att namnet på partiet skulle ha bäring på hur jag ser på partierna verkar konstigt.
Däremot tror jag Johan Hakselius har helt rätt när han säger att det är samma politiker idag som nu nästan säger tvärt emot vad de sa för bara ett par år sedan i främst invandringsfrågan. Det kan väcka misstankar.
Kjell Eriksson
Skicka en kommentar