2017-01-22

Om regeringsfrågan

Söndagens Sifo-mätning var ingen munter läsning för borgerligheten. Visserligen går Centerpartiet fortsatt bra (9.3 procent), men Socialdemokraternas försprång till Moderaterna växer och uppgår nu till nära åtta procentenheter (29.7 mot 21.9 procent). Kristdemokraterna får 2.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat i en Sifo-mätning på 22 år. Sammantaget är de rödgröna partierna något större än allianspartierna.

Vi vet förstås inte hur Moderaternas plötsliga vilja att samverka med Sverigedemokraterna kommer att påverka väljaropinionen. Men kan vi kan resonera något om hur regeringsfrågan kommer att hanteras efter valet 2018, givet att vi får ett valresultat motsvarande det vi fick 2014 - det vill säga att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning.

1.) Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier. En sådan regering skulle bli mycket svag, och behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag har väldigt svårt att se Liberalerna och inte minst Centerpartiet och Annie Lööf acceptera en sådan undanskymd roll, och bedömer sammantaget alternativet som mycket osannolikt.

2.) Allianspartierna bildar gemensam regering, som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild viktig omröstning. Det är en sådan lösning som Kristdemokraterna och nu också Moderaterna förespråkar. Men Liberalerna och Centerpartiet har bundit sig vid masten att inte gå med i en sådan regering. De kommer visserligen att utsättas för stark press från borgerliga väljare att ändå göra detta, men sammantaget framstår alternativet som osannolikt.

3.) Liberalerna och Centerpartiet regerar tillsammans, och hämtar stöd både från höger och vänster. Statsvetarprofessorn Leif Lewin lanserade idén redan förra året. Åren 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Alternativet är inte särskilt sannolikt, annat än just som en kortsiktig övergångslösning.

4.) Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med några ytterligare partier, till exempel Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan lösning är sannolikt Stefan Löfvens förstaalternativ och den innebär definitivt Alliansens död. Liberalerna och Centerpartiet får politiskt inflytande efter fyra år i opposition. Men det finns stora sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna, och frågan är hur nöjda Liberalerna och Centerpartiet skulle vara att som småpartier ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Alternativet framstår som möjligt, men inte särskilt sannolikt.

5.) Stefan Löfven bildar en ny rödgrön regering. Liberalerna och Centerpartiet väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsens grundprinciper - största block ska regera. Vid en ny valförlust avgår sannolikt Jan Björklund och Liberalerna får ta omtag på sin politik. Om Centerpartiet har Annie Lööf möjlighet att under mandatperioden ta över rollen som oppositionsledare. En ny rödgrön regering framstår därför som det minst osannolika alternativet.

Jag vill gärna höra era synpunkter på resonemangen enligt ovan, och om ni ser några andra alternativ. Jag har till exempel ovan bortsett från möjligheten med samlingsregering, eller att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en stor koalition och styr landet tillsammans. (Mycket kan hända innan valet, och sannolikheten för respektive alternativ påverkas förstås av de politiska stämningarna i landet och styrkeförhållandena mellan de enskilda partierna.)

Rusta dig gärna med en fördjupad analys av det parlamentariska läget inför valet 2018, genom att läsa boken Förhandla eller Dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016) författad av undertecknad, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors. Lita på att de problematiker som diskuteras i boken kommer att vara högst levande fram till valdagen 2018.

11 kommentarer:

Erik sa...

2 är inte problematiskt för att C & L "bundit sig vid masten" utan för att tillräckligt många alliansväljare inte tycker om SD. Vi ser nu en delning av alliansen i ett "konservativt" och ett "liberalt" block och det liberala blocket kommer med stor vånda behöva ta ställning till höger kontra vänstersamarbete.

Hur sannolikt det är att C & L samarbetar högerut kommer bero på relativa styrkeförhållanden. Om C + L ligger kring 10% som förra valet är det mer troligt, men om dom får vind i seglen och 20% så ligger ett vänstersamarbete närmare.

Rikard Linde sa...

Storleken på SDs mandat påverkar också. Om SD får 25%, 18%, 15% eller 10% ger ett helt annat fält. Kring 18% så håller jag med om din analys Ulf men låt säga att det går oväntat bra för SD, att de hamnar på 23% och med M på 17% så kommer dynamiken bli annorlunda.

Unknown sa...

Hur sannolikt är det att högerflanken i C lämnar partiet, och går till M, om man söker samarbete till vänster?

Anonym sa...

Abstrahera mera, det hela är hypotetiska resonemang, fångna i nuet. Det enda vi vet är att flykting- och migrationsfrågor varit i fokus vid kravställa inför regeringsbildning, och att Göran Persson fick plikta en hel del inför regeringsbildningen 2002. Sedan hade Alliansen fri lejd med egen majoritet 2006 - 2010, vilket nog inte var fel om man ser det hela strukturellt (bank- och finanskris i hela Europa) Så vad som är mest troligt, givet osäkerhet på finansmarknaderna, tänk:
- EUs budget och detta med BIG-PISS
- Oenighet om Schengen
- Brexit
- Trump
- Rysk revanch

samt vad som ligger framför oss:
- Val i Tyskland och Frankrike

Så detta att spekulera är en "akademisk fråga" som kanske mer är ett sätt att fördriva tiden, eller se till att man har något att göra om dagarna, men till syvern och sist är det omvärldsfaktorer som avgör valvinden under sommaren 2018 och det hinner rinna mycket vatten under broarna. Alla de uppräknade alternativen bygger på att våra partiledare på något vis har allt i sin egen hand och kan sitta och taktikisera, och det kan de, om allt annat är lika.... Rent teoretiskt, hypotetiskt alltså, givet att inget fanstyg inträffar. S.W

Anonym sa...

Utöver detta är det en sak till som inte stämmer, detta med tillförlitlighet, tidigare var mp ett parti som var enkelt för alla att ange, som minst dåligt, och det visade sig i valet 2014 ge rätt fel signaler, på samma vis som sd gav fel värden, fast av omvända orsaker.

När nu mp inte längre är lika rumsrena, (relativt hur det varit), så måste detta ta utlopp någon annan stans, och det finns anledning att anta att det hela inte är så enkelt som vänster eller höger eller god eller ond, eller nationell och internationell, eller frihandel eller protektionist, eller EU vän eller EU-skeptiker. Detta är teoretiska maximer, långt från väljarens synsätt. Om inte mp längre är en enkel väg /beslutsteori) för att slippa vänster eller höger, så kan mycket väl C vara en tillfällig ersättning, som ger utslag just nu, dvs försenad korrelation med mps nedgång, samtidigt går S framåt, och det kan faktisk bero på förändringar i migrationspolitiken, i vart fall om man ska rådfråga Ockhams rakkniv.

Att moderaterna tappar, är fullt naturligt, det behöver inte bero på någon annan anledning är rådande osäkerhet, eftersom man inte riktigt vetat vad man har moderaterna, som varit otydliga för länge. Å andra sidan har L och KD varit tydliga, och inte fått ngn belöning, medan C vinner, eftersom man fortfarande inte kan förklara hir man ska få ihop
- välfärdsstat (ekonomisk jämlikhet)
- hög beskattning
- med öppna gränser.

Lösningen är enkla jobb. Så vill man vara cynisk, så liknar C och Vp och mp varandra mest, dvs de blundar lite för realismen. VP vill lösa målkonflikten med högre skatter, mp genom att beskatta företag/kapital, men inte arbete, och C vill sänka skatten, men förklarar inte riktigt vad konsekvensen kommer att bli (ojämlikhet).

Blir något sämre, blir det sannolikt strömningar till S och M, och blir det riktigt mycket sämre, kan ven SD gynnas.

Av alternativen ovan är det mest sannolikt med en S eller en M regering,och därefter en minoritetsregering med C + Fp + mp, dvs de partier som står för mest öppenhet och globalisering. Ska man använda ett epitet som idealism istället för populism, så är det för närvarande C och vp och mp som är längst bort från målkonflikternas grå vardag, och det kan mycket väl bli så att detta premieras. Detta kommer att framgå av de långa marknadsräntorna på statsskuldväxlar. S.W

Anonym sa...

Sifos mätningar brukar överskatta socialdemokraterna och underskatta SD.(Jämför med Aftonbladet-Inizio som har samma mätperiod och som brukar göra tvärtom: s 25,8, SD 21.5). För mig är det uppenbart att telefonintervjumetoden överskattar s (äldre väljare) medan webpaneler överskattar SD (icke skämsfaktorn.)Enligt Pollsofpolls.se är blocken jämnstora (39,3%), SD 18,6%. Men om KD åker ut ur riksdagen (2,6%) blir de rödgröna större än alliansen. Regeringspartierna har förlorat 5,6 procentenheter sen valet, c har vunnit ungefär lika mycket som m, l och kd har förlorat. SD har ökat 4,2 procentenheter.
Kan s vid ytterligare en valförlust bilda regering? Enligt c är s och SD c:s huvudmotståndare. Alliansens partiledare säger att de kommer att rösta mot Löfven som statsminister om han försöker sitta kvar. Om vi gör det djärva antagandet att ta politiker på orden måste han avgå. Hur en talmansrunda slutar är omöjligt att säga idag. Att allianspartierna skulle acceptera en ny rödgrön regering betraktar jag som utomordentligt osannolikt. Att s, mp, c och l skulle bilda regering nästan lika osannolikt. Priset för c och l skulle bli för högt. Om inte s och m ingår i en regering (knappast troligt för gamla arvfiender) är min bästa prognos trots allt en borgerlig regering i någon form. Jag tror inte att allianspartierna vill ge SD julklappen att bedriva låtsasopposition ytterligare en mandatperiod. Det allvarligaste är att Sverige kommer att ha en fortsatt svag regering.
Klas Bengtsson

Ludvig sa...

Skulle behövas en flerscenarioanalys;

1 vänster större, men alla partier kvar
2 alliansen större än vänsterpartierna, alla kvar i riksdagen
3 KD åker ur, SD näst största parti (ca 23), vänsterpartierna större än alliansen utan SD
4 KD åker ur, SD går sämre (typ 14), inget av blocken har egen majoritet

Oavsett dessa och liknande alternativ är det svårt att se en stark regering, L och C har svåra val att göra, så länge ett regeringsalternativ blir beroende av SD

Anonym sa...

Noterar att S och M tillsammas har stöd av 51.2% av rösterna.

Anonym sa...

Det är helt tydligt att de etablerade partierna fortsatt väljer att inte hantera SD:s kärnfråga dvs flykting- och migrationsfrågan. Därmed kommer SD fortsatt att ligga mellan 16-21% beroende på vilken mätning man vill tro på.

Orion77 sa...

Otroligt fånigt detta att M inte kan tänka sig en Stor Koalition med S, precis det som man borde ha gjort redan hösten 2014! I stället för DÖ, som mycket riktigt DOG strax därefter.

Som några andra kommentarer anger är det mycket troligt att ekvationen kommer att hyfsas så att KD lämnar riksdagen. Och efter AKBs desperata utspel ser det även i övrigt mörkt ut för (den f. d.) Alliansen.

Karin Kirkland sa...

Det blir mycket intressant att se hur SD hanterar Kent Ekroth om han döms för misshandel. Han har säkert en hel del mycket graverande inspelat om Jimmie Åkesson och övriga i ledningen.

SD väljare bryr sig kanske inte, men andra och det kan ju även handla om rena brottsligheterna. Ytterligare en anledning till att Anna Kindberg Batras timing var mycket märklig.

Däremot är det verkligen sent att de röd gröna partierna kommer med mer egen politik.