Medier sviker i Engla-rapporteringen

På måndag inleds rättegången mot Anders Eklund, den man som erkänt morden på Engla Höglund och Pernilla Hellgren. De handlingar Eklund erkänt är ofattbart vidriga och i åtalet syns egentligen inga förmildrande omständigheter.

Brottets avskyvärda omständigheter ställer stora krav på medias förmåga att på ett varsamt och professionellt sätt hantera nyhetsbevakningen. Dessvärre har delar av media i väsentliga delar misslyckats med denna uppgift. Misslyckandet är ingen engångshändelse, utan en del av en samhällelig trend där kriminalvården alltmer inriktas på straff i stället för rehabilitering och där kriminaljournalistiken alltmer fokuserar brottsoffret och demoniserar brottslingen.

I Engla-fallet har SVT Aktuellt visat autentiska videoinslag ur polisens förhör med Anders Eklund. Jag kan inte minnas att Sveriges Television tidigare visat sådana videoinslag, och jag kan inte på något sätt se hur de fyller en funktion i nyhetsrapporteringen. Det enda som inslagen bidrar med är att kittla tittarens nyfikenhet: Lyssna, så här låter mördarens röst! Så här rör han sig! Så här ser han ut när han erkänner! Var finns värdigheten i allt detta?

I Göteborgs-Posten redovisas polisens vittnesförhör, där en av Anders Eklunds nära anhöriga kommenteras i djupt kränkande ordalag. Personen i fråga är avliden, och har ingen som helst möjlighet att försvara sig mot anklagelserna.

Englas mamma tillfrågas av Aftonbladet om vilket straff som vore lämpligt och får även möjlighet att ge andra synpunkter: Det är för jävligt att vi ska betala kost, logi och fångvaktare åt honom. Han är inte värd det. OK - och vad är alternativet? Nackskott och sedan sända räkningen för kulan till Anders Eklunds anhöriga, som i Kina?

Det finns faktiskt inget allmänintresse i att låta en av sorg förtärd kvinna inför offentligheten, dag efter dag, uttrycka sina självklart hatiska känslor inför mördaren och brottet. Var finns omsorgen om Englas mamma själv i detta mediala skådespel?

Det fyller heller ingen journalistisk funktion att tillfråga de anhöriga om vad som är ett rimligt straff för ett så ohyggligt brott som barnamord. Ett rimligt straff? Den frågan är förbehållen juridiken, och i Sverige har vi lagar som innebär att livstids fängelse bedöms vara ett "rimligt straff" för denna typ av gärningar. De anhöriga uppmanas ju inte att uttala sig om det juridiskt rimliga straffet, utan om det moraliskt rimliga. Och då blir frågan bara platt retorisk. Vad är ett "moraliskt rimligt" straff för barnamord? Livstids fängelse? Dödsstraff? Kanske lite tortyr varje dag livet ut? Är saken ur världen sedan, så att vi kan sova gott på nätterna igen?

Svenska medier borde faktiskt ta ett steg tillbaka och ställa sig frågan om vad som hänt med kriminaljournalistiken de senaste 20 åren, och vem som tjänar på denna utveckling. Inte är det de som slåss för humanitet och alla människors lika värde i alla fall.

Tillägg 23 juli: Jag vill varmt rekommendera Hanne Kjöllers välformulerade och välargumenterade artikel "Rättsalen är inget rum för krisbearbetning" i Dagens Nyheter i dag.