Minnesord över Alf W Johansson

Fick igår veta att Alf W Johansson lämnat oss, i en ålder av 85 år. Alf W var en lysande historiker, folkbildare och författare. För en bredare allmänhet blev han kanske mest känd för sina böcker om politiska biografier och om politisk samtidshistoria - till exempel Per Albin och kriget (Tiden, 1985) och Herbert Tingsten och det kalla kriget (Tiden, 1995).

Jag hade förmånen att under flera år på samarbeta med Alf W Johansson. Särskilt tänker jag på det mångvetenskapliga, av Riksbankens Jubileumsfond finansierade, forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget (SUKK) där vi tillsammans med professor Karl Molin utgjorde ledningsgrupp.

Forskningsprogrammet resulterade i 16 monografier, varav nio doktorsavhandlingar i historia och statsvetenskap. Utan Alf W hade detta inte varit möjligt - hans djupa kunskaper och espri utgjorde ett nödvändigt kitt i samarbetet. Vår gemensamma slutbok från SUKK - Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget (Santérus Förlag, 2008) - är fortfarande en av de böcket jag är mest stolt över.

Vi hade våra duster. De handlade ibland om synen på teorins plats i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, och ibland om vikten av att slutföra arbetet inom uppgjorde tidsramar. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra till slut.

Vi arbetade en tid också tillsammans i den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen (Ju 1999;09) om de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av medborgarna. Det var en spännande tid, som är värt sin egen historia.

Alf W Johansson var en fri intellektuell. Han var en självständig forskare, nyfikenhetsdriven och alltid öppen för nya tolkningar och svar. Jag saknar honom. Svensk akademi skulle behöva fler av hans sort.

I sommar lämnar jag ordförandeskapet för Socialdemokrater för tro och solidaritet

Jag kandiderar inte för omval som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet vid förbundskongressen i Norrköping i juni. Jag har varit ordförande i fem år och finner det lämpligt att nu – i god tid före nästa partikongress och riksdagsval - lämna plats för nya krafter.

I en artikel i Dagens Arena berättar jag lite mer om min avgång och om förbundets roll inom socialdemokratin och i svensk politik.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har under de senaste åren verkat som en drivande kraft i arbetet för att Sverige ska bli ett internationellt humanitärt föredöme i asyl- och flyktingpolitiken. Om några veckor publiceras vårt manifest för en solidarisk socialdemokratisk asyl- och flyktingpolitik, ett manifest som under parollen ”Sverige, vårt växande hem”, tagits fram i samråd med civilsamhällets organisationer och arbetarrörelsen i bred bemärkelse.

Förbundet har tagit strid för samhällets mest utsatta – i kampen mot ett tiggeriförbud, mot försämringarna av LSS och i kraven på att ta hem de svenska barnen från lägren i Syrien. Vi ligger i framkant i kampen mot rasism och högerextremism, mot antisemitism och antimuslimism, för religionsfrihet och mot det hedersrelaterade våldet. Internationellt har förbundet profilerat sig i kampen för palestiniernas rätt till en egen statsbildning, för ett totalförbud mot kärnvapen och mot svensk vapenexport. Jag vet att vi satt avtryck i många av dessa frågor.

Beslutet har inte varit enkelt. Som förbundsordförande har jag mött så mycket kärlek, så mycket kraft och så mycket längtan efter ett samhälle präglat av solidaritet och av försoning, inte av hånfullhet och hat. Jag vet att förbundet har en fortsatt viktig roll att fylla i detta arbete, och jag är stolt och glad över att ha fått leda förbundet en bit på vägen. Mina värderingar och mitt samhällsengagemang ligger fast och jag kommer självklart att även fortsättningsvis göra mitt absolut bästa för att bidra till en värld präglad av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Men först ligger en viktig politisk vår framför oss! Som förbundsordförande kommer jag att lägga stor energi på arbetet med att utveckla en solidarisk asyl- och flyktingpolitik, på det ovillkorliga stödet för dessa våra minsta och på andra rödgrönrosa frågor som är av betydelse för bygget av Sverige som vårt växande hem.

Digital demokrati? Partierna i en ny tid

Allt färre svenskar betraktas sig som anhängare av ett politiskt parti. Antalet svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti har mer än halverats på bara ett par decennium. Är partidemokratins tid förbi?

I dag skriver jag tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg på DN Debatt om de politiska partiernas försvagade band till väljarna och på vilket sätt detta är ett bekymmer för den representativa demokratin. Partierna har till uppgift att samla upp och syntetisera medborgarnas idéer och intressen för att omvandla dem till konkret politik på folkviljans grund. Om medborgarna inte längre uppfattar att partierna är de avgörande och självklara aktörerna i den processen försvårar det för partierna att uppfylla sin demokratiska uppgift.

Hur påverkar då digitaliseringen partiernas möjligheter att förstärka banden till medborgarna? I artikeln presenterar vi resultat och reflektioner ur vår just utkomna bok Digital demokrati? Partierna i en ny tid (Atlas, 2018). Vi kritiserar de politiska partierna för att de använder sociala medier som en megafon för att tala till medborgarna, i stället för att göra saker tillsammans med medborgarna. För att fungera som länk mellan medborgare och valda representanter måste partierna våga släppa sina inarbetade stela organisationsformer. Och också ibland släppa kontrollen över processen. Exempelvis kan de använda massans kreativitet till att lösa problem och utveckla politik med så kallad crowdsourcing.

Vi hoppas att artikeln och boken ska stimulera till debatt om det representativa demokratins ställning i dag, och om hur digitaliseringen förändrar förutsättningarna för partierna och för politiken.

Följ gärna vårt helt nya twitterkonto @DigitalTid och delta i diskussionen.

Boken kan köpas till exempel här. Snart finns den som e-bok också.

Ni är också hjärtligt välkomna till boksläppet på Atlas förlag tisdag 12 juni kl 17.00 - 20.00 (Barnhusgatan 4, Stockholm).

Artikeln i DN finns här.

Levande DÖ(d)? Om regeringsfrågan inför valet 2018

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018? Frågan ligger till grund för rapporten "Levande DÖ(d). Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" som Dagens Nyheters politikreporter Karin Eriksson, statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors och jag skrivit tillsammans och som för ett par dagar sedan presenterades på den liberala tankesmedjan Timbro.

Intresset var stort, och de 80 platserna tog slut bara några timmar efter att de släppts på nätet. Därutöver trängdes ett 30-tal personer i korridoren utanför, där de kunde följa seminariet på storbildsskärm. Det stora intresset visar hur het regeringsfrågan är, och att frågan kommer att följa (eller möjligen förfölja) partierna under hela valrörelsen.

Vid seminariet medverkade även Anna Dahlgren (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten). Andreas Johansson Heinö (Timbro) modererade. Rapporten kan laddas ner här. Seminariet sändes på webben och kan ses här.

I rapporten sätter vi in svårigheten att bilda regering i en europeisk kontext med ökad väljarrörlighet, nya konfliktlinjer (GAL/TAN), tendenser till fragmentiserade partisystem (traditionella partier som socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler tappar mark) och framgångar för högerpopulistiska, nationalkonservativa partier. Denna europeiska utveckling är i sin tur en följd av samhällsförändringar, inte minst industrisamhällets utfasning och globaliseringen.

Våra institutionella och konstitutionella system är inte utformade för att hantera denna verklighet. Utvecklingen är ett uttryck för mötet mellan de samhällsförändringar som präglar vår tid och de existerande konstitutionella och institutionella system som formades under 1900-talet.

Rapporten utgår från den analys vi gjorde i boken "Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svenskt demokrati i förändring" (Atlas, 2016). I boken identifierade vi tre sätt på vilka Sverige skulle kunna regeras, givet att valresultatet 2018 blir ungefär som opinionsmätningarna indikerar.

För det första - bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Men Centerpartiet och Liberalerna har varit mycket tydliga med att de inte tänker försöka bilda en alliansregering om de rödgröna partierna blir större än Alliansen (eftersom en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning).

För det andra - en ny Decemberöverenskommelse. Men trots att Decemberöverenskommelsens princip (största block tillåts regera) efterlevdes av de borgerliga partierna även efter att överenskommelsen sagts upp är det svårt att se en DÖ II som ett hållbart alternativ för nästa mandatperiod. Decemberöverenskommelsen skulle gälla i åtta år. I stället brakade den ihop efter 285 dagar, på grund av inre tryck i Kristdemokraterna och Moderaterna.


För det tredje - blocköverskridande regeringssamverkan. Men givet det polariserade läget i svensk politik i dag är det svårt att till exempel se Centerpartiet eller Liberalerna ta plats i en socialdemokratiskt ledd regering.

Nej, vi erbjuder inte några enkla lösningar eller någon quick fix på regeringsfrågan i rapporten. Men vi identifierar vissa tecken på möjligheten av överenskommelser i sak (blocköverskridande överenskommelser, förhandlingar om budgeten) i stället för överenskommelser i form (som till exempel Decemberöverenskommelsen).

Vi identifierar därifrån tre "nya" alternativa vägar för regeringsbildningen: a.) Partier som ligger nära en bred socialliberal ideologi (i första hand Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, kanske även Miljöpartiet och Moderaterna) finner en tillräckligt solid gemensam grund för att kunna utgöra regeringsunderlag. b.) Partier som företräder en bred liberalkonservativ ideologi (i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna) söker gemensamma beröringspunkter med Sverigedemokraternas nationalistiska, antiliberala och socialkonservativa ideologi, i syfte att mejsla fram ett regeringsunderlag. c.) Något eller några partier försöker bilda regering baserad på hoppande majoriteter för att utnyttja det faktum att ganska många breda politiska uppgörelser präglat svensk politik. Samarbetet skulle i så fall sannolikt organiseras i riksdagen, snarare än i själva regeringen.

Av de inbjudna kommentatorerna argumenterade i stället (om jag uppfattade det rätt) Anna Dahlberg för ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, Anders Lindberg för en ny, modifierad, Decemberöverenskommelse, och Alice Teodorescu för att allianspartierna ska försöka bilda regering även om de tillsamman är mindre än de rödgröna partierna.

Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, skriver om seminariet och rapporten här, Anders Lindberg skriver här.

Och i kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Bråda tider, sannerligen.

Rapport från ett 1968-seminarium - Ulf Bjereld, Marie Demker, Jan Guillou

I tisdags presenterade jag och Marie Demker vår gemensamma bok "1968. När allt började" (Hjalmarson & Högberg) på ABF i Stockholm. Jan Guillou var också med. Han pratade utifrån sin bok "1968" (Piratförlaget), vilket är den sjunde delen i hans romanserie om släkten Lauritzen och 1900-talet.

Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.

Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".

Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.

Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.

Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!

Ulf Kristersson och regeringsfrågan

Läget i regeringsfrågan har sedan länge varit låst. Om valresultatet 2018 hamnar nära valresultatet 2014 kan regeringsfrågan egentligen endast lösas på tre sätt.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.

 2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.

3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.

I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.

I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik  vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.

En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.

Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?

För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.

*

New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.

I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)

Om "svenska värderingar", insinuationer och invandring

Igår skrev jag om svenska värderingar som politikens "det nya svarta", det som alla talar om. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor tävlar i konsten att lyfta fram behovet av att värna "svenska värderingar" och i att fylla begreppet med olika typer av innehåll. Inte oväntat, i tider som präglas av förändring och osäkerhet.

I dag skriver Dagens Nyheters ledarredaktion intressant på samma tema. Dagens Nyheter noterar att "svenska värderingar" ofta används av framträdande politiker i samband med diskussioner om problem som förknippas med ökad invandring: Både Kristdemokraterna och Moderaterna, och i viss mån Socialdemokraterna, har gjort det till en vana att sätta rubriken ”svenska värderingar” över en lista på komplikationer som förknippas med en ökad invandring. Inget fel i att prata om kittet i vårt samhälle. Men partierna bör vara varsamma med denna retorik. En del av pratet gränsar till det insinuanta.

Genom att allmänt tala om behovet av att värna "svenska värderingar" i samband med invandring insinueras att invandrare och invandring utgör ett hot mot dessa värderingar. Men man säger det inte rent ut, kanske av rädsla för att stigmatisera och bidra till ökad främlingsfientlighet eller till och med rasism.

Men det outtalade - det insinuerade - kan komma att bli ett gift i samhällsdebatten. Vilka är egentligen de invandrargrupper som skulle utgöra ett hot mot de svenska värderingarna? Och vilka är de "svenska värderingar" som hotas av invandring och invandrargrupper? Debatten riskerar att på ett fördomsfullt sätt handla om invandrare och invandring, i stället för om de gemensamma värderingar som håller samman vårt samhälle.

Så gärna en värderingsdebatt - om vilka värden vi förknippar och vill förknippa med Sverige som nation. Men den debatten bör för att bli trovärdig föras på sina egna villkor - inte som en insinuant sidodebatt om invandringens konsekvenser för det svenska samhället.

Temat behandlas också i det avsnitt av Statsvetarpodden som Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag spelade in i dag. Där kan ni bland annat höra Jonas Hinnfors förklara GAL-TAN-dimensionen på 60 sekunder. Det är en upplevelse. Strax på nätet!

Medierna och flyktingfrågan

I dag publicerade Institutet för mediestudier antologin "Migrationen i medierna" där jag bidrar med texten "Medierna och flyktingfrågan. Om svårigheten att kombinera opartiskhet med ett värnande av demokratins principer". I texten diskuterar jag mediernas nyhetsrapportering om flyktingfrågan, givet påståendena om att medierna "mörkar sanningen" i detta ämne.

Jag skriver bland annat: Sammanfattningsvis är mitt intryck att nyhetsrapporteringen i svenska medier om migration och flyktingmottagning i alltför stor utsträckning präglats av katastrofjournalistik. Situationen i till exempel Syrien och för de människor som flyr krigets fasor kan naturligtvis på goda grunder beskrivas som en katastrof. Men när katastroftänkandet överförs även till Sverige och till svensk flyktingmottagning går det fel. Vedermödorna för enskilda människor på flykt kommer i skymundan för de ansträngningar som det svenska mottagningssystemet hade att hantera. 

Hela texten kan läsas här.

Olof Palme och strävan efter ett anständigt liv

Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad”. Jag har funderat en hel del över vad dessa orden betyder för mig. Mina första minnen av Olof Palme är hans inlägg i några TV-sända riksdagsdebatter i början av 1970-talet. Jag tjusades av hans rättvisepatos, hans uttalade solidaritet med de förtryckta och - inte minst - hans glimrande och ideologiskt impregnerade retorik.  

Palmes ståndpunkt är i grunden existentiell. Vad är ett anständigt liv? Vad innebär det att leva anständigt? För mig innebär anständighet att alltid bottna i det man säger och det man gör, att inte vifta med armarna eller göra sig till. Ett anständigt liv är för mig att aldrig slå nedåt, utan alltid kritiskt granska makten och leva i omsorg om och i solidaritet med dessa mina minsta. Ett anständigt liv innebär respekt för andra människors livsval och en ovillkorlig, ständig strävan att älska sin nästa såsom sig själv. Ett liv i öppenhet och mångfald, och i kamp mot trångsyntet och enfald. Därför är jag socialist. 

Jag skriver i dag i Svenska Dagbladet om Olof Palmes utrikespolitik, och om hur de värden som den baserades på skulle kunna ligga till grund för en radikal. modern utrikespolitik i dag. En sådan utrikespolitik får aldrig bli nostalgisk eller tillbakablickande, och därför måste den utrikespolitik Olof Palme bedrev uppgraderas för att bli relevant och kunna sätta avtryck i dag. 

Olof Palme var älskad men också hatad. Det kostar på att gå i spetsen för en värdebaserad politik som gör anspråk på att förändra världen och som skiljer mellan höger och vänster. Låt oss därför inte rädas en strid om en ny svensk radikal utrikespolitik. Det är först när en sådan applå­deras av alla som vi har skäl att oroa oss.

Köp och sprid också gärna  den just utkomna boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen).

Olof Palme och en radikal utrikespolitik för vår tid

Om några dagar är det 30 år sedan Olof Palme togs ur tiden. Svenska medier fylls av Palmeiana. Jag har själv redan intervjuats flera gånger, och fått svara på frågor om allt från Olof Palmes betydelse för svensk politik till vem jag tror det var som sköt Olof Palme.

Många förknippar Olof Palme med den radikalisering av svensk utrikespolitik som ägde rum under 1960-talet. Under den så kallade aktiva utrikespolitikens år - från mitten av 1960-talet till kalla krigets slut och det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet - gjorde sig Sverige känt som en stat som solidariserade sig med tredje världens kamp för nationell självständighet och för en ny ekonomisk världsordning. Sverige och Olof Palme kombinerade rollen som medlare och brobyggare med rollen som en tydlig och självständig kritiker av stormakternas krigföring och kapprustning och av diktaturernas förtyck av sina egna medborgare.

Högtidlighållandet av minnet av Olof Palme innebär med nödvändighet några doser nostalgi. Men nostalgin får inte dominera. Bättre är att blicka framåt. Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den värld vi lever i idag är individualiserad på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan.

När Sverige och Olof Palme talade om frihet var det i första hand folkens frihet som åsyftades. De internationella frihetsfrågorna handlade om nationellt självbestämmande. Avkoloniseringprocessen lyfte frihetsfrågorna till en kollektiv nivå där Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig. På flera sätt var kampen framgångsrik. De allra flesta kolonier vann sin frihet och blev självständiga stater. Men i en del fall följdes befrielsen av besvikelse. Självständigheten blev visserligen en nationell frihet, men inte en frihet för individerna. Dagens Zimbabwe är ett av flera tragiska exempel på denna utveckling.

Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen "Responsibility to Protect" (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.

Även jämlikheten och solidariteten i den aktiva utrikespolitiken på Olof Palmes tid kretsade gärna kring fenomen på kollektiv nivå. Politiken syftade till att undanröja orättvisor mellan stater och mellan folk. Idag har perspektiven förändrats. Det ligger ett starkare fokus på ojämlikheten inom stater och mellan människor oavsett i vilka stater de bor. Flyktingströmmar och folkmord ställer nya frågor om gränser mellan stater och om gränser och former för vår solidaritet.

Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall  bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.

Boken släpps nu på torsdag 25 februari kl 18.00, i samband med ett seminarium på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Där kan ni träffa och mingla med flera av bokens författare. I seminariet medverkar Sara Karlsson, Lawen Redar, Pierre Schori, Johan Öberg och Per Wirtén. Jag fungerar som moderator. Hjärtligt välkomna! Fri entré och boken finns att köpa på plats.

"Utan tvivel är du inte klok"

I dag hade jag förmånen att få predika vid en söndagsmässa i Högsbo kyrka i Göteborg. Temat för min predikan var "Utan tvivel är du inte klok" - om människans ofullkomlighet och tvivlets nödvändighet. Jag tog särskilt avstånd från den fundamentalism och tvärsäkerhet som präglar delar av den politiska debatten, särskilt på nätet. 

Hela min predikan kan läsas nedan.

*

"I begynnelsen fanns Ordet”, skriver Johannes, och fortsätter ”Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till”. Ordens makt och betydelse får aldrig underskattas. Ord kan skada, och ord kan också hela. Vi måste därför vara varsamma med våra ord och hur vi använder dem.

Ord kan användas för att förmedla kunskap, och det är bland annat den förmågan – att använda ord för att förmedla kunskap – som skiljer människan från djuren. Och vi lever i dag i en tid där våra möjligheter - genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen och den digitala revolutionen - att tillgodogöra oss kunskap och kommunicera med varandra är så mycket större än någon annan gång i mänsklighetens historia. 

Vi kan bära med oss världens samlade kunskap i vår laptop eller i vår mobiltelefon, och de mest avancerade faktakunskaper är sällan längre bort än några få klick på nätet. Och vi skapar kunskap tillsammans – till exempel genom det fantastiska digitala uppslagsverket Wikipedia, där nätanvändare just tillsammans skapar och systematiserar kunskap på ett sätt som inte står traditionella uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller British Encyklopedia efter. Och det är till och med gratis!

Ibland undrar jag vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till vårt informationssamhälle i stället för till Israel/Palestina för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit så mycket större i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:

Every time I look at you I don't understand (…)

Why'd you chose such a backward time and such a strange land?

If you'd come today you would have reached a whole nation

Israel in 4 BC had no mass communication.

På svenska ungefär: ”Varje gång jag ser på dig så undrar jag varför du valde en sådan bakåtvänd tid och ett sådant märkligt land. Om du hade kommit i dag så hade du nått en hel nation – Israel vid Kristi födelse hade ingen masskommunikation.”

Nåväl - med tanke på kristendomens genomslag och utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han varken hade någon blogg eller var verksam i sociala medier som Facebook och Twitter.

Men nätet och våra gränslösa möjligheter till kommunikation har också en baksida. Nätets anonymitet, snabbhet och möjlighet till genomslag blir också grogrund för smutskastning, lågsinthet, sexism och hot. Olika diskussionsforum, men också mer offentliga plattformar som t ex just Facebook eller Twitter, används alltför ofta till att håna, trakassera och hata. Vi har till och med fått ett nytt ord – näthat – för att benämna denna företeelse. Jag tycker särskilt vi ser detta näthat i debatten om flyktingar och om människor i nöd som söker skydd och hjälp i vårt land.

Nätet inrymmer således både det bästa och det sämsta som mänskligheten har att erbjuda. Nätet är skapat av människor och människans ofullkomlighet blir också nätets ofullkomlighet.

Särskilt illa tycker jag om den fundamentalism och den tvärsäkerhet som präglar delar av debatten. Personer som inte är öppna för motargument, utan endast vill få sin egen bild av världen bekräftad. Debattörer som gör anspråk på att ha funnit Sanningen med stort S, bör man akta sig extra noga för. Tage Danielsson – salig i sin himmel – myntade en gång uttrycket ”Utan tvivel är man inte klok”. Utan tvivel är man inte klok. Det är ett uttryck som ofta kommer för mig när jag läser och lyssnar till alla dessa fundamentalister och sanningssägare, och det är också ett uttryck som jag själv försöker leva upp till när jag skriver en text eller deltar i olika debatter.

Den här diskussionen om sanning å ena sidan och tvivel och tvivlets betydelse å andra sidan har bäring för dagens evangelietext som vi tidigare hörde läsas. Jesus har tagit med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg, där lärjungarna också får se Mose och Elia. Inför lärjungarnas ögon förvandlas Jesus, han förhärligas. Jesus kläder blir skinande vita och från ett moln hörs det som bara kan vara Guds röst – och Gud förkunnar ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Människosonen, den efterlängtade Människosonen, har äntligen kommit. Starkare kan väl ett Gudsbevis inte bli – nu visste lärjungarna verkligen att Jesus var Guds son.

I denna härliga visshetens värld – där sanningen var enkel och klar - ville de gärna stanna kvar. De frågar Jesus om de inte kan bygga hyddor, så de kan stanna. Men det kan de inte. De måste ned från berget igen, ner till - ut i, människovärlden. Och så snart de tagit sig ner från berget kommer också de kritiska frågorna. Vad menas egentligen med att ”uppstå från de döda”? Varför måste Jesus lida? Varför måste Jesus bli föraktad? Deras frågor har plötsligt ingen ände.

Så är det att vara människa. Våra frågor har ingen ände. Jag tror att en av de största otjänster vi kan göra oss själva, våra medmänniskor och Skapelsen är att sluta ställa frågor. Att tro att vi verkligen skådat Sanningen med stort S. Att sluta tvivla. För utan tvivel är man sannerligen inte klok.

Saken är inte helt enkel. Johannes säger ju också: ”Sanningen ska göra er fria”. Om vi då aldrig når fram till denna sanning – kommer vi då heller aldrig att kunna bli fria? Förre ärkebiskopen KG Hammar – som faktiskt hade just Johannesorden ”Sanningen ska göra er fria” som sitt valspråk – fick ju också starkt genomslag för en annan formulering, nämligen ”Jag äger inte sanningen – jag söker den”. Jag äger inte sanningen, jag söker den. Det låter ju ödmjukt och bra. Men är det så enkelt. Är det verkligen ”vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye? Är det trots allt inte målet – sanningen, som ju skall göra oss fria – som är det avgörande?

Jag är inte relativist, jag tror på en absolut sanning. Men jag tror också att vi aldrig fullt ut kan nå fram till denna sanning – det är en del av vår ofullkomlighet som människor, en ofullkomlighet som i Bibeln gestaltas av berättelsen om Adam och Eva och om vanskligheten av att äta av Kunskapens träd. Vi kan som människor aldrig nå fram till den absoluta sanningen, däremot är det en del av vår mänsklighet – kanske till och med en mänsklig plikt - att ständigt försöka närma sig den.

Insikten om att vi aldrig kan nå den fullständiga sanningen inbjuder till ödmjukhet när vi debatterar med varandra, på nätet, i tidningen eller ansikte mot ansikte. Vi måste ständigt vara öppna för att ompröva våra egna uppfattningar och inte ta något för givet. Vi måste med öppna sinnen lyssna till varandra och bekämpa all trångsynthet och tvärsäkerhet.

Fundamentalism och tvärsäkerhet finns i alla miljöer och sammanhang – religiösa såväl som sekulära. När vi beskådar och debatterar de ohyggligheter som just nu utspelar sig i Mellanöstern – där terrororganisationen ISIS (eller den Islamiska staten) härjar som värst och där kristna minoriteter har en oerhört utsatt position – så görs det ibland försök att skuldbelägga religionen för det elände och den terror vi ser. En del menar att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära.

Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära kläder och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som. Fundamentalismen är ett uttryck för högmod och ovilja eller oförmåga att ifrågasätta sina egna utgångspunkter. Tvivlet däremot, blir ett utryck för ödmjukhet och för en vilja till genuin dialog och strävan efter att förstå. Ibland tror jag att tvivlet kanske är länken mellan oss och Gud, mellan det ofullkomliga och det fullkomliga, ett uttryck för att vi är skapade till Guds avbild men aldrig kan bli Gud.

Björn Afzelius sjöng i sången ”Tvivlaren” från 1994. ”Jag litar inte på talarna, jag litar inte på ord. För ord är viktiga, ord är farliga; orden ger också makt. Jag är en tvivlare.” Ord är viktiga, ord är farliga – ord ger också makt. Låt oss därför vara varsamma med våra ord. 

Lärjungarna tvingades gå ned från berget, tillbaka till människans värld fylld av osäkerhet och tvivel. Det är här vi hör hemma, det är här vi bor. Tvivlet får aldrig göra oss tysta. Tvärtom klingar våra ord starkare och gör djupare avtryck om de uttalas i en ödmjuk förvissning om att de inte utgör den fullständiga sanningen. Det är här på Jorden vi har vår uppgift att i all vår ofullkomlighet och i all vår ovisshet – var och en efter sin förmåga - göra vårt absolut bästa för att bidra till en bättre värld. Låt oss hjälpas åt i det arbetet.

Anna Kinberg Batras tal och behovet av en ny syn på "arbete"

Anna Kinberg Batras tal i Almedalen präglades av lågmäld återhållsamhet. Talet var fjärran från Annie Lööfs brinnande marknadsliberala appeller och från Ebba Busch Thors aggressiva konservatism. Visst, här fanns lite Nato-vurmande och en tendens att falla tillbaka till Alliansregeringens "låna till skattesänkningar"-strategi. Men i huvudsak kan Anna Kinberg Batras tal klassificeras som ett slags (S) Light.

En stor del av talet kretsade kring "första jobbet", det vill säga första gången en människa får ett arbete. Anna Kinberg Batra valde att illustrera fenomenet utifrån egna erfarenheter från när hon sommarjobbade i kiosk. Valet av exempel var lite märkligt. När jag tänker på mitt "första jobb" var det när jag 1978 heltidsanställdes som sjukvårdsbiträde på Kallebäcks sjukhem i Göteborg, ett arbete som jag behövde för att försörja mig. Jag tänker inte på mitt sommarjobb 1974 i Angels kiosk i Båstad, ett arbete jag behövde för att dryga ut studiebidraget (eller om det var veckopengen).

Överhuvudtaget tycker jag att de politiska partiernas syn på och retorik kring "arbete" är daterad. Det är väckarklockor hit och karensdagar dit. Utgångspunkten för debatten om arbete är en norm där människan förväntas arbeta åtta timmar om dagen, och där den människa som inte tycker att en 40-timmarsvecka är livets mening stigmatiseras för brott mot "arbetslinjen".

Det är hög tid att på allvar ifrågasätta 40-timmarsveckans primat. Projekt- och korttidsanställningar blir allt fler, digitalisering och robotar gör manuella och analoga arbeten obsoleta. Vi ser nya sociala grupper i fria, kreativa yrken växa fram - "den kreativa klassen" för att tala med Richard Florida eller "fria logotyper" för att tala med Ulf Bjereld och Marie Demker. Att mäta arbete i timmar och minuter blir i framtiden en ganska meningslös sysselsättning.

Vilket parti blir först med att på allvar utmana industrisamhällets syn på arbete? (Ja, jag vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet arbetar i den riktningen.) Är tiden ännu inte mogen? Det parti som blir först med att skapa en modern syn på och en modern politik kring "arbetet" skapar sig ett försteg inför framtiden.

Ohederlig journalistik på Svenska Dagbladets ledarsida

Statsvetares förekomst i media är ett ständigt återkommande ämne i debatten. En del menar att statsvetarna är för många, en del att fel statsvetare är med, en del att statsvetarna kommenterar fel saker och på fel sätt. Det är bra att ämnet diskuteras. Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Jag har själv deltagit i debatten, till exempel här.

Det senaste tillskottet i debatten kom i dag på Svenska Dagbladets ledarsida, där ledarskribenten Ivar Arpi menade att statsvetare gissade för mycket och att deras gissningar dessutom alltför ofta var fel. Ivar Arpi fick under dagen svar av statsvetaren Stefan Olsson, som hävdade att statsvetare inte alls försökte "spå framtiden" utan i stället givet sina fackkunskaper försöker ge en kvalificerad bild av den aktuella situationen.

Jag tycker att Stefan Olssons svar var bra. För min egen del försöker jag alltid besvara journalisternas frågor med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet, det vill säga att utöva min profession. Därmed hade saken kunnat vara avslutad för mitt vidkommande.

Men Ivar Arpi använder två uttalanden av mig som exempel. I ena fallet är hans exempel grovt vilseledande. I andra fallet är det en direkt lögn. Jag väljer därför att redovisa och kommentera dessa två exempel nedan.

1.) Ivar Arpi skriver att jag "inför valet" 2014 tippade att SD skulle få 7,3 procent, medan partiet ju i stället fick 12.9 procent av rösterna. Inför valet? Ivar Arpi låter bli att berätta att mitt tips avgavs ett år före valet, och att det var en del av ett lättsamt valtips arrangerat av hans egen tidning (!) Svenska Dagbladet. I en text den 15 september 2013 berättar jag om valtipset och betonar det självklara - att vi ett år före valet naturligtvis inte kan uttala oss med någon större säkerhet om enskilda partiers valresultat. Men genom att i sin text dölja att tipset gavs ett år före valet och omgavs med självklara reservationer vilseleder Arpi läsaren grovt och försöker vinna en poäng på att statsvetare inte kan förutspå framtiden.

2.) I en uppföljande text under dagen påstår Ivar Arpi att jag försökt förklara en nedgång för Socialdemokraterna med 0.4 procentenheter i en enskild opinionsundersökning med att "det är tungt att regera jämfört med att sitta i opposition". Arpis påstående är en ren lögn. Mitt uttalande är hämtat ur Aftonbladet 3/11 2014. Av artikeln framgår tydligt att jag inte kommenterar en nedgång på 0.4 procentenheter i en enskild mätning, utan opinionsläget som helhet sju veckor efter valet. Jag beskriver till och med opinionsläget som "iögonfallande stabilt" givet den politiska turbulens som varit. Arpi länkar till artikeln i Aftonbladet, men genom att felaktigt redovisa mitt uttalande ger han läsaren en osann bild av vad jag sa. (Även Jonas Hinnfors uttalar sig i artikeln om opinionsläget som helhet, men tillskrivs på samma felaktiga grund att ha uttalat sig om en nedgång på 0.4 enheter.)

Ivar Arpis texter i dag var hans första som ny ledarskribent i Svenska Dagbladet. Det vore trist om journalistisk ohederlighet blev ledarsidans signum framöver.

Lennart Geijer och jag

Nu närmar sig datum för boksläpp och recensioner för min nya bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas förlag). Boken har redan hunnit få en positiv recension i Svenska Dagbladet, trots att första recensionsdatum formellt inte är förrän om några dagar. Kanske är det dags att jag formulerar några rader om varför jag skrev den här boken och varför jag tycker att förre justitieministern Lennart Geijer är politiskt och socialt intressant för vår tid.

*

I mina tidigaste tonår – runt år 1970 - läste jag en insändare i tidningen Kvällsposten som gjorde mig djupt upprörd. Insändaren var skriven av signaturen ”Drabbad” och skribenten rasade över tillståndet i svenska fängelser. Straffen var för korta och tillvaron på anstalterna alldeles för bekväm. Daltet med fångarna måste få ett slut. Ett straff skulle vara ett straff och inte en behaglig semestertillvaro.

Signaturen ”Drabbad” var en del av en högljudd och frustrerad opinion som irriterades av 1960- och det tidiga 1970-talets reformering och humanisering av svensk kriminalvård. Mitt unga hjärta upprördes av skribentens förakt och bristande medkänsla gentemot de människor som av olika skäl hamnat innanför murarna. Med harm i sinnet skrev jag ett svar till signaturen ”Drabbad” där jag lyfte fram behovet av vård och rehabilitering i stället för straff och att människovärdet även gällde brottslingar. Kvällsposten publicerade mitt svar och jag fylldes av en självtillfredsställelse värdig julaftonens Karl-Bertil Jonsson.

*

Reformeringen och humaniseringen av svensk kriminalvård kulminerade under Lennart Geijers tid som socialdemokratisk justitieminister i Olof Palmes fösta regering. Lennart Geijer var justitieminister åren 1969-1976 och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet. Fängelsestraffet borde avskaffas.

Trots Lennart Geijers omstörtande ställningstaganden i kriminalpolitiska frågor och trots hans centrala position i svenskt politiskt liv under de omtumlande åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet är hans politiska idéer och hans politiska gärning i stort sett outforskade. Den så kallade Geijeraffären från senare delen av 1970-talet – där Lennart Geijer tillsammans med andra framträdande politiker anklagades för samröre med prostituerade – har lagt sig som ett hinder i vägen och utgjort en slags politisk och mental blockering mot alla försök att studera Geijer som politiker och som person.

Boken grundar sig på en genuin nyfikenhet att förstå den tid under 1960- och 1970-talet, som inte är så avlägsen och som frambringade hållningar som i dag uppfattas som närmast tabu i det politiska samtalet. Syftet är att sätta in Lennart Geijers radikala idéer i ett idéhistoriskt sammanhang och därigenom bidra till ökad förståelse av såväl hans politiska strävan som av den tid i vilken han verkade. Därutöver är avsikten att ge en bild av människan Lennart Geijer, en man som av många uppfattades och beskrevs som en särling i den politiska världen. 

Jag har haft stor glädje av de tidigare okända dagboksanteckningar som jag genom Lennart Geijers familj fått möjlighet att ta del av. Dagboksanteckningarna sträcker sig från sommaren 1922, då Lennart Geijer var tolv år gammal, till hösten 1975 när Geijer vid 66 års ålder närmar sig slutet av sin politiska gärning. Dagböckerna utgör sammantaget 1 700 prydligt skrivna och lättlästa sidor.

 

Jag berättar om hans barn- och ungdomsår, och om hans politiska och yrkesmässiga gärning inom hyresgäströrelsen och tjänstemannarörelsen. Särskilt utrymme ges åt Lennart Geijers tid i Lund, hans introduktion i de studentradikala kretsarna med Tage Erlander i sällskapskretsen. Här ges färgstarka ögonvittnesskildringar av Olof Palme och Tage Erlander, av 1960- och 1970-talets turbulenta politiska tid samt dramatiska händelser som kapningsdramat på Bulltofta, ockupationen av västtyska ambassaden, IB-affären och även Geijeraffären. Därutöver vill jag använda skildringen av Lennart Geijer och hans tid till att också säga något om den tid vi själva lever i, mot bakgrund av den frihetlighet och den auktoritetsnedrivning som så starkt präglade Lennart Geijer och hans tid.

*

 Boken presenteras i samband med boksläpp i Stockholm tisdag 20 januari kl 18.00, i bokförlaget Atlas lokaler på Saltmätargatan 22, samt i Göteborg onsdag 21 januari kl 17.00, i entrén till Statsvetenskapliga institutionens lokaler på Sprängkullsgatan 19. Välkomna!

Boken kan beställas här.