I dag tisdag håller riksdagens försvarsutskott och justitieutskott extra sammanträden för att få ytterligare information om it-skandalen på Transportstyrelsen. Vid sammanträdena medverkar bland annat försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman. Det är bra. Vi behöver få största möjliga klarhet kring vad som hänt och varför det hänt.
Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.
Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.
First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.
Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.
Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.
För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.
För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".
Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.
Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.
3 kommentarer:
Men det vi ändå vet ( kan visserligen bara gå på uppgifter i media) så verkar det finnas protokollfört och godkänt av styrelsen, att kringgå tre lagar.
Jag vet inte om andra lagar ändå tillåter att en myndighet får bryta mot vissa lagar emellanåt, men i detta fall känns det som att det inte var vilka lagar som helst utan lagar rörande rikets säkerhet och känsliga personuppgifter.
Nog finns det något att börja med alltid.
Kjell Eriksson
Ingenting ont somm inte har ngt gott med sig, denna generaltabbe, där en GD är beredd att trampa över lik för att få det "nya" IT-systemet klart, för det goda med sig, att våra övriga statliga verk och GD, inkl IT-avdelningar och andra förståsigpåare i styrelser som ger blanka fan i goda råd eller internrevisorer (som ör till för att skydda makten från sig själv), defacto, i vart fall ett tag, kommer att följa de regler som vi har, och det bästa med hela affären är att våra statsråd kommer att höra sig för en smula,avseende sina olika ämbetsverk, om det finns någon risk, politisk alltså ;-) Det är tillfällen som detta, som man som meborgare är tacksam för vårt demokratiska styrelseskick, utan vår press, meddelandefrihet, hyfsat oberoende verk, så hade ju detta sannolikt sopats under mattan, och så hade lalalaallandet fortsatt. Problemet när de som styr, inte begriper vad de styr över, eller varför vi har regler, regler finns av ett visst syfte. Säpo har gjort sitt jobb, (fast man borde ha sytt in GD så fort det framkom att vederbörande tänkte strunta i varningarna. Inte vann i vart fall infrastrukturministern eller inrikesministern på detta inte, och därmed är statsministern rätt tilltufsad. Så kan det gå, när man glömmer bort demokratins fördelar, att ansvar går att utkräva, so oder so. Det enda som är riktigt anmärkningsvärt är att våra herrar Ygeman och Hultqvist inte förstod att bistå och hjälpa sin ministerkollega i tid, och därmed så blev det en snubbeltråd för vår regeringschef. att statsministern inte var insatt i saken, kan man som medborgare acceptera, men att de statsråd som var insatta, inte agerade för att rädda situationen, det framstår som så obegripligt, att murvlarna kommer fortsätta nosa efter kenneln. S.W
Ulfs fördröjningstaktik är naturligtvis förståelig med tanke på det prekära läget för regeringen. Men en fd minister med egen erfarenhet av att avgå, Sven Otto Littorin, skriver träffande om Ygemans problem med att informera avlyssningssäkert: "...Nu har vi en informationsläcka av pyramidala mått och ingen av de ansvariga ministrar pratar med varann på ett år. Vad hade hänt om ryssen invaderat? Jag antar att statsministern fått reda på det när någon av ministrarna hittat rätt rum i Rosenbad eller när ryssen knackat på dörren."
1 Avskeda/avsätt Ygeman och Johansson (ytterligare utredningar överflödiga) även om Löfven hotar med extraval.
2 Gör som fd maktutredaren och professorn i statskunskap Olof Petersson föreslår: tillsätt en (haveri)kommission med uppgift att utreda hur framtida (regerings)haverier ska undvikas. Inte en utredare utsedd av haveristen.
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar