Stefan Löfvens utspel i regeringsfrågan

I dag på DN Debatt vidareutvecklade Stefan Löfven sin syn på regeringsfrågan. Eftersom varken de rödgröna partierna eller allianspartierna lär få egen majoritet förespråkar han i första hand en blocköverskridande regering (oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir störst). Om allianspartierna säger nej till en blocköverskridande regering förespråkar han i stället att största blocket ska få regera, vilket dock "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik".

Själv hade jag gärna sett en rödgrön majoritetsregering, men mandaten lär ju inte räcka till en sådan. Det vore också spännande med en regering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna - med Vänsterpartiet som vänsteropposition, Kristdemokraterna och Moderaterna som högeropposition och Sverigedemokraterna som marginaliserat pariaparti. Om nu Centerpartiet och Liberalerna skulle våga/vilja ge sig in i ett sådant arrangemang.

Före valet 2014 menade jag att största block skulle få styra (vilket dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt förespråkade, men som Socialdemokraterna då sa nej till). Efter viss turbulens enades ju partierna också om Decemberöverenskommelsen - som byggde på principen att låta största block styra - men de borgerliga partierna misslyckades med att hålla fast vid den.

Vad talar då för att principen om att låta största block styra skulle lyckas bättre denna gången (givet att det inte blir en blocköverskridande regering)? Nyckelformuleringen i Löfvens text är just den ovan citerade "förutsätter ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik". Ett sådant samarbete kan förstås utformas på olika sätt, men tycks implicera någon form av budgetförhandlingar mellan regering och opposition. På så sätt utestängs Sverigedemokraterna från politiskt inflytande och - om förhandlingarna är konstruktiva - åstadkommandet av en i detta läge värdefull politisk stabilitet.

En sådan lösning överensstämmer med den som Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag diskuterade i vår Timbro-rapport  ”Levande Dö(d). Decemberöverenskommelsen och frågan hur Sverige ska regeras” (2018). Vi skrev: En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande. Om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna finns också den motsvarande möjligheten att Alliansen i regeringsställning bjuder in Socialdemokraterna i budgetprocessen för att undvika en riskabel omröstning i riksdagen där Sverigedemokraterna skulle sitta med utslagsröst.

Men det finns också invändningar mot en sådan lösning. Vi skriver: Delar av den kritik som riktades mot Decemberöverenskommelsen kan också riktas mot ett blocköverskridande samarbete i sak om budgeten. (...)  Möjligheterna att presentera tydliga alternativ för väljarna skulle snabbt erodera. Förmågan att gå fram med omfattande och ideologiskt tydliga reformer likaså.

Nej, det finns inga enkla lösningar på regeringsfrågan. Men Stefan Löfvens artikel är ett steg på vägen. Ska bli spännande att se hur allianspartierna svarar.

SCB och det politiska läget

SCB:s partisympatiundersökning förstärker bilden av att höstens val blir jämnt och dramatiskt. I undersökningen får de rödgröna partierna 40.0 procent mot Alliansens 38.6 (då inräknas Kristdemokraternas resultat, trots att partiet med sina rekordlåga 2.9 procent hamnar under fyraprocentsspärren).

Socialdemokraterna får 28.3 procent, vilket är 2.7 procentenheter lägre än valresultatet 2014. En tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan är att den största delen av förlusterna gått till gruppen "vet ej". Dessa tidigare s-väljare har demobiliserats, men inte sökt sig till något annat parti. Därmed bör de också vara möjliga att remobiliseras, givet att Socialdemokraterna lyckas skapa politisk nerv i välfärds. och fördelningsfrågorna och synliggöra konflikten mellan vänster och höger.

För Kristdemokraterna ser läget synnerligen dystert ut. Någon Bert-effekt blev det inte, ifall nu någon hade hoppats eller trott på en sådan.

SCB:s majmätning ett valår brukar ligga hyggligt nära valresultatet. Socialdemokraterna tenderar att överskattas något och Sverigedemokraterna att underskattas något. Om valresultatet överensstämmer ungefär med SCB:s mätning blir regeringsfrågan komplicerad. Centerpartiet och Liberalerna är bundna av sina löften att inte samverka med Sverigedemokraterna, och därför är det svårt att se någon annan utgång än en variant av blocköverskridande samarbete. Men vägen dit blir inte enkel och processen kommer sannolikt att ta tid. (Läs gärna min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors rapport "Levande DÖ(d)?", Timbro, 2018.)

Noterar för övrigt att samtliga partier utom Sverigedemokraterna trots den politiska turbulensen under mandatperioden ligger inom en marginal på plus eller minus tre procentenheter från sitt valresultat 2014. Stabiliteten i det svenska partisystemet ska inte underskattas, trots att svensk politik befinner sig i förändring.

Levande DÖ(d)? Om regeringsfrågan inför valet 2018

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018? Frågan ligger till grund för rapporten "Levande DÖ(d). Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" som Dagens Nyheters politikreporter Karin Eriksson, statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors och jag skrivit tillsammans och som för ett par dagar sedan presenterades på den liberala tankesmedjan Timbro.

Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.

Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.

I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.

Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.

Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.

För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).

För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.


För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).

Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.

Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.

Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.

Ulf Kristersson och regeringsfrågan

Läget i regeringsfrågan har sedan länge varit låst. Om valresultatet 2018 hamnar nära valresultatet 2014 kan regeringsfrågan egentligen endast lösas på tre sätt.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.

 2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.

3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.

I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.

I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik  vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.

En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.

Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?

För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.

*

New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.

I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)

Hur ska vi förstå Alliansens splittring i budgetfrågan?

När du har hamnat i en grop – sluta gräva. Så skriver Carl Johan von Seth på DN:s ledarsida i en uppmaning till allianspartierna att sluta med sitt självdestruktiva taktiska spel om budgeten och i stället börja förhandla med Stefan Löfven om skattepolitiken.

Nu krävs det dagliga uppdateringar för att hålla sig a jour om allianspartiernas olika utspel och inbördes träta om budgetfrågan. När jag skrev om saken senast såg läget ut så här:

Moderaterna vill att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget och öppnar dessutom dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna vill också att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Centerpartiet vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, utan i stället bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Centerpartiet vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Liberalerna vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men inte heller att allianspartierna bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Liberalerna vill inte heller öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Men det var ett par dagar sedan. Sedan dess har Liberalerna föreslagit att allianspartierna genom till exempel tillkännagivanden i riksdagen säger nej till att regeringen i sin budget alls lägger några förslag om skattehöjningar. Om regeringen ändå gör det så väcker allianspartierna misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson och kan med Sverigedemokraternas stöd få riksdagens gehör för ett sådant.

Liberalernas nya förslag kritiserades omedelbart av företrädare för övriga allianspartier. Kristdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson och tillfällige partiledare Jakob Forssmed säger till Svenska Dagbladet att partiet inte ansluter sig till Liberalernas förslag. Även Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson är negativ: Jag tycker att man ska vara varsam med misstroendeförklaringar. Det här är en politisk fråga, inte en personlig fråga.

Det var Carl Bildt som i en valduell med Ingvar Carlsson i Gnosjö 1994 myntade uttrycket "rödgrön röra". Jag är lite nyfiken Carl Bildts karaktäristik av det vi nu ser mellan allianspartierna angående regeringsfrågan, Sverigedemokraterna och budgetpolitiken.

Den parlamentariska situationen är frustrerande för oppositionen. Allianspartierna försöker idag överträffa varandra i att visa att de verkligen är beredda att gå från ord till handling i försöken att fälla hela eller delar av regeringsbudgeten. Däremot har inget av dessa partier synliggjort någon idé om vad som skulle hända efteråt.

Alliansledarna vet också att de kan hålla sina sympatisörer på gott humör genom att föra fram vilka vildvuxna idéer som helst i budgetfrågan, så länge de inte enas om en gemensam linje. I samma ögonblick som de enas måste de också ta politiskt ansvar för konsekvenserna.

Det finns bara tre sätt att hantera dagens parlamentariska situation: 1.) Bryt blockpolitiken. 2.) Häv den politiska isoleringen av Sverigedemokraterna. 3.) Efterlev Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Dessa tre grundprinciper förde Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag fram i boken Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016) och de håller streck än i dag.

Allianspartierna vill inte acceptera denna grundförutsättning, men de är heller inte förmögna till att formulera något alternativ. Det är därför deras samlade uttalanden om regeringsfrågan och budgetpolitiken präglas av ryckighet, osämja och bristande politisk förankring.

Om regeringsfrågan

Söndagens Sifo-mätning var ingen munter läsning för borgerligheten. Visserligen går Centerpartiet fortsatt bra (9.3 procent), men Socialdemokraternas försprång till Moderaterna växer och uppgår nu till nära åtta procentenheter (29.7 mot 21.9 procent). Kristdemokraterna får 2.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat i en Sifo-mätning på 22 år. Sammantaget är de rödgröna partierna något större än allianspartierna.

Vi vet förstås inte hur Moderaternas plötsliga vilja att samverka med Sverigedemokraterna kommer att påverka väljaropinionen. Men kan vi kan resonera något om hur regeringsfrågan kommer att hanteras efter valet 2018, givet att vi får ett valresultat motsvarande det vi fick 2014 - det vill säga att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning.

1.) Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier. En sådan regering skulle bli mycket svag, och behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag har väldigt svårt att se Liberalerna och inte minst Centerpartiet och Annie Lööf acceptera en sådan undanskymd roll, och bedömer sammantaget alternativet som mycket osannolikt.

2.) Allianspartierna bildar gemensam regering, som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild viktig omröstning. Det är en sådan lösning som Kristdemokraterna och nu också Moderaterna förespråkar. Men Liberalerna och Centerpartiet har bundit sig vid masten att inte gå med i en sådan regering. De kommer visserligen att utsättas för stark press från borgerliga väljare att ändå göra detta, men sammantaget framstår alternativet som osannolikt.

3.) Liberalerna och Centerpartiet regerar tillsammans, och hämtar stöd både från höger och vänster. Statsvetarprofessorn Leif Lewin lanserade idén redan förra året. Åren 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Alternativet är inte särskilt sannolikt, annat än just som en kortsiktig övergångslösning.

4.) Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med några ytterligare partier, till exempel Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan lösning är sannolikt Stefan Löfvens förstaalternativ och den innebär definitivt Alliansens död. Liberalerna och Centerpartiet får politiskt inflytande efter fyra år i opposition. Men det finns stora sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna, och frågan är hur nöjda Liberalerna och Centerpartiet skulle vara att som småpartier ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Alternativet framstår som möjligt, men inte särskilt sannolikt.

5.) Stefan Löfven bildar en ny rödgrön regering. Liberalerna och Centerpartiet väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsens grundprinciper - största block ska regera. Vid en ny valförlust avgår sannolikt Jan Björklund och Liberalerna får ta omtag på sin politik. Om Centerpartiet har Annie Lööf möjlighet att under mandatperioden ta över rollen som oppositionsledare. En ny rödgrön regering framstår därför som det minst osannolika alternativet.

Jag vill gärna höra era synpunkter på resonemangen enligt ovan, och om ni ser några andra alternativ. Jag har till exempel ovan bortsett från möjligheten med samlingsregering, eller att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en stor koalition och styr landet tillsammans. (Mycket kan hända innan valet, och sannolikheten för respektive alternativ påverkas förstås av de politiska stämningarna i landet och styrkeförhållandena mellan de enskilda partierna.)

Rusta dig gärna med en fördjupad analys av det parlamentariska läget inför valet 2018, genom att läsa boken Förhandla eller Dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016) författad av undertecknad, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors. Lita på att de problematiker som diskuteras i boken kommer att vara högst levande fram till valdagen 2018.

Decemberöverenskommelsen 2.0?

I boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Atlas, 2016) utmejslar Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag tre olika alternativ för att hantera regeringsfrågan efter valet 2018, givet att inget block vinner egen majoritet. 1) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts och partiet blir en del av Alliansens (eller de rödgrönas) regeringsunderlag. 2) En blocköverskridande regering. 3) Största block tillåts regera, det vill säga partierna fortsätter att i praktiken efterleva Decemberöverenskommelsen.


Det är långt till nästa val och mycket kan hända. Men händelseutvecklingen under de senaste veckorna har gjort alternativ 1 ytterst osannolikt. Centerpartiet och Liberalerna har varit föredömligt tydliga med att de inte tänker sätta sig i en alliansregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det innebär att om Alliansen förlorar valet 2018 så kommer de fyra partierna inte att kunna göra anspråk på att försöka regera tillsammans. Inte heller är det realistiskt att tro att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle vilja försöka regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Den aldrig sinande floden av avslöjanden om Sverigedemokraternas kopplingar till nazism och antisemitism har signifikant försvårat Sverigedemokratrernas försök till normalisering och i stället varaktigt förstärkt isoleringen av partiet.

Då återstår två alternativ - blocköverskridande regering eller en fortsatt Decemberöverenskommelse.  En blocköverskridande regering innebär i praktiken att Alliansen löses upp. En fortsatt Decemberöverenskommelse innebär en fortsatt blockpolitik. Nu framförs diverse kreativa förslag som innebär att man kan ha kvar kakan samtidigt som man äter upp den. Jan Björklund föreslog till exempel nyligen att en valförlust för Alliansen skulle följas av att Alliansen och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans. Alternativt att Moderaterna och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans, men att Alliansen ändå levde kvar. Inget av dessa förslag är realistiska. Socialdemokraterna och Moderaterna kan bara regera tillsammans om landet står inför en avgörande nationell kris, och i dagsläget syns åtminstone inte någon sådan vid horisonten.

Däremot är en blocköverskridande regering mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna inte omöjlig. Två frågetecken står emellertid i vägen för en sådan lösning. För det första - blir en sådan regering tillräckligt parlamentariskt stark för att kunna regera? För det andra - är Centerpartiet och Liberalerna verkligen villiga att spräcka Alliansen för att samregera med Miljöpartiet och Socialdemokraterna?

För ett par dagar sedan öppnade Annie Lööf i stället för att fortsätta efterleva principen att låta största block regera. Till Dagens Nyheter sa hon: "Vi tror inte på en samlingsregering i det läge som vi nu befinner oss i. Däremot tror vi på ansvarsfulla samtal och andra former av samarbete mellan alliansen som helhet och andra partier över blockgränsen." Steget från "ansvarsfulla samtal och andra former av samarbete" över blockgränsen till en ny, reviderad Decemberöverenskommelse är inte särskilt långt. Decemberöverenskommelsen innehöll ju utfästelser om blocköverskridande samarbeten i flera viktiga sakfrågor. Men hur ska Moderaterna och Kristdemokraterna förmås att accpetera en sådan? Å andra sidan har Moderaterna och Kristdemokraterna inga egna genomförbara förslag på hur regeringsfrågan ska lösas.

Jag tror inte vi får några klara besked i regeringsfrågan före valet 2018. Alliansen kommer att försöka gå till val tillsammans, och då är deras motivation att i förväg och i detalj binda sig för hur de kommer att hantera en ny valförlust ganska begränsad. Jag har inte några större problem med det, eftersom det är omöjligt att föregripa varje tänkbart valresultat (och det gäller oavsett vilka partier som sitter i regeringsställnig). Valresultatet måste få spela roll.

Däremot tycker jag det är olyckligt för demokratin om regeringsfrågan tillåts dominera det politiska samtalet på bekostnad av sakfrågorna. Jag lovar att dra mitt strå till stacken genom att visa något större återhållsamhet med bloggtexter om regeringsfrågan den närmaste tiden framöver.

Hej då till Alliansen?

"Säg hej då till Alliansen", uppmanar liberala Eskilstuna-Kurirens politiske chefredaktör Alex Voronov på tidningens ledarsida. Voronov instämmer i den argumentation som Liberala ungdomsförbundets ordförande Henrik Edin förde fram på DN Debatt för ett par dagar sedan, om att Moderaternas högervridning fört allianssamarbetet till vägs ände: Edin skrev: Blockpolitiken leder till en begränsning av den politiska debatten. Det är en utveckling som behöver brytas. Därför bör allianspartierna gå till val med enskilda valmanifest 2018.

Moderaternas vandring mot mitten var en nödvändig förutsättning för att Alliansen skulle kunna bildas och bli framgångsrik. När Moderaterna drar mot höger igen ifrågasätts förutsättningarna för en gemensam allianspolitik även inifrån de borgerliga leden. Samtidigt anar Moderaterna att deras möjligheter att återvinna regeringsmakten 2018 minskar kraftigt om inte Alliansen håller samman. Det kommer att bli mycket fokus på Anna Kinberg Batras försök att hålla sammas såväl sitt eget parti som Alliansen fram till och med valet 2018.

I dag är det Liberalernas dag i Almedalen och kl 19.00 får Jan Björklund upp i talarstolen. Jag följer än så länge händelseutvecklingen från fastlandet, anländer till Visby först i morgon. Men redan i kväll kommer en kortrapport om Jan Björklunds tal.

Den som är sysslolös fram till dess kan gärna fördriva tiden med att läsa Jonas Hinnfors och min artikel på Aftonbladet Debatt i dag, där vi konstaterar att Decemberöverenskommelsen visserligen är borta, men att de problem den avsåg att lösa är kvar. Vi argumenterar för att en ny maktutredning behöver tillsättas. Artikelns resonemang är delvis hämtade ut boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Bokförlaget Atlas, 2016), som vi skrivit tillsammans med Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson.

Anna Kinberg Batra och regeringsfrågan

I dag talade Anna Kinberg Batra inför Moderaternas Sverigemöte i Malmö. De moderater som hade hoppats på att Kinberg Batra skulle öppna för att fälla den rödgröna minoritetsregeringen blev besvikna. Partiledaren använde sin vanliga formulering: Sverige behöver en alliansregering, senast 2018! Hon gick också hårt åt Sverigedemokraterna, och kallade dem för ett parti som exploaterar samhällsproblem i stället för att lösa dem. Nej, Anna Kinberg Batra har åtminstone tillfälligt lagt alla planer på en gemensam alliansbudget på hyllan och den rödgröna regeringen kan ur det perspektivet lugnt regera vidare.

Angående regeringsfrågan var det i stället mest intressant vad Anna Kinberg Batra inte sa. Inte en enda gång som jag noterade kritiserade Kinberg Batra Miljöpartiet. Genom sin tystnad gav hon ny näring åt ryktena om att allianspartierna inte vill stänga dörren till att på sikt få Miljöpartiet att stödja - eller kanske till och med medverka i - en alliansregering.

Det var också värt att notera att Anna Kinberg Batra var mycket tydlig med att Moderaterna inte längre tänker låta Liberalerna ha alliansmonopol på skofrågorna. Kinberg Batra skrädde inte orden: Moderaterna har släppt skolfrågan till andra partier de senaste åren. Den tiden är förbi. Jag undrar förstås lite vad Jan Björklund tyckte om den passningen.

Moderaterna har lanserat "En plan för ett starkare Sverige". Jag noterar att Anna Kinberg Batra använde ordet "plan" 24 gånger i sitt anförande. Som Göran Greider skrev på Twitter - det är till och med mer än vad Fidel Castro brukade göra.

Allianspartierna valde att riva upp Decemberöverenskommelsen. Ändå agerar de i opposition som om överenskommelsen fortfarande fanns kvar. Om Decemberöverenskommelsen funnits kvar och allianspartierna skulle vinna valet 2018 hade Stefan Löfven varit tvungen att släppa fram en Alliansregering och en alliansbudget. Nu vet ingen i stället hur det blir. Lyssna gärna på Lördagsintervjun i P1 där Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson diskuterar Moderaternas komplicerade förhållande till regeringsmakten, bland annat utifrån boken Förhandla eller DÖ (som hon skrivit tillsammans med Jonas Hinnfors och undertecknad).

Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsens uppgång och fall

På fredag inleds Moderaternas Sverigemöte i Malmö. Då får vi ett test på hur Anna Kinberg Batra förmår hantera den partiopinion som är missnöjd med att svensk politik fortgår som vanligt, trots att allianspartierna rivit upp Decemberöverenskommelsen. Den parlamentariskt svaga rödgröna regeringen tillåts regera vidare, och Alliansen samlar sig inte kring en gemensam budget.

I dag skriver jag tillsammans med Jonas Hinnfors på DN Debatt om vad som kännetecknar anhängare respektive motståndare till Decemberöverenskommelsen inom Moderaterna. Med hjälp av data från 2015 års nationella SOM-undersökning visar vi att det bland moderata partisympatisörer finns ett samband mellan en negativ inställning till Decemberöverenskommelsen och vilja att ta emot färre flyktingar, att införa tiggeriförbud och en negativ inställning till EU. Bland moderata sympatisörer som menar att det är ett ”mycket bra förslag” att ta emot färre flyktingar i Sverige är 54 procent mycket negativa till Decemberöverenskommelsen, jämfört med 9 procent bland dem som menade att färre flyktingar är ett mycket dåligt förslag.

Det finns också ett samband mellan inställning till demokratin och åsikt om Decemberöverenskommelsen. Av de moderater som är missnöjda med på vilket sätt demokratin fungerar i Sverige hade 51 procent en mycket negativ inställning till Decemberöverenskommelsen, medan motsvarande andel bland moderater som är nöjda med demokratin i Sverige uppgår till 26 procent.

Vi vet att de elitaktivister inom Moderaterna som gick i spetsen för motståndet mot Decemberöverenskommelsen hade stöd bland partiets sympatisörer - andelen som sade sig ha en negativ inställning till överenskommelsen var ungefär dubbelt så stor som andelen som sade sig ha en positiv inställning (30 respektive 16 procent). Motståndet hänger samman med politiskt missnöje med demokratin och med politiska sakfrågor där kritikernas åsikter ligger nära Sverigedemokraternas partilinje.

* 

Det politiska läget i Sverige har förändrats. I den just utkomna boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Bokförlaget Atlas) som Jonas Hinnfors, Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson och jag har skrivit tillsammans diskuteras tre alternativa tillvägagångssätt om Sverige på sikt skall kunna styras av starka regeringar. Det första sättet är att bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och att de rödgröna eller Alliansen regerar med det partiets stöd. I dag är det svårt att se att de rödgröna, Centerpartiet eller Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Det andra sättet är en blocköverskridande regering. Men en sådan regering skulle splittra Alliansen, vilket gör den lösningen osannolik under överskådlig tid. Det tredje sättet är att fortsätta på den nu inslagna vägen – det vill säga att partierna i praktiken efterlever Decemberöverenskommelsen, även om den formellt har rivits upp. Frågan är om Anna Kinberg Batra i så fall förmår hantera den interna opinionen och hålla ihop sitt parti?

Boken har just kommit från trycket och kan för det facila priset av 153 kr beställas till exempel här.

Och det hände sig i Decemberöverenskommelsens tid

Den rödgröna regeringens budgetproposition är nu överlämnad till riksdagen. Trots att allianspartierna i hårda ordalag kritiserat budgetförslaget kommer de inte att försöka fälla det i omröstningen. Så lyder Decemberöverenskommelsen.

Fortfarande finns inom allianspartierna ett motstånd mot Decemberöverenskommelsen. Men överenskommelsens kritiker har i dag en brantare uppförsbacke än tidigare. Den politiska verkligheten har i åtminstone två avseenden utvecklats på ett sätt som gör det ytterst osannolikt att Decemberöverenskommelsen inte skulle överleva åtminstone fram till och med valet 2018.

För det första är allianspartiernas intresse av ett extra val om möjligt än mindre än tidigare. Sverigedemokraterna har ökat i opinionen. De rödgröna partierna har i de flesta opinionsmätningar ett litet övertag över allianspartierna. Kristdemokraterna skulle återigen riskera att hamna under fyraprocentsspärren. Anna Kinberg Batra har fått en tuff start som partiledare och det är en bra bit kvar innan hon framstår som den självklara alliansledaren. Framför allt talar inget för att ett extra val skulle förändra det parlamentariska läget på ett sätt som gör det lättare för en minoritetsregering att få igenom sin budget.

För det andra är allianspartiernas intresse av att, i ett läge där de rödgröna partierna är större än Alliansen, regera med stöd av Sverigedemokraterna också mindre än tidigare. Givet flyktingsituationen i världen är det svårt att se hur allianspartierna och Sverigedemokraterna skulle kunna samverka om regeringspolitiken. När Sverigedemokraterna bröt praxis och i december 2014 utlöste en regeringskris genom att inte lägga ned sina röster i den avgörande budgetomröstningen avbröts också den "normaliseringsprocess" som partiet hade möjlighet att gå vidare i. Det är möjligt att Sverigedemokraterna åtminstone kortsiktigt kunde inkassera opinionsvinster genom sitt agerande. Men partiet gjorde sig samtidigt omöjligt som tänkbar samarbetspartner i riksdagen och avsade sig därför också möjligheterna till politiskt inflytande. I dag är det politiskt omöjligt för allianspartierna att utnyttja den parlamentariska situationen till att avsätta den rödgröna regeringen och själva bilda regering. Det vet förstås allianspartierna om, och de försöker därför heller inte.

Så Decemberöverenskommelsen lever. Det mesta i dag tyder på att den kommer att leva ett bra tag till.

*

Tillsammans med Karin Eriksson och Jonas Hinnfors arbetar jag med en bok om Decemberöverenskommelsen. Boken kommer ut våren 2016. Syftet är att beskriva, förklara och se konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen utifrån demokratiska, maktpolitiska och konstitutionella perspektiv. Ligger det något i kritiken att Decemberöverenskommelsen skulle vara odemokratisk, och i så fall vad? Vilka blev de sakpolitiska och strategiska vinsterna och förlusterna för respektive parti? Hur förhåller sig Decemberöverenskommelsen till grundtankarna bakom Sveriges författning? Sammantaget vill vi bidra till en diskussion om svensk demokrati givet nya politiska förutsättningar.

Har ni några ord på vägen kring bokprojektet är ni välkomna att höra av er.