Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad”. Jag har funderat en hel del över vad dessa orden betyder för mig. Mina första minnen av Olof Palme är hans inlägg i några TV-sända riksdagsdebatter i början av 1970-talet. Jag tjusades av hans rättvisepatos, hans uttalade solidaritet med de förtryckta och - inte minst - hans glimrande och ideologiskt impregnerade retorik.
Palmes ståndpunkt är i grunden existentiell. Vad är ett anständigt liv? Vad innebär det att leva anständigt? För mig innebär anständighet att alltid bottna i det man säger och det man gör, att inte vifta med armarna eller göra sig till. Ett anständigt liv är för mig att aldrig slå nedåt, utan alltid kritiskt granska makten och leva i omsorg om och i solidaritet med dessa mina minsta. Ett anständigt liv innebär respekt för andra människors livsval och en ovillkorlig, ständig strävan att älska sin nästa såsom sig själv. Ett liv i öppenhet och mångfald, och i kamp mot trångsyntet och enfald. Därför är jag socialist.
Jag skriver i dag i Svenska Dagbladet om Olof Palmes utrikespolitik, och om hur de värden som den baserades på skulle kunna ligga till grund för en radikal. modern utrikespolitik i dag. En sådan utrikespolitik får aldrig bli nostalgisk eller tillbakablickande, och därför måste den utrikespolitik Olof Palme bedrev uppgraderas för att bli relevant och kunna sätta avtryck i dag.
Olof Palme var älskad men också hatad. Det kostar på att gå i spetsen för en värdebaserad politik som gör anspråk på att förändra världen och som skiljer mellan höger och vänster. Låt oss därför inte rädas en strid om en ny svensk radikal utrikespolitik. Det är först när en sådan applåderas av alla som vi har skäl att oroa oss.
Köp och sprid också gärna den just utkomna boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen).
2 kommentarer:
För mig betyder anständig moralkonservativ, en daterad hållning som var möjlig att förena med socialism under första hälften av 1900-talet. Personer som William Burroughs och Allen Ginsberg och övriga i beatrörelsen i USA gick till frontalangrepp mot anständigheten, de använde medvetet vulgära ord i litteratur och poesi och slogs för moralkonservatismen på alla plan. Det var en sådan kamp som sedan ledde fram till upproren bland studenter på 60-talets. Att anständig är ett konservativt ideal syns tydligt på dess synonymer: "passande, lämplig, tillbörlig, hederlig, korrekt, respektabel, hyfsad, väluppfostrad, ordentlig, städad; sedesam, ärbar, tuktig, kysk". Burroughs var opassande, kriminell, smutsig, dekadent, promiskuös, osv. Han strävade efter ett oanständigt liv, mot samtidens moralkonservatism.
Jag tror det är omöjligt att värdera/döme/bedöma en statsman som Palme.
Han är så tydligt en produkt/nödvändighet av arvet efter Erlander.
Erlander satt på en hopplös, omöjlig uppgift, att i tur och ordning:
1. ena partiet(s)olika falanger, partistriderna
- inrikespolitiskt
- utrikespolitiskt
2. Vinna val och regera, nationell strid, företrädesvis kampen om mittenväljarna
3. realpolitisk stormaktspolitik. Arvet efter 2a VK och vad som hände med Finland
respektive Baltstaterna. Den där balansen, klarade nog egentligen inte ens
Erlander, som ju försökte med Chrusjtjov.
Det är att göra Palme en tjänst, även för de som inte avgudar honom, att försöka sätta sig in i vilken spelplan han agerande i, och vem/vilka som spelat spelet dessförinnan. Förenklat var spelplanen som OP ärvde följande:
S.W
Skicka en kommentar