Igår hade jag nöjet att medverka i en debatt om svenskt Nato-medlemskap, med Lena Asplund, ledamot av riksdagens försvarsutskott (M), Kerstin Lundgren, ledamot av riksdagens utrikesutskott och Centerpartiets talesperson i utrikesfrågor samt Stina Oscarson, författare, dramatiker och initiativtagare till Nato-utredningen. Debatten arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet och leddes av Klas Corbelius. Det blev en engagerad debatt i en fullsatt lokal.
Jag skall inte försöka sammanfatta debatten här - det vore inte rättvist mot mina debattmotståndare. Men i mitt korta inledningsanförande sammanfattade jag min inställning i frågan på ett så koncist sätt som möjligt. Den intresserade kan läsa anförandet i lätt modifierad form nedan.
Sverige är ett unikt land i Europa. Sverige har fått leva i fred i över 200 år, vilket är ett alldeles fantastiskt privilegium. Vi kanske inte alltid förmår förstå hur stort och hur fantastiskt det är.
Efter en så lång period av framgångsrik fred, varför skulle Sverige då plötsligt och på ett avgörande sätt byta säkerhetspolitik från alliansfrihet till medlemskap i en militär allians?
Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka avspänningen i Europa och i vårt närområde, och den vägen öka Sveriges säkerhet. Tvärtom ser jag hur ett Nato-medlemskap urholkar Sveriges oberoende och begränsar vår handlingsfrihet i händelse av krig eller kris i vårt närområde. Risken att Sverige dras in i militära stridshandlingar är sannolikt större om Sverige är medlem av Nato än om Sverige fortsätter att värna sin militära alliansfrihet.
Nato-anhängarna har ännu inte lyckats tala om vilket säkerhetspolitiskt problem som ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa. Ingen tror på ett ensidigt ryskt anfall mot Sverige. Varför skulle då säkerheten öka om vi blev medlemmar av militäralliansen Nato?
Javisst skall Sverige vara solidariskt med sina grannstater om de anfalls av Ryssland. Man jag har väldigt svårt att se varför ett medlemskap i en militärallians skulle vara det enda eller det bästa sättet att visa sin solidaritet på. Har man bara en hammare (Nato-medlemskap) i verktygslådan tenderar alla problem att se ut som en spik.
Nato är också en militärallians som baserar delar av sin försvarsdoktrin på användande av kärnvapen. I Natos försvarsdoktrin från 1949 framhålls "förmågan att genomföra strategiska bombningar, inklusive snabb avfyrning av atombomber". Sverige har en lång tradition i kampen mot kärnvapen och det förvånar mig att Moderaterna, och ännu mer Centerpartiet, nu vill att Sverige blir en del av denna kärnvapendoktrin. Det spelar ingen roll om Sverige skulle lyckas förhandla sig till att inga kärnvapen skall lagras i Sverige - vi blir ändå en del av kärnvapendoktrinen och får ta politiskt ansvar för ett eventuellt användande av kärnvapen i en krigssituation.
Så sammantaget: Ett svenskt Nato-medlemskap bidrar inte till ökad avspänning och stärker inte heller Sveriges säkerhet. I stället minskar Sveriges handlingsfrihet och vi blir en del av Natos kärnvapendoktrin. Därför säger jag: Värna dem militära alliansfriheten - säg nej till Nato!
4 kommentarer:
Värt att beakta är att Sverige är en säkerhetspolitisk freerider. Blir vi anfallna så kan vi inte försvara oss, men räknar med att västvärlden ska ställa upp och göra så. Blir något annat land anfallet så är vi som vanligt "neutrala" och passiva. Ur ett rational choice perspektiv, från en svenskt aktör, så är det en klok strategi.
Men Sverige är inte och har aldrig varit neutralt. Västvärlden har användning för vår "neutralitet", t.ex. genom vår närvaro i Nordkorea. Vi kan infiltrera sådana länder åt våra allierade, inte minst USA som är en mycket nära allierad vad gäller säkerhetspolitik och elektronisk övervakning med mera.
"Blir något annat land anfallet så är vi som vanligt "neutrala" och passiva."
Nej det är en vanlig missuppfattning, i en sådan situation har vi möjlighet att strategiskt och solidariskt välja hur vi agerar. Finns inget som hindrar att vi bistår ett annat land militärt eller på annat sätt även om vi inte är med i Nato, vi kan förståss välja att vara passiva också.
Det är ett konstaterande av fakta: de senaste 200 åren har vi, som Bjereld själv säger, varit passiva, vi har ju inte varit i krig, trots att våra grannar blivit erövrade och förtryckta. Visst har vi ett val, det håller jag med om, men hittills så har vi alltid valt att inte vara solidariska. Finns inget som antyger att vi i framtiden kommer att välja annorlunda, åtminstone inte om vänstern får bestämma.
Bjereld säger samma sak i inlägget. Vi ska vara solidariska främst med det svenska folket, göra vad som är bäst för Sverige. Det är nationalism så som den kommer till utryck inom vänstern. När Hitler startade krig så avvakande Sverige, vi var på vinnarens sida oavsett vem som skulle vinna. hade Hitler vunnit kriget så hade Sverige varit en del av det tredje riket. Sverige hjälpte till (lite grann) först när det var mer eller mindre uppenbart att Hitler skulle förlora. En svensk tiger. Solidarisk främst med sig själv. Kanske dags att se sanningen i vitögat och upphöra med den historierevisionistiska självgoda hållningen? ;-P
Många inom svenska etablissemanget och överheten var väldigt förtjusta i Tyskland. Fundera på vad som hänt om man innan 1930-talet ingått i en militärallians med Tyskland?
Om man vill klandra Sverige för neutraliteten under 2:a världskriget så måste man också förklara vad man skulle gjort istället, det är kanske ädelt men inte meningsfullt att kasta sig framför kanonerna om det inte gör något bättre i praktiken. Sen finns det också mycket man kan kritisera så klart, men vad blir bättre av att vi inskränker våra handlingsmöjligheter.
Nato var en militärallians mot Sovjet, det är idag en organisation utan syfte som försöker hitta nya fiender, det tror jag är farligt. En militärallians med Erdogan, Orban och Trump/Cruz. Nej tack. Hade det bara varit våra (relativt) fredliga grannländer så hade det kanske varit en annan sak.
Skicka en kommentar