M vill att kvinnomisshandel bestraffas mildare än våld mot gängmedlemmar?

Moderaterna vill - på fullt allvar, om jag förstått det rätt - att en man som misshandlar sin hustru ska få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som misshandlar en annan gängkriminell person. Jag har svårt att på annat sätt tolka moderaternas förslag, som nyligen presenterades, om åtgärder för att bekämpa gängvåldet. Den fjärde punkten i programmet formuleras ju så här: "Dubbla straff för kriminella som begått gängrelaterad brottslighet."

Förslagets konsekvens blir i så fall att den som till exempel döms för kvinnomisshandel får ett mycket mildare straff än den person som döms för motsvarande misshandel inom ramen för gängkriminalitet. Jag kan inte se det rättfärdiga i en sådan skiktad straffsats, och åtminstone i min värld bryter förslaget, om det blev verklighet (vilket jag inte tror), mot det allmänna rättsmedvetandet.

Jag har inte hört eller sett något moderat representant reflektera kring förslagets absurda konsekvenser. Jag har heller inte hört eller sett någon journalist ställa kritiska frågor till någon moderat talesperson om dessa konsekvenser.

För mig blir förslaget en gestaltning av vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna nu vill profilera sig ytterligare i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.

Eller har jag missuppfattat Moderaternas förslag? I så fall får någon klok läsare gärna sprida ljus i saken. :-)

Kampen mot brottsligheten är en frihetsfråga. Förminska inte den kampen till signalpolitik

Jag är socialdemokrat för att jag älskar friheten och för att jag vill delta i kampen för alla människors möjlighet till ett värdigt liv, skrev jag i en uppmärksammad artikel i Dagens ETC i fredags. Så är det. Och just för att jag älskar friheten och vill slåss för alla människors rätt till ett värdigt liv avskyr jag också brottsligheten och när rättsstaten sätts ur spel.

Brottslighet är ett gissel som ställer sig i vägen för människors frihet. De värsta brotten - mord och dråp - berövar människor inte bara frihet utan också liv. Brott gör människor rädda och inskränker deras frihet - från kvinnor som inte vågar röra sig obehindrat ute om kvällarna till äldre personer som inte vågar öppna ytterdörren av rädsla för att bli drabbade. Brottslighet krymper människors frihet och hindrar deras växande och möjligheter att utveckla sin potential.

Därför är kampen mot brottsligheten en frihetsfråga. Men då är det viktigt att kampen mot brottsligheten förs på allvar och inte förminskas till en signalpolitik, en ängslig strävan att vinna marginalväljare.

Det är ingen hemlighet att jag under lång tid varit både irriterad och deprimerad över den repressiva, oseriösa retorik som präglar delar av svensk kriminalpolitisk debatt i dag. Alltför många framträdande politiker bidrar till att göra kampen mot brottsligheten till en fåfäng tävling om vem som vill ha flest poliser och vem som vill höja straffen mest. "- Jaså, ni kräver tre års fängelse för den som begår brottet X - då kräver vi tre och ett halvt ." "- Tre och ett halv åt - då höjer vi till fyra." "- Fyra års fängelse, det är väl ingenting - då höjer vi till fem. Och lägger till kravet på fotboja för asylsökande."

Kampen mot brottsligheten måste föras både mot brotten och mot brottens orsaker. I dagens debatt ligger fokus alldeles för ensidigt på repressiva åtgärder. För oss som älskar friheten är en sådan linje ohållbar. Den är också vilseledande inför väljarna, som leds att tro att strängare straff är en kungsväg för att minska brottsligheten.

Så diskutera gärna brottslighet och kriminalpolitik. Men gör det på ett seriöst sätt, och förminska inte det svåra arbetet att minska brottsligheten till en repressiv signalpolitik. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.


Som vision citerar jag gärna förre justitieministern Lennart Geijer: I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten.

"I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten."

Strängare straff för att få ned brottsligheten. Krav från allt fler politiker, men forskningen ger inget stöd. Så introducerar SVT Agenda ett inslag i kvällens program, med fokus på den repressiva retorik som präglar den kriminalpolitiska debatten i Sverige i dag. (Uppdaterat söndag kl 20.30: Fick just veta att SVT Agenda skjutit upp sändningen av inslaget en vecka.)

Så är det. Jag känner inte till något annat politikområde där diskrepansen mellan politisk retorik och vad huvudfåran inom forskningen säger är så stor som inom kriminalpolitiken. Till och med skolpolitiken ligger här i lä.

Debatten blir lite tröttsam, inte minst genom dess moraliserande undertoner. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.

Mina tankar går till förre justitieministern Lennart Geijer, om vilken jag skrev den politiska biografin Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas, 2015). Lennart Geijer var justitieminister 1969-1976 och han uttryckte regelbundet sin misstro mot fängelsesystemet och det ovärdiga i att låsa in människor. I stället ville Lennart Geijer genom politiska åtgärder skapa ett mer rättvist och jämlikt samhälle där brottslighetens sociala grundvalar undanröjdes. Genom utbildning och rehabilitering och ibland vård skulle den dömde avhållas från fortsatt brottslig verksamhet. Fängelsestraffet borde avskaffas.

I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten, sade Lennart Geijer i en intervju med Aftonbladet våren 1975. Lennart Geijers inställning var inspirerad av en annan tidigare socialdemokratisk justitieminister - Karl Schlyter - som under sina år i regeringen 1932-1936 lyfte fram parollen "Avfolka fängelserna!" Karl Schlyter beskrev strafflagen som en klasslag och han ville genom individualpreventiva åtgärder skydda samhället på ett bättre och mer effektivt sätt än vad fängelsesystemet kunde erbjuda.

Lennart Geijer visste också att det inom regeringen och bland partikamrater fanns ett motstånd mot hans radikala idéer. I sin dagbok skrev han: Får se hur mycket den konservativa opinionen (såväl inom oppositionen som inom vårt eget parti) tål av frigörelse från det auktoritativa fängelsesystemen (29/10 1970). År 1972 lade regeringen fram en proposition om höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott. I efterhand ångrade sig Lennart Geijer. I en intervju i tidskriften Oberoende (nr 1, 1994) säger han: ...Gunnar Sträng började bli orolig inför valet. Så jag tvingades föreslå en skärpning av straffen för narkotikabrott. Jag borde ha avgått i stället.

*

Nej, saken är inte enkel. Jag tror inte att vi under överskådligt tid kommer att kunna avskaffa fängelsesystemet. Men jag ser det som en vision att sträva efter. Och jag saknar en stark politisk röst - socialdemokratisk eller liberal - som står emot ropen på strängare straff och som lika principfast som Lennart Geijer för fram ståndpunkten att fängelsesystemet i grunden är destruktivt för både samhället och individen. Det är en pol som saknas i dagens kriminalpolitiska debatt, där alltför många nu springer åt samma håll.

Det ska bli spännande att se inslaget i SVT Agenda i kväll.

Hur otryggt är Sverige egentligen?

Vi lever i orons tid, hävdar en del. Men hur oroliga är svenskarna egentligen? Enligt en mätning från DN/Ipsos anser 42 procent att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i medierna. Det är nästan dubbelt så många än de som tycker att Sverige egentligen är mer otryggt än den bild som framkommer i medierna (26 procent). 

Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?

Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)

SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.

Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.

Om att finna styrka i att antalet mord i Sverige är lägre än kanske någonsin

De fruktansvärda morden på Ikea i Västerås har väckt stark vrede. Det är bra - det vore fasanfullt om mord inte möttes av vrede och sorg bland samhällets medborgare.

Det är också sorgligt är att det brott som begåtts använts av rasistiska och främlingsfientliga krafter för att på olika nätforum sprida hat mot människor från andra länder och sprida konspirationsteorier om de misstänkta gärningsmännens motiv och felaktigt hävda att medierna förtigit relevanta fakta. Jag noterar med besvikelse att Svenska Dagbladets politiske chefredaktör Tove Lifvendahl tycks ha ryckts med av stämningarna och under rubriken ”Politiskt ansvar efter Ikeamorden” antytt en koppling mellan morden och den svenska integrationspolitiken.

I de starka känslostormar som rör sig är det viktigt att finna stöd i kunskapen att det dödliga våldet och antalet mord i Sverige faktiskt minskar över tid. Om jag läser statistiken rätt har det aldrig begåtts så få mord och dråp i Sverige som under den senaste perioden. Detta är förstås ingen tröst för de enskilda och deras familjer som drabbas av våldet. Men denna typ av fruktansvärda dåd kan bidra till att göra människor oroliga över att vistas på offentliga platser. Då är det av betydelse att veta att risken att drabbas är utomordentligt låg.

Det finns heller inga belägg för att brottsligheten som helhet ökar i Sverige. Däremot är det mycket vanligt att medborgarna tror eller uppfattar det som att den ökar. Omkring 70 procent av de svarande tenderar varje år att anse att brottsligheten ökat de senaste åren.

Så hav hopp! Låt insikten om att antalet mord och fall av dödligt våld faktiskt minskar i Sverige ge oss ökad styrka i arbetet med att utveckla ett samhälle och en kriminalpolitik där grovt våld mellan människor blir än mer sällsynt förekommande.

Expressen flyttar gränserna för namnpublicering?

Svenska medier har under många år haft en återhållsam policy i frågan om namn- och bildpublicering av brottslingar eller misstänkta brottslingar. Men en förändring är på gång och jag har en känsla av att det är Expressen som leder utvecklingen.

I dagens pappersversioner av Expressen och Aftonbladet väljer Expressen i två fall att namnge enskilda personer som Aftonbladet väljer att inte namnge. Bredvid jätterubriken PETER ÄR DEN NYA LASERMANNEN publicerar Expressen på förstasidan ett stort färgfoto på den misstänkte gärningsmannen, innan denne ens blivit häktad. (Rätt skall vara rätt: i betydligt mindre typsnitt föregås rubriken av reservationen "Polisen misstänker:".) Aftonbladet pixlar i stället bilderna så att den misstänkte inte kan identifieras och röjer heller inte dennes namn.

I en annan artikel namnger Expressen en allsvensk fotbollsspelare från Malmö FF som polisanmälts misstänkt för att i berusat tillstånd ha misshandlat en taxichaufför. Artikeln illustreras av inte mindre än sex (6) bilder på den misstänkte. Han är 18 år. Aftonbladet väljer i stället att redovisa nyheten med pixlade bilder och avstår från namngivning.

Jag förstår att de namnpubliceringar som nu kontinuerligt förekommer på olika nätforum sänker tröskeln för media att haka på. Men jag tycker ändå väldigt illa om utvecklingen och uppskattar de media som vågar stå emot. (Vad jag kan se har hittills inga andra större medier följt Expressens exempel och namngivit den misstänkte krypskytten, trots att denne nu också häktats.)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar publiceringsbeslutet med att det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor. Men ingenstans i texten ger Thomas Mattson några egentliga argument om vari det "uppenbara allmänintresset" att namnge den misstänkte i detta skede skulle bestå.

Pressens Samarbetsnämnds spelregler för press, radio och tv ger ingen klar definition av vad som menas med "uppenbart allmänintresse". Men klart är att begreppet inte är detsamma som ett stort intresse eller nyfikenhet från allmänheten. I stället det måste finnas en samhällelig relevans för att ett "uppenbart allmänintresse" skall anses föreligga. Jag har mycket svårt att se den "samhälleliga relevans" som skulle legitimera Expressens namnpublicering av såväl den misstänkte krypskytten som den allsvenske fotbollsspelaren.

Svensk kriminalvårdspolitik har de senaste decennierna genomgått en s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande). Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Nu ligger fokus i stället ensidigt på brottsoffer och strafftänkande. Det vore befriande om svenska media förmådde inte bara spegla utan också kritiskt granska denna utveckling.

"Riv alla fängelser. Riv, åt helvete, riv!"

Riv alla fängelser. Riv, åt helvete, riv! Ungefär så sjöng kåkfararen Lennart "Konvaljen" Johansson på låten "Riv alla kåkar" från skivan Kåklåtar som MNW gav ut 1972. Jag minns hur jag som tonåring inte kunde avstå från att provocera min kära mormor genom att spela denna låt på särskilt hög volym när hon var på besök i mitt barndomshem i Båstad. Min mormor tillhörde det s k verklighetens folk och delade därför Göran Hägglunds uppfattning att straffet utgör en kriminalpolitikens grundbult. En uppfattning som jag då inte delade, för att uttrycka saken milt.

Frågor om brott och straff är just nu på den politiska dagordningen. Inte minst den tragiska dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna i Landskrona väcker starka känslor. Statsvetarna Marie Demker och Göran Duus-Otterström har visat hur de svenska politiska partierna varit drivande i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande) som präglat svensk kriminalpolitik under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som står för ett sådant perspektiv.

Vid sidan av Sverigedemokraterna är det i dag främst Kristdemokraterna och Göran Hägglund som inför valet mobiliserar i frågor om brott och straff. I en originell artikel i Svenska Dagbladet argumenterar Göran Hägglund för att straffet även är till för brottslingen skull. Utan straff frånerkänns brottslingen sin moraliska förmåga och utan straff förvägras brottslingen möjligheten att sona sitt brott och därigenom också möjligheten till återupprättelse: Frånvaron av straff blir i den meningen det grymmaste straffet av alla. Det blir en utstämpling ur den allas vår gemenskap som kulturellt och mellanmänskligt till stor del definieras av alla människors inre kamp att göra det rätta. I förhållande till sig själv, och i förhållande till sina medmänniskor. (Hägglunds artikel är för övrigt starkt inspirerad av Göran Duus-Otterströms doktorsavhandling Punishment and Personal Responsibility från 2008.)

Dagens Studio Ett i P1 innehåller en hörvärd debatt mellan just Göran Hägglund och professorn i kriminologi Jerzy Sarnecki. Hägglund och Sarnecki ger intryck av att tycka ganska så illa om varandra (för att återigen uttrycka saken milt...) och samtalet återspeglar ett viktigt drag i den kriminalpolitiska debatten. Sarnecki argumenterar övertygande för att strängare straff i allmänhet inte minskar brottsligheten och att om alla de pengar som satsas på fängelsestraff i stället satsades på förebyggande åtgärder och vårdinsatser så skulle den samlade brottsligheten minska. Göran Hägglund förnekar inte Sarneckis påstående, men lyfter i stället fram straffets moraliska betydelse. Här är alltså två olika aspekter av straffets funktion som ställs mot varandra: straff för att minska brottsligheten (Sarnecki, som ur det perspektivet är skeptisk till fängelsestraff) samt straff som moralisk princip (Hägglund, som ur det perspektivet är positiv till fängelsetstraff oavsett om sådana straff ökar eller minskar brottsligheten).

Själv har jag kvar min från tonåren djupt kända skepsis mot fängelsestraff, även om jag blivit mer pragmatisk med åren. Jag hoppas också att Göran Hägglund i den stundande valrörelsen vill och kan hålla rågången klar mot högerpopulistiska strömningar och mot de känslor om straff som hämnd som kan känneteckna mindre delar av den svenska opinionen.

Medier sviker i Engla-rapporteringen

På måndag inleds rättegången mot Anders Eklund, den man som erkänt morden på Engla Höglund och Pernilla Hellgren. De handlingar Eklund erkänt är ofattbart vidriga och i åtalet syns egentligen inga förmildrande omständigheter.

Brottets avskyvärda omständigheter ställer stora krav på medias förmåga att på ett varsamt och professionellt sätt hantera nyhetsbevakningen. Dessvärre har delar av media i väsentliga delar misslyckats med denna uppgift. Misslyckandet är ingen engångshändelse, utan en del av en samhällelig trend där kriminalvården alltmer inriktas på straff i stället för rehabilitering och där kriminaljournalistiken alltmer fokuserar brottsoffret och demoniserar brottslingen.

I Engla-fallet har SVT Aktuellt visat autentiska videoinslag ur polisens förhör med Anders Eklund. Jag kan inte minnas att Sveriges Television tidigare visat sådana videoinslag, och jag kan inte på något sätt se hur de fyller en funktion i nyhetsrapporteringen. Det enda som inslagen bidrar med är att kittla tittarens nyfikenhet: Lyssna, så här låter mördarens röst! Så här rör han sig! Så här ser han ut när han erkänner! Var finns värdigheten i allt detta?

I Göteborgs-Posten redovisas polisens vittnesförhör, där en av Anders Eklunds nära anhöriga kommenteras i djupt kränkande ordalag. Personen i fråga är avliden, och har ingen som helst möjlighet att försvara sig mot anklagelserna.

Englas mamma tillfrågas av Aftonbladet om vilket straff som vore lämpligt och får även möjlighet att ge andra synpunkter: Det är för jävligt att vi ska betala kost, logi och fångvaktare åt honom. Han är inte värd det. OK - och vad är alternativet? Nackskott och sedan sända räkningen för kulan till Anders Eklunds anhöriga, som i Kina?

Det finns faktiskt inget allmänintresse i att låta en av sorg förtärd kvinna inför offentligheten, dag efter dag, uttrycka sina självklart hatiska känslor inför mördaren och brottet. Var finns omsorgen om Englas mamma själv i detta mediala skådespel?

Det fyller heller ingen journalistisk funktion att tillfråga de anhöriga om vad som är ett rimligt straff för ett så ohyggligt brott som barnamord. Ett rimligt straff? Den frågan är förbehållen juridiken, och i Sverige har vi lagar som innebär att livstids fängelse bedöms vara ett "rimligt straff" för denna typ av gärningar. De anhöriga uppmanas ju inte att uttala sig om det juridiskt rimliga straffet, utan om det moraliskt rimliga. Och då blir frågan bara platt retorisk. Vad är ett "moraliskt rimligt" straff för barnamord? Livstids fängelse? Dödsstraff? Kanske lite tortyr varje dag livet ut? Är saken ur världen sedan, så att vi kan sova gott på nätterna igen?

Svenska medier borde faktiskt ta ett steg tillbaka och ställa sig frågan om vad som hänt med kriminaljournalistiken de senaste 20 åren, och vem som tjänar på denna utveckling. Inte är det de som slåss för humanitet och alla människors lika värde i alla fall.

Tillägg 23 juli: Jag vill varmt rekommendera Hanne Kjöllers välformulerade och välargumenterade artikel "Rättsalen är inget rum för krisbearbetning" i Dagens Nyheter i dag.