Tack för dessa ordförandeår!

I lördags lämnade jag mitt uppdrag som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Till ny ordförande valdes Sara Kukka-Salam, oppositionsråd i Solna och med dubbla masterexamina från Handelshögskolan i Stockholm i bagaget. Till ny vice ordförande efter avgående Mariam Osman Sherifay valdes Jesper Eneroth, ordförande för S-gruppen i kyrkomötet och med en färsk kandidatexamen i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Jag önskar det nya ledarskapet allt gott och lycka till - jag är övertygad om att det här blir väldigt bra!

Det är inte utan vemod jag lämnar uppdraget. Under mina fem år som ordförande har jag mött så mycket kärlek och ett så starkt engagemang för de frågor som förbundet driver. Jag vill rikta ett särskilt tack till alla ni människor som jag mött under mina resor runt om i landet för ert fantastiska arbete i kampen för en generös och humanitär flyktingmottagning och för ett grönt, hållbart samhälle. 

Som ordförande för förbundet har jag i princip dagligen kontaktats av förtvivlade människor som vädjat om stöd och fört fram budskap om flyktingars utsatthet, de skriande LSS-behoven, den växande ojämlikheten eller de svenska barnen i fånglägren i Syrien. Som jag uttryckte det på förbundskongressen i lördags i mitt sista anförande som förbundsordförande: Vi ska ge dessa människor vårt stöd och vi ska föra in deras erfarenheter och deras röster i vårt eget parti och gör deras sak till vår sak, till hela partiets sak!

Men vid sidan av vemodet och saknaden av det dagliga kamratskapet finns också en frihetskänsla. Det är krävande att leda en politisk organisation med allt vad det innebär av ansvarstagande, offentlighet och konflikter. Det är ingen slump att jag igår kom på mig själv med att nynna ledmotivet ur Jan Hammarlunds Skolsången: Från och med idag är ni befriade från skolan!

Jag har nu  haft förmånen att få uppleva och studera det politiska livet i Sverige på tre olika sätt. För det första ur ett medialt perspektiv - jag har ursprungligen en examen från Journalisthögskolan i Göteborg och har genom åren medverkat i olika medier i en mängd olika roller. För det andra ut ett statsvetenskapligt perspektiv - som professor vid Göteborgs universitet och med det politiska livet som studieobjekt. För det tredje ur ett deltagarperspektiv - från föreningslivet på lokal nivå till fem år som adjungerad ledamot av partistyrelse och verkställande utskott. Dessa erfarenheter har förstås gett mig ett antal insikter, inte bara om politiken utan också om medier och om statsvetenskap. Jag tänker återkomma till och utveckla dessa insikter i lämpliga former framöver.

Tack alla som varit med och stöttat under alla dessa år. Mina värderingar och mitt samhällsengagemang finns förstås kvar även efter att jag nu lämnat uppdraget som förbundsordförande - vi kommer säkert att ses igen!

23 förslag för en human asylpolitik

Över 70 miljoner människor i världen befinner sig på flykt. Samtidigt anstränger sig EU för att hålla flyktingar borta och minska antalet människor som söker asyl i Europa.

Även i Sverige har asylpolitiken utvecklats i restriktiv riktning. Röster hörs till och med om att avskaffa den mänskliga rättigheten att söka asyl vid gränsen till ett annat land.

Men Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att Sverige ska vara ett internationellt humanitärt föredöme när det gäller asyl- och flyktingpolitiken. Vi vill därför – i samverkan med civilsamhällets organisationer och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse – formulera ett flyktingpolitiskt program som i större utsträckning riktar fokus mot migrationens möjligheter och på solidaritet med människor på flykt.

Vi inbjuder därför till synpunkter på de förslag vi har formulerat så här långt. Förslagen är inte definitiva, utan ska i det här skedet ses som underlag för en konstruktiv diskussion. 

Bland förslagen märks permanenta uppehållstillstånd som huvudregel för flyktingar som beviljas asyl i Sverige, stoppa alla utvisningar till Afghanistan, fördubbla mottagningen av antalet kvotflyktingar, uppehållstillstånd för ensamkommande flyktingar som behövt vänta orimligt länge på asylbesked samt stärkt rättssäkerhet i förvarsärenden.

Samtliga 23 förslag kan hämtas här.

Vi lyssnar gärna in andra förslag på hur den svenska asylpolitiken kan utvecklas. Vi vill också gärna ha synpunkter på vilka förslag som är viktigast och som bör prioriteras först. Arbetet slutförs våren 2020 och vi hoppas att texten ska utgöra ett konstruktivt bidrag till den sittande parlamentariska migrationspolitiska kommitténs arbete.

Sänd kommentarer och synpunkter till info@trosolidaritet.se senast den 10 januari 2020 och var med i arbetet med att forma en solidarisk svensk och europeisk flyktingpolitik! 

Du får förstås också gärna bli medlem av vårt förbund. Ju fler vi blir, med desto större kraft kan vi driva våra krav. Det är enkelt att bli medlem - länk finns här!

Har Almedalen peakat till sist? Ja, jag tror det.

Så har hustrun och jag påbörjat färden till Almedalsveckan i Visby. Almedalsveckan omgärdas i år av ovanligt lite politisk nerv. Efter riksdagsval, utdragna regeringsförhandlingar och val till Europaparlamentet är mycket av det som kan sägas redan sagt. Statsministern finns inte på plats, partierna är tröttkörda, och Januariavtalet har skapat stabilitet i ett förändrat politiskt landskap. Det största medieintresset kommer sannolikt att kretsa kring Nyamko Sabunis premiärtal i Almedalen på onsdag, huruvida Kristdemokraterna har lyckats komma ur Adaktusson-affären samt nazisternas och Nordiska motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Visby.

Har Almedalen peakat? Ja, jag tror det. Almedalsveckan har vuxit i princip varje år under 2000-talet. År 2018 genomfördes ofattbara 4 311 arrangemang. Av dessa genomfördes 75 procent - 3 271 stycken - under dagarna måndag-onsdag. Det blir över 1 100 arrangemang per dag. Årets statistik är inte klar, men för några dagar sedan fanns "endast" 3 525 arrangemang registrerade. År 2018 uppgick antalet medverkande personer i de olika arrangemangen till 8 243 , i år finns det hittills 6 670 deltagare registrerade. Flera tunga medieaktörer har också dragit ned på sitt deltagande.

Jag kommer förstås att återkomma under veckan med analyser, spaningar och en och annan anekdot. I skrivande stund ser mitt officiella program ut så här:

Är Gud emot Brexit? Måndag 1/7 kl 16.00, med bland andra Katrine Marçal och Thomas Idergard.

Israelisk säkerhet och palestinsk säkerhet. Tisdag 2/7 kl 14.30, med Annika Söder och Thomas Hammarberg.

Ledarskap och tillit - i ett narcissistiskt samhälle? Torsdag 4/7 kl 08.00, med bland andra Åsa Lundquist Coey och Anki Udd.

Flykting for ever? Torsdag 4/7 kl 11.00, med bland andra Gudrun Schyman och Sanna Westin.

Hur långt sträcker sig religionsfriheten? Torsdag 4/7 kl 13.00, med bland andra Zaynab Ouahabi, Kent Wisti och Klas Grinell.

Därutöver rekommenderar jag Socialdemokrater för tro och solidaritets seminarier på tisdagen och onsdagen i Vårdklockans kyrka, om klimaträttvisa, religionsfrihet, antifascism och läget i Mellanöstern.

Statsvetardagen fredag 5/7 har som vanligt ett digert program.

Och glöm för all del inte Mångfaldsparaden torsdag 4/7 kl 15.00!

Så många glada människor!

Jag vet inte när jag träffade så många glada människor som i dag. På förmiddagen ledde jag förbundsstyrelsens sammanträde för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Här fanns en stor lättnad över att Sverige inte fick en moderatledd regering och att Sverigedemokraterna inte längre har en vågmästarställning i riksdagen och därigenom marginaliseras i det parlamentariska arbetet.

Här finns också en glädje över de delar av Januariavtalet som innebär en underlättad familjeåterförening och som öppnar för ökade humanitära hänsynstaganden i asylprocessen. Nu fortsätter kampen för att unga ensamkommande som vistats i Sverige i mer än ett år ska få amnesti.

Förbundet ser också med glädje på att Socialdemokraterna i det kommande EU-valet tar strid för demokratins värderingar, och för en grön hållbar utveckling, Tillsammans med feminism och kamp för kvinnors rättigheter kan det bli en entusiasmerande, ideologiskt hållen valrörelse. Visa gärna ditt stöd i dessa frågor genom att bli medlem av vårt förbund - klicka här.

*

Efter sammanträdet hann jag vara med en stund på Reformisternas första offentliga möte, i Z-salen i ABF-huset i Stockholm. Salen, som tar in ungefär 350 personer, var proppfull. Folk trängdes utmed väggarna, och många tvingades vända i dörren. Reformisterna vill ju opinionsbilda och utveckla politik för ett mer jämlikt Sverige och på så sätt formulera vägar framåt, bort från de delar av Januariavtalet som kommer att öka ojämlikheten i Sverige.

Stämningen i pausen präglades av glädje och uppsluppenhet. Det var väldigt längesedan jag var på ett politiskt möte med så många människor och där hoppet så starkt stod i fokus. Många människor har under det senaste året känt sig politikst deprimerade. I dag märktes inget av detta. Vårsolen som glimmade till där utanför hjälpte säkert till.

Själv blir jag också väldigt glad när jag tar del av de berättelser om vilket fantastiskt internationellt genomslag Greta Thunbergs skolstrejk för miljön har fått. Dessa unga människor är föredömen och inspiration till handling.

Våren är på väg. Nu vänder det. :-)

Digert program i Almedalen. Jag inleder med flykting- och asylpolitik samt utsatta EU-migranter

Årets Almedalsvecka innefattar 4 075 programpunkter. Jag deltar i åtta utav dessa. Ämnena där jag medverkar kretsar kring flykting- och asylpolitik, utsatta EU-migranter/tiggeri, Israel-Palestinakonflikten, religion och politik, Kristdemokraterna samt svensk säkerhetspolitisk opinion.

Och så gör Statsvetarpodden comeback! Torsdag kl 14.30 från Dagens Samhälles scen, kring det käcka temat Kan statsvetare förbättra samhället? Ja, den frågan kan man ju fundera på.

Min verksamhet drar igång på tisdag kl 08.30 i Vårdklockans kyrka då jag medverkar i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn. Hur hjälper vi bäst de människor som sitter utanför butikerna med en mugg och ber om pengar? Forumteatern gestaltar problematiken och i debatten medverkar även Kristina Göranzon, föreståndare Crossroads, Uppsala Stadsmission, Martin Valfridsson, f.d. nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, Sofia Camnerin, bitr. kyrkoledare för Equmeniakyrkan samt Hans Swärd, Professor i socialt arbete vid Lunds universitet.

På tisdagseftermiddagen, kl 15.45 i Vårdklockans kyrka, medverkar jag i seminariet Vad händer med EU:s migrationspolitik?, tillsammans med migrationsminister Morgan Johansson och S-studenters ordförande Nasra Ali. Samtalet leds av riksdagsledamoten Lawen Redar (S) och syftar till att kritiskt granska EU-kommissionens nya förslag och hur Sverige bör agera. Seminariet arrangeras av Socialdemokrater för tro och solidaritet samt Migrationspolitiska S-föreningen.

Jag återkommer förstås regelbundet under veckan med iakttagelser om stort och smått.

Första maj-tal, nazister i Almedalen och digitaliseringens konsekvenser för demokratin. Och lite till...

Lätt spretig dag i dag. Nedan följer ett axplock.

Arbetat hårt med bok om hur digitaliseringen påverkar de politiska partiernas möjligheter att stärka banden med medborgarna. Boken utkommer våren 2018 och jag skriver den tillsammans med Sofie Blombäck, Marie Demker och Linn Sandberg.

En hel del upplock efter gårdagens 1 maj-manifestationer. Jag talade ju i Trollhättan, och för den som vill läsa mitt anförande finns texten här.

I Svenska Dagbladet publicerar jag i dag en artikel på Under strecket, under rubriken "Är sociala medier ett hot mot demokratin?" Mitt svar på den frågan är nej. Artikeln tar sin utgångspunkt i Cass R. Sunsteins bok #republic. Divided Democracy in the Age of Social Media (Princeton University Press).

På Aftonbladets debattsida publicerar jag en artikel med rubriken "Vi måste stå enade mot nazisterna", angående nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen i sommar. Jag vet inte om ni såg bilderna från nazisternas demonstration i Falun igår. Det var inte roligt att se, om man säger så. Artikeln är samförfattad med Anna Ardin, Joe Frans och Jonas Magnusson från Socialdemokrater för tro och solidaritets förbundsstyrelse och texten kan läsas här.

Dagens glädjebesked: De slopade id-kontrollerna på bussar, tåg och färjor från Danmark till Sverige. Äntligen.

Dagens besvikelse: IFK Göteborgs genomklappning i allsvenska derbyt mot BK Häcken. Fotboll är smärta.

Nya tag i morgon!

Nej till den nya, restriktiva flyktingpolitiken!

I morgon tisdag tar riksdagen ställning till den rödgröna regeringens förslag till lagändringar som lägger svensk asylpolitik på EU:s miniminivå. Olyckligtvis tyder det mesta på att regeringens förslag går igenom.

Jag har två huvudinvändningar mot förslagen. Min första invändning avser införandet av tillfälliga uppehållstillstånd som regel. Människor som flytt från krig och nöd behöver trygghet. Genom att inte längre ge dem permanenta uppehållstillstånd erbjuds de otrygghet i stället för trygghet. Människor som inte vet om de får bo kvar i landet efter tre år får svagare incitament för att lära sig svenska och överhuvudtaget etablera sig i samhället. Därför motverkar tillfälliga uppehållstillstånd en positiv integration. Migrationsverket måste nu lägga stora, kostsamma insatser på att administrera uppföljningen av de tillfälliga uppehållstillstånden. Dessa pengar hade kunnat göra bättre nytta om de använts på annat sätt.


Min andra invändning avser de kraftigt begränsade möjligheterna till familjeåterförening. Begränsade möjligheter att återförenas med sin familj innebär ökat lidande, motverkar integrationen och står i motsättning till Sveriges åtaganden enligt FN:s barnkonvention.


Målsättningen med den restriktiva politiken är att få färre flyktingar att söka skydd i Sverige. Då vore det ju rimligt att de som redan sökt asyl i Sverige undantogs från bestämmelserna.


Kritiken mot den rödgröna regeringens nya restriktiva politik har varit mycket hård. Röda Korset, Rädda Barnen, Unicef, UNHCR, Amnesty International, Advokatsamfundet - civilsamhället har stått i kö för att framföra sin oro och sin kritik. På DN Debatt protesterar i dag samtliga biskopar i Svenska kyrkan mot lagförslagen.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag strävat efter att vara en tydlig röst i protesterna mot den nya restriktiva politiken. Ett urval av mina och förbundets uttalanden och artiklar finns här - det har blivit ganska många under det senaste året.

Nu gäller det att ta strid för att den tillfälliga lagen blir så kortvarig som möjligt. Lika stolt som jag var när Stefan Löfven i höstas stod på Medborgarplatsen och utropade: Mitt Europa bygger inte murar! - lika stolt kommer jag att vara när lagen avvecklas och Sverige återigen blir ett land som välkomnar människor som befinner sig på flykt.

För att så skall bli fallet krävs det att vi är många som hjälper till. Om du är rödgrön i sinnet så bli gärna bli medlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet och delta i kampen mot den restriktiva flyktingpolititiken. Det blir du enkelt här.

Massiv kritik mot regeringens migrationspolitiska förslag

De av regeringen föreslagna åtgärderna för att minska antalet flyktingar som kommer till Sverige sågas totalt av remissinstanserna. Detta riskerar att bryta mot Sveriges folkrättsliga principer och får stora humanitära konsekvenser. Det handlar om liv och död, säger Ulrika Årehed Kågström,  generalsekreterare för Röda Korset.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skräder heller inte orden: Det här är ett sällsynt dåligt förslag som strider mot tanken, syftet och ändamålet med asylrätten. Man bryter även mot FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter, flyktingkonventionen, Europakonventionen och Europadomstolens praxis.

"...med den skyndsamhet med vilken lagförslaget tagits fram finns en risk för att relevanta omständigheter förbises och att många överväganden som normalt sett bör göras inte görs”, skriver Förvaltningsrätten i Göteborg.

Kritiken mot de föreslagna åtgärderna har varit så massiv att jag faktiskt tror det finns möjlighet att påverka innehållet i förslagen inför regeringsproposition i vår. Givet det drastiskt minskade antalet flyktingar som nu söker sig till Sverige är det också orimligt att nu så kraftfullt försämra möjligheterna till anhöriginvandring och göra tillfälliga uppehållstillstånd till normalläge.

Det finns också en stark opinion inom Socialdemokraterna mot förslaget. Jag skriver i dag som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet på DN Debatt tillsammans med SSU:s ordförande Philip Botström, S-studenters ordförande Elin Ylvasdotter och Mikael Leyi från Migrationspolitiska S-föreningen. Världen behöver fler, inte färre, exempel på politiskt mod, uthållighet och eftertanke. Läs artiken här! 

Olof Palme och en radikal utrikespolitik för vår tid

Om några dagar är det 30 år sedan Olof Palme togs ur tiden. Svenska medier fylls av Palmeiana. Jag har själv redan intervjuats flera gånger, och fått svara på frågor om allt från Olof Palmes betydelse för svensk politik till vem jag tror det var som sköt Olof Palme.

Många förknippar Olof Palme med den radikalisering av svensk utrikespolitik som ägde rum under 1960-talet. Under den så kallade aktiva utrikespolitikens år - från mitten av 1960-talet till kalla krigets slut och det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet - gjorde sig Sverige känt som en stat som solidariserade sig med tredje världens kamp för nationell självständighet och för en ny ekonomisk världsordning. Sverige och Olof Palme kombinerade rollen som medlare och brobyggare med rollen som en tydlig och självständig kritiker av stormakternas krigföring och kapprustning och av diktaturernas förtyck av sina egna medborgare.

Högtidlighållandet av minnet av Olof Palme innebär med nödvändighet några doser nostalgi. Men nostalgin får inte dominera. Bättre är att blicka framåt. Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den värld vi lever i idag är individualiserad på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan.

När Sverige och Olof Palme talade om frihet var det i första hand folkens frihet som åsyftades. De internationella frihetsfrågorna handlade om nationellt självbestämmande. Avkoloniseringprocessen lyfte frihetsfrågorna till en kollektiv nivå där Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig. På flera sätt var kampen framgångsrik. De allra flesta kolonier vann sin frihet och blev självständiga stater. Men i en del fall följdes befrielsen av besvikelse. Självständigheten blev visserligen en nationell frihet, men inte en frihet för individerna. Dagens Zimbabwe är ett av flera tragiska exempel på denna utveckling.

Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen "Responsibility to Protect" (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.

Även jämlikheten och solidariteten i den aktiva utrikespolitiken på Olof Palmes tid kretsade gärna kring fenomen på kollektiv nivå. Politiken syftade till att undanröja orättvisor mellan stater och mellan folk. Idag har perspektiven förändrats. Det ligger ett starkare fokus på ojämlikheten inom stater och mellan människor oavsett i vilka stater de bor. Flyktingströmmar och folkmord ställer nya frågor om gränser mellan stater och om gränser och former för vår solidaritet.

Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall  bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.

Boken släpps nu på torsdag 25 februari kl 18.00, i samband med ett seminarium på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Där kan ni träffa och mingla med flera av bokens författare. I seminariet medverkar Sara Karlsson, Lawen Redar, Pierre Schori, Johan Öberg och Per Wirtén. Jag fungerar som moderator. Hjärtligt välkomna! Fri entré och boken finns att köpa på plats.

Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet?

Igår hade jag nöjet att medverka i en debatt om svenskt Nato-medlemskap, med Lena Asplund, ledamot av riksdagens försvarsutskott (M), Kerstin Lundgren, ledamot av riksdagens utrikesutskott och Centerpartiets talesperson i utrikesfrågor samt Stina Oscarson, författare, dramatiker och initiativtagare till Nato-utredningen. Debatten arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet och leddes av Klas Corbelius. Det blev en engagerad debatt i en fullsatt lokal.

Jag skall inte försöka sammanfatta debatten här - det vore inte rättvist mot mina debattmotståndare. Men i mitt korta inledningsanförande sammanfattade jag min inställning i frågan på ett så koncist sätt som möjligt. Den intresserade kan läsa anförandet i lätt modifierad form nedan.

Sverige är ett unikt land i Europa. Sverige har fått leva i fred i över 200 år, vilket är ett alldeles fantastiskt privilegium. Vi kanske inte alltid förmår förstå hur stort och hur fantastiskt det är.

Efter en så lång period av framgångsrik fred, varför skulle Sverige då plötsligt och på ett avgörande sätt byta säkerhetspolitik från alliansfrihet till medlemskap i en militär allians?

Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka avspänningen i Europa och i vårt närområde, och den vägen öka Sveriges säkerhet. Tvärtom ser jag hur ett Nato-medlemskap urholkar Sveriges oberoende och begränsar vår handlingsfrihet i händelse av krig eller kris i vårt närområde. Risken att Sverige dras in i militära stridshandlingar är sannolikt större om Sverige är medlem av Nato än om Sverige fortsätter att värna sin militära alliansfrihet. 

Nato-anhängarna har ännu inte lyckats tala om vilket säkerhetspolitiskt problem som ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa. Ingen tror på ett ensidigt ryskt anfall mot Sverige. Varför skulle då säkerheten öka om vi blev medlemmar av militäralliansen Nato?

Javisst skall Sverige vara solidariskt med sina grannstater om de anfalls av Ryssland. Man jag har väldigt svårt att se varför ett medlemskap i en militärallians skulle vara det enda eller det bästa sättet att visa sin solidaritet på. Har man bara en hammare (Nato-medlemskap) i verktygslådan tenderar alla problem att se ut som en spik.

Nato är också en militärallians som baserar delar av sin försvarsdoktrin på användande av kärnvapen. I Natos försvarsdoktrin från 1949 framhålls "förmågan att genomföra strategiska bombningar, inklusive snabb avfyrning av atombomber". Sverige har en lång tradition i kampen mot kärnvapen och det förvånar mig att Moderaterna, och ännu mer Centerpartiet, nu vill att Sverige blir en del av denna kärnvapendoktrin. Det spelar ingen roll om Sverige skulle lyckas förhandla sig till att inga kärnvapen skall lagras i Sverige - vi blir ändå en del av kärnvapendoktrinen och får ta politiskt ansvar för ett eventuellt användande av kärnvapen i en krigssituation.

Så sammantaget: Ett svenskt Nato-medlemskap bidrar inte till ökad avspänning och stärker inte heller Sveriges säkerhet. I stället minskar Sveriges handlingsfrihet och vi blir en del av Natos kärnvapendoktrin. Därför säger jag: Värna dem militära alliansfriheten - säg nej till Nato!