Är svensk debatt polariserad? Och måste det i så fall vara negativt?

Svensk politisk debatt präglas av polarisering. Påståendet har upprepats så ofta att många nog uppfattar det som en sanning. (Jag har säkert själv också formulerat mig så i olika sammanhang.)

Men är det verkligen så? Är svensk politisk debatt mer polariserad än tidigare och jämfört med andra länder? Svaret på frågan beror förstås på vad man menar med polarisering. Menar man att väljarstödet för mittenpartier minskat och att stödet för flankpartier ökat? Eller menar man att det är ett stort avstånd mellan de olika politiska partiernas ståndpunkter? Eller att det finns ett stort avstånd mellan olika väljargruppers åsikter? Är det i så fall en ideologisk polarisering eller en polarisering i enskilda politiska sakfrågor?

Oavsett vad vi menar med "polarisering" och oavsett om den ökat eller minskat uppfattas en polarisering av debatten ofta som något negativt. Det tycker jag är lite synd. En polariserad debatt kan vara värdefull, då den synliggör relevanta skiljelinjer i samhället. Väljarna får klara och tydliga alternativ att förhålla sig till och det kan bli lättare för väljarna att utkräva ansvar.

Blockpolitiken - där vänster ställdes mot höger - som under så många år präglade svensk politik var ett uttryck för en sådan polarisering. Januariavtalet och Sverigedemokraternas har stöpt om det politiska landskapet. Mittenpartiernas ställningstagande får nu en avgörande inverkan på svensk politik, flankpartiernas inflytande har minskat. I det avseendet är svensk politik mindre polariserad nu än tidigare.

Så förmodligen menar man något annat när man säger att svensk politisk debatt präglas av polarisering. Kanske syftar man på tonläget och oförsonligheten i debatten, särskilt i sociala medier där till och med riksdagsledamöter uttrycker sig på ett sätt som de flesta av oss uppfattar som oacceptabelt och ovärdigt.

Men var det verkligen bättre förr? I en uppmärksammad artikel skriver Andreas Ekström i Sydsvenskan att han växte upp i en tid när: Moderaterna stod för frihet, inte repression. För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga känslouttryck. Det låter ju bra. Men i en artikel i Aftonbladet i dag ger Anders Lindberg en lång rad exempel på hur moderata företrädare under 90- och 00-talen formulerade sig på ett sätt som var minst lika illa som en del framträdande moderata representanter gör i dag. Skillnaden är i stället, menar Anders Lindberg, att de moderata företrädarna då tvingades avgå och miste sina uppdrag. I dag låter den moderata partiledningen dem fortsätta, trots vackra ord om att "vara vuxen i rummet".

Jag vet inte om Anders Lindberg har rätt eller fel. Det var sällan bättre förr. Men det var ofta annorlunda.

Jag har av skäl som angivits ovan inget emot en polariserad debatt. Men det förutsätter att debatten förs under värdiga och respektfulla former. Till det målet har svensk politisk debatt en bra bit kvar. Det politiska ledarskapet har ett stort ansvar att föregå med gott exempel, och markera på allvar mot de enskilda partirepresentanter som inte klarar av att leva upp till högt ställda förväntningar.

Om väljarrörlighet vs fotbollssupportrars trofasthet

I dag började Allsvenskan i fotboll, alla vårteckens vårtecken. Halmstad BK och Kalmar FF spelade 0-0 på Örjans vall. (Jag tillhör dem som tycker att 0-0-matcher är underskattade - att försvara sig är också en skön konst. Jag delar denna egenhet med bl a likaså Blåvite Andreas Ekström.)

Fotbollssupportrar är ett släkte för sig. Supportersläktet kännetecknas inte minst av trofasthet, en egenskap som annars är en bristvara i vårt hyperindividualiserade samhälle. Det är lätt att dra parallellen till politiska partier. Svenska väljare i dag är betydligt rörligare än tidigare, och det har blivit vanligt att t ex i ett val stödja Socialdemokraterna, i nästa val Miljöpartiet och i ett ytterligare val kanske t o m ta steget över blockgränsen och rösta på Moderaterna. En fotbollssupporter däremot skulle aldrig ens tänka tanken att ena säsongen hålla på IFK Göteborg, nästa säsong Häcken och en tredje säsong AIK. Fotbollssupportrar håller fast, oavsett vad laget presterar.

Visst finns det fortfarande partianhängare som håller fast vid sitt parti i vått och torrt. Men de blir allt färre. Den s k partiidentifikationen bland svenska väljare minskar. Någon motsvarande trend tycks vi inte se inom idrotten eller fotbollen, trots att idrotten kommersialiserats och spelare köps och säljs i parti och minut klubbarna emellan. Det är intressant att fundera över vad denna skillnad mellan anhängare av partier och anhängare av fotbollsklubbar - beror på. Frågan diskuteras bl a i en artikel av Markus Hankins i dagens GT. Där uppmärksammas också vad det skulle innebära för idrotten om enskilda klubbar kunde ägas av privatpersoner. Riksidrottsförbundet tar i år upp den s k 51-procentsregeln på årsstämman och vi lär få tillfälle att återkomma i ämnet.

Läs också Alla smutsiga detaljer i frågan.

På måndag anträder Mesta Mästarna IFK Göteborg vägen mot sitt 19:e SM-guld genom att säkert besegra Örebro SK på Gamla Ullevi. Matchen slutar 1-0, segermålet inskjutet av nyförvärvet Andreas Drugge i den 73:e spelminuten. Själv är jag bortrest, men hoppas se matchen på Kleins Bar & Restaurang i Stockholm.