Hot och våld i arbetslivet är ett av handelns största arbetsmiljöproblem. Jag minns när jag som ung i början av 1980-talet jobbade i en servicebutik i Göteborg. Pia Närköp hette den. Butiken låg på Kalendervägen i Kortedala och drevs av Pressbyrån.
Ofta arbetade man ensam i butiken. Ett gäng smågangsters (ja, man sa så på den tiden) brukade periodvis härja där på
kvällarna. De stal, hotade och trakasserade kunder. En av dem bar kniv. Jag glömmer aldrig den
känslan av utsatthet, osäkerhet och ensamhet som dessa kvällar innebar.
En gång när vi var två som jobbade i butiken sparkade en i gänget min kvinnliga kollega i ryggen. Det var utan någon särskild anledning, mest för att provocera. Klockan var 21.30 på kvällen och jag tryckte på överfallslarmet - en diskret placerad knapp under kassaapparaten. Det hände absolut ingenting. Strax därefter lämnade gänget butiken och min kollega och jag kunde - lätt omskakade - andas ut och stänga butiken. Dagen därpå jobbade jag förmiddagspass. Nästan exakt tolv timmar efter att jag tryckt på överfallslarmet - strax efter klockan 09.30 - rusade två beväpnade poliser in i den på kunder tomma butiken. Det visade sig att överfallslarmet utlösts med tolv timmars eftersläpning...
Ja, det var tider det. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att dessa smågangsters inte var något "invandrargäng" - det var unga män som var födda och uppvuxna i Sverige och som hade klassiska "son-efternamn". (Ja, vi visste vad de hette och var de bodde. De var "lokala förmågor", som man också sa på den tiden.)
Vi polisanmälde aldrig dessa trakasserier, så de registrerades aldrig i någon brottsstatistik. Tidsandan var annorlunda då, och toleransen mot trakasserier mycket högre än vad den är i dag.
Visst borde vi ha polisanmält. Stöd Handelsanställdas förbund i deras kamp mot våldet och för säkra arbetsplatser. Ingen anställd någonstans ska behöva känna rädsla eller osäkerhet på sitt arbete.
Visar inlägg med etikett Brottslighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brottslighet. Visa alla inlägg
2019-09-11
M vill att kvinnomisshandel bestraffas mildare än våld mot gängmedlemmar?
Moderaterna vill - på fullt allvar, om jag förstått det rätt - att en man som misshandlar sin hustru ska få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som misshandlar en annan gängkriminell person. Jag har svårt att på annat sätt tolka moderaternas förslag, som nyligen presenterades, om åtgärder för att bekämpa gängvåldet. Den fjärde punkten i programmet formuleras ju så här: "Dubbla straff för kriminella som begått gängrelaterad brottslighet."
Förslagets konsekvens blir i så fall att den som till exempel döms för kvinnomisshandel får ett mycket mildare straff än den person som döms för motsvarande misshandel inom ramen för gängkriminalitet. Jag kan inte se det rättfärdiga i en sådan skiktad straffsats, och åtminstone i min värld bryter förslaget, om det blev verklighet (vilket jag inte tror), mot det allmänna rättsmedvetandet.
Jag har inte hört eller sett något moderat representant reflektera kring förslagets absurda konsekvenser. Jag har heller inte hört eller sett någon journalist ställa kritiska frågor till någon moderat talesperson om dessa konsekvenser.
För mig blir förslaget en gestaltning av vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna nu vill profilera sig ytterligare i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.
Eller har jag missuppfattat Moderaternas förslag? I så fall får någon klok läsare gärna sprida ljus i saken. :-)
Förslagets konsekvens blir i så fall att den som till exempel döms för kvinnomisshandel får ett mycket mildare straff än den person som döms för motsvarande misshandel inom ramen för gängkriminalitet. Jag kan inte se det rättfärdiga i en sådan skiktad straffsats, och åtminstone i min värld bryter förslaget, om det blev verklighet (vilket jag inte tror), mot det allmänna rättsmedvetandet.
Jag har inte hört eller sett något moderat representant reflektera kring förslagets absurda konsekvenser. Jag har heller inte hört eller sett någon journalist ställa kritiska frågor till någon moderat talesperson om dessa konsekvenser.
För mig blir förslaget en gestaltning av vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna nu vill profilera sig ytterligare i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.
Eller har jag missuppfattat Moderaternas förslag? I så fall får någon klok läsare gärna sprida ljus i saken. :-)
2017-01-04
Goda nyheter provocerar. Om att svenska ungdomar dricker mindre, röker mindre och begår färre brott
Ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott, skriver professor Sven-Åke Lindgren i Göteborgs-Posten i dag. Inte använder de mer narkotika heller. Det är bra. Kanske är resultaten också kontraintuitiva för alla dem som tenderar att ondgöra sig över ungdomars livsstil och sedernas förfall.
När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.
Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.
Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)
Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.
Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.
När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.
Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.
Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)
Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.
Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)