En snabbgoogling på uttrycket visar att det är ganska många företeelser vi tydligen inte vågar prata om. Här följer en uppräkning av enbart de allra första sökträffarna. Listan kan lätt göras mycket längre.
Vi måste våga prata om: Nätpedofiler, kramsamhället, döden, förlossningsskador, sex, psykisk ohälsa, lönekostnaderna, alkoholproblemen, missfall, missbruk i familjen, de växande klyftorna i samhället, ekonomin, svettlukt och dålig andedräkt på kollegor, vanvård, intersektionalitet, försvaret, självmord, porr samt Edward Bloms matbilder.
Det är således många saker vi måste våga prata om. Då har jag ändå utelämnat de tusentals sökträffar som handlar om att vi "måste våga prata om" olika varianter på temat flyktingar, invandring, asyl och integration.
Jag är, som läsaren anar, ingen vän av uttrycket "vi måste våga prata om...". För det första: Utrycket är auktoritärt. Någon säger att jag skall prata om något för att jag "måste" det. Då är jag inte med. Jag pratar om vad jag vill. Om någon vill att jag skall prata om något, så försök i stället säga något intressant i ämnet.
För det andra antyder ordet "våga" att vi är rädda för att tala om något. Men oftast är det ju inte alls på det sättet. Skälet till att man inte talar om en viss sak kan till exempel vara att man inte tycker saken är tillräckligt viktig eller intressant att tala om. Eller att vi faktiskt redan talar en hel del om den. Av exemplen ovan talar vi väl en hel del i den offentliga debatten om till exempel sex, missbruk och nätpedofiler, medan vi kanske talar lite mindre om kramsamhället, svettlukt och Edward Bloms matbilder. Och invandringsfrågan - är det någon som på allvar kan påstå att vi inte talar om den och har talat om den väldigt länge?
Den som använder uttrycket vill ofta inte bara att vi skall tala mer om en viss sak, utan framför allt att vi skall tala om det på ett visst sätt. Vi skall ansluta oss till en viss problembild och i förlängningen ansluta oss till den som använder uttryckets åsikter. Det är förstås en helt legitim inställning. Men säg då det, och göm inte den opinionsbildande avsikten bakom dimridåer om att vi "måste våga prata om" en viss sak.
Så sluta använd uttrycket "vi måste våga prata om...". Det är en daterad härskarteknik som dessutom drar ett löjets skimmer över debatten.
Nu skall jag googla "Edward Bloms matbilder" och se vad jag har missat. Kanske är det något jag borde våga prata om.
P.S Sent i skrivandet hittade jag graf enligt nedan av Anders Sundell. Intressant, även om ordet "våga" inte fanns med i formuleringen.
5 kommentarer:
Japp ! Helt klart en jobbig härskarteknik. Förakt mot mottagaren.
Att utmana hegemoni är ett högriskprojekt som kräver stort mod och du måste vara beredd att betala ett högt pris. Den som nästan alltid verkar inom hegemonins ramar kanske har bristande erfarenhet och en positionering som gör att det är svårt att förstå denna utsatthet?
Håller i grunden med. Anledningen till att vissa frågor ändå inte diskuteras är den konstiga svenska mentaliteten "den här frågan skall tystas ner. Pratar du om den kan det påverka din karriär".
Detta senare synsätt irriterar mig ännu mer. Ändå tycker jag att det går åt rätt håll. Dagens generationer ifrågasätter mer än vad t.ex. min föräldrageneration gjorde.
Kjell Eriksson
Nära släkt med "vi måste våga prata om..." är väl "vi får inte glömma..."! Personer som frekvent använder sig av dessa fraser tenderar också att fråga varför man man hatar drömmar om man från ett kakfat med drömmar och havreflarn skulle drista sig att välja det senare, efter det att härskarpersonen valt en dröm, vilket ju denna person ofta gör.
Att använda pronomenet "vi" istället för jag, är att gör sig till talesman för just kollektivet "vi". Majestätis pluralis, använder tyvärr inte kungen längre :-)
men det går att begripa, att kungen inte är en person, utan en symbol för alla, antionen, och att det förefaller vara den sund demokratiering, jämfört med farfars far, vid tex Borgsgårdstalet, där det talades om "min" armé, flotta.
SÅ när våra politiker diag, ärvt "vi" så är det en hal slipprig mellanform mellan Maj. pluralis och och bara en kel härskarteknik, att genom "vi" göra sig till tolka för andra än sig själv. Statsminisitern ska säga "regeringen ska" inte "vi ska" eller "vi socialdemokrater ska" nr han talar för sitt parti.
Här har s traditionellt varti bra, men vet vem vederbörande talar för, Ordförande Persson var väligt "jag-i riktad" det var aldrig tvekan om vem han talade för, dvs sig sjlv som regeringschef. Det är i grunden bra, istället för "vi"
Här var Göran Hägglund bäst på den andra kanten, sedan Major Björklund och centerledaren sämst, genom att vara väl mycket "vi". MOderatledaren är svår, eftersom han var så hal, dvs undvek väldigt ycket, geneom att låta andra tala för sin sak. Men vist använde Reinfeldt jag-formen på sitt snirkliga vis.
Tips (old school) till politiker:
Var mycket noga med vi kommunikation,
A. Vem vederbörande talar TILL, vilka är "ni"
B. Vem vederbörande talar FÖR, vilka är "vi"
klarar vederbörande av att skilja på:
jag <-> du
vi <-< ni
är mycket vunnet
sedan ska det vara klart avseende:
1. Jag tycker, jag anser (personligen)
2, Jag tycker, jag anser som
- minister för politikområde x
- talesperson för politikområde x
----------------------------------------------------------
3, regeringen har (kollektivt) beslutat att....(för politikområde x)
4, regeringen tycker, anser anser..............(för politikområde x)
----------------------------------------------------------
5., Vi y-partister har (kollektivt) beslutat att....(för politikområde x)
6, Vi y-partister tycker, anser anser..............(för politikområde x)
S.W
Skicka en kommentar