Henri Bergson: Tiden och den fria viljan. (Corona-elegi)

Jag håller på att förlora tidsuppfattningen. Vårens vanliga, tidsbundna markörer lyser med sin frånvaro. Ingen allsvensk fotbollspremiär. Ingen Lisebergs-öppning. Ingen final i Eurovision Song Contest. Kanske inga 1 maj-demonstrationer? De vårliga vardagshändelser som tidigare skapat ordning och struktur i min tidsuppfattning finns inte längre här. Kvar är en lång väntan. Men en väntan på vadå?

Jag plockar fram ett sparat exemplar av kulturtidskriften Moderna Tider (nr 114, april 2000) där jag lagom till millennieskiftet publicerade en text om filosofen och nobelpristagaren (1927) Henri Bergson och hans bok "Tiden och den fria viljan" (1889). Jag tror tyvärr inte att min text finns på nätet. Men här följer ett utdrag:

Bergson vänder sig mot naturvetenskapens felaktiga sätt att beskriva tiden som en lång. likformig linje med sekunder, minuter och timmar. Att så rada upp våra medvetenhetstillstånd innebär, enligt Bergson, att vi projicerar tiden i rummet, att vi blandar ihop tiden med rummet. Denna kvantifierade tidsuppfattning kallar Bergson helt enkelt för rum-tiden.

Mot denna rum-tid ställer Bergson vad han kallar den verkliga tiden, den sanna tiden, la durée réelle. Denna sanna tid låter sig varken mätas eller bevisas. Den sanna tiden är - menar Bergson - som de insmälta tonerna av en melodi, där tonerna visserligen följer på varandra men där vi icke desto mindre uppfattar melodin som en helhet. Denna sanna tid är den form som vårt medvetenhetstillstånd antar när våra jag helt hänger sig åt att leva, när våra jag avstår från att skilja sina nuvarande tillstånd från sina föregående.

Först i detta tillstånd är vi fria, menade Bergson. Att handla fritt är att ta sig själv i besittning, att försätta sig i denna sanna tid - la durée réelle.

Foto: Henri Manuel

Man må i dag le lite åt Bergsons lätt mystifierande och hoppfulla tilltro till människans förmåga att sätta sig över det vi intuitivt uppfattar som tid och rum, det kvantifierade rummet. Men det går inte att komma ifrån att Bergsons tankar utgjorde en starkt befriande kraft för många människor som vid 1800-talets slut kände sig fångna i naturvetenskapens determinism, som sprattlande marionetter i de obevekliga naturlagarnas trådar. Fångna i rum-tiden.

Bergsons la durée réelle kan lätt relateras till dagen diskussion om queertid. Men det får bli en annan gång. Kanske i morgon. Eller igår.

Hoppets magi. I fotbollen, politiken och livet

Ifall någon skulle ha missat det så är jag en hängiven supporter till IFK Göteborg. Igår var det allsvensk säsongspremiär. IFK Göteborg tog emot regerande svenska mästarna Malmö FF på Ullevi, inför över 30 000 åskådare.

Dagen för säsongspremiären är för mig som fotbollssupporter den bästa dagen på hela året. Särskilt stunden för avspark är magisk. Varför känner jag så? Jo, därför att det är den stund då allt fortfarande är möjligt. En stund av längtan, en stund av hopp.

Där och då finns ingen oro. Försäsongens besvikelser, skadade nyckelspelare, experternas dystra profetior - där och då är detta kastat i glömskans sjö. Men hoppet lever. Hoppet att just denna gång, just denna säsong, just här och nu så kan drömmarna bli verklighet. Före avspark är ingenting omöjligt. Denna känsla är giltig för alla lag och för alla supporters. Jag kan tänka mig att den gäller i de flesta skapande och kreativa verksamheter överhuvudtaget - inför teaterpremiärer eller lanseringen av en ny produkt på marknaden.

När väl matchen är igång varar känslan olika länge. När Mikael Boman i 8:e minuten efter hörna nickar in 1-0 för IFK Göteborg bryter jublet loss och alla änglar flyger högt. Vi vet att känslan var rätt, att just denna dag och just denna säsong var faktiskt allting möjligt. När Malmö FF i 36:e minuten rättvist kvitterar till 1-1 är stunden slut.

Visst - IFK Göteborg kan fortfarande vinna matchen och vinna Allsvenskan. Jag kommer att finnas på plats så ofta jag kan under säsongen för att heja fram laget till SM-guld. Men magin är borta. Nu är det den hårda verkligheten som ligger framför oss.

Låt oss ta vara på dessa stunder av hopp och av magi. Inte bara i fotbollen, utan också i politiken och i livet. Det är sällan jag skådar så många glada och förväntningsfulla ansikten som inför matchen igår. Kanske lite som på 1 maj, men nu för tiden är det inga demonstrationståg som kommer i närheten av 30 000 deltagare.

Vi fokuserar för mycket på "människors oro". Vi borde fokusera mera på "människors hopp" - på de känslor som brinner i bröstet hos enskilda människor om hur det skulle kunna vara. Människors förhoppningar säger minst lika mycket om det samhälle vi lever i som människors oro. Hopp är ofta konstruktivt - oro är ofta destruktivt. Så låt oss hoppas!

Därför är jag trött på det eviga bengalbrännandet

Strax innan avspark utbröt det igår tumult på läktarplats vid den allsvenska fotbollsmatchen mellan BK Häcken och IFK Göteborg. Maskerade supportrar till IFK Göteborg förberedde sig för att elda bengaler. En kvinna i publiken blev upprörd över de maskerade supportrarnas beteende. Hon gick fram för att fotografera dem och försökte även rycka av maskeringen på en av dem. Kvinnan påstås då ha fått ta emot ett slag i ansiktet. En man kom till hennes försvar och slagsmål bröt ut.

Jag är väldigt trött på det eviga bengalbrännandet på allsvenska fotbollsmatcher. Mina argument är tre.

1.) Bengalbränning på läktarplats är farligt och uppfattas av många som skrämmande. Bengalerna utväxlar en stark hetta och den kraftiga rökutvecklingen kan orsaka skada. Brännandet utförs oftast av maskerade män med svarta luvor, vilket kan vara vara hotfullt och skrämmande (inte minst för barn).

2.) Bengalbränning är förbjuden och genomförandet urholkar därför klubbens/matcharrangörens auktoritet. Dessutom försenas inte så sällan matchen, vilken innebär att rytmen störs för såväl spelare som för publik.

3.) De som bränner bengaler sätter sig själva i stället för klubben i centrum. Bengalbrännandet blir en egotripp, på klubbens och publikens bekostnad. Lojaliteten blir med den egna gruppen i stället för med den klubb man säger sig vilja stödja.

Vilka sätt finns det då att få bukt med problemet. Jag tror de som ropar på en quick fix ropar förgäves. Bengalbränningen handlar om en kultur som fått fäste i små, högmobiliserade grupper och det krävs ett långsiktigt arbete för att åstadkomma förändring.

En del förespråkar ett legaliserande och ett organiserat användande av pyroteknik i samband med matcherna. Den lösningen tror jag inte så mycket på. Det är förbudet som gör pyrotekniken attraktiv. Bengalbrännandet handlar om unga män och makt - att visa styrka och visa vem som det är som bestämmer på läktarplats. Om klubben organiserar egen pyroteknik kommer dessa unga män att fortsätta bränna sina egna bengaler.

Andra förespråkar starkare läktarinsatser från polis och vakter när bengalbrännandet genomförs. Men det är ingen enkel strategi. Risken är stor att ett polisiärt ingripande leder till upploppsliknande situationer på läktaren, där helt oskyldiga åskådare kommer att skadas.

Jodå, kvinnan som ingrep igår visade civilkurage och förtjänar respekt. Problemet löses på sikt bäst genom att polisen och vaktpersonal under matchtid förmår identifiera de personer som bränner bengaler och sedan ingriper mot dem i efterhand. Klubbarna och polisen måste också samarbeta i att luckra upp de små men väl ihopkittade grupper som är bärare av denna kultur.

Mesta mästarna IFK Göteborg samt frågan om varför det inte finns något SM-slutspel i fotboll

Som många läsare känner till har jag glädjen att vara skribent på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben på Glenn Hysén. Igår publicerade jag följande text. Kommentarer och diskussion kring posten finns här.

*

Nyligen förde jag på Twitter (@UlfBjereld) en diskussion med filosofen och kulturskribenten Roland Poirier Martinsson om vilket lag som är de riktiga Mesta mästarna i svensk fotboll - IFK Göteborg eller Malmö FF.

I sak är frågan enkel. IFK Göteborg har 18 SM-guld, Malmö FF endast 16. Roland Poirier Martinsson argumenterade för att under åren 1982 - 1990, då mästerskapet avgjordes genom SM-slutspel, borde allsvenska seriesegraren betraktas som de egentliga svenska mästarna. SM-slutspelet i fotboll blev som bekant en flopp och erhöll aldrig samma prestige som till exempel ishockeyns SM-slutspel.

Under de nio åren med SM-slutspel i fotboll vann IFK Göteborg fem SM-guld (1982, 1983, 1984, 1987, 1990), Malmö FF bara två (1986, 1988). Under samma nio år vann IFK Göteborg Allsvenskan tre gånger (1982, 1984, 1990), Malmö FF vann fem gånger (1985, 1986, 1987, 1988, 1989). Om seger i Allsvenskan i stället för seger i SM-slutspelet under dessa år räknats som mästerskapstitel hade Malmö FF i dag haft sammanlagt 19 svenska mästerskap, IFK Göteborg endast 16.

Men historien kan inte skrivas baklänges. Vinnaren av SM-slutspelet fick titeln Svenska mästare, oavsett vad vi i efterhand tycker om SM-slutspelet som idé och verksamhet. Därför är också IFK Göteborg Mesta mästare i svensk fotboll.

SM-slutspelet i fotboll blev en flopp. Jag är glad för det. Jag tillhör dem som oavsett sport tycker att en rak serie är den bästa formen att utse mästare. Visst händer det att serien är avgjord i god tid före de sista omgångarna och att spänningen kan hållas vid liv längre genom ett SM-slutspel. Men en rak serie ökar idrottens trovärdighet genom att ge mindre utrymme åt slump och tillfälligheter.

Frågan är då varför just fotbollen har lyckats hålla fast vid den enkla seriens idé? I alla stora europeiska fotbollsligor avgörs mästerskapet i serieform. I Sverige är fotbollen den enda (?) stora lagsport som avgörs i serieform, ishockey, basket, handboll och bandy har sedan länge övergått till slutspel. Varför är det så? Vilken är förklaringen till att just fotbollen avgörs genom seriespel?

Kan det vara så att fotbollen till sin essens bygger på uthållighet och tålamod, att slutspel är oförenligt med fotbollens temperament? Fotbollen är målsnålast av de idrotter jag här nämnt. Är det lättare för ett bottenlag i fotboll att skrälla mot ett topplag är vad det är för ett bottenlag i t ex bandy eller handboll? Slumpfaktorn i ett slutspel skulle därför vara större i fotboll än i övriga sporter? Förslag på andra förklaringar mottages tacksamt.

Om väljarrörlighet vs fotbollssupportrars trofasthet

I dag började Allsvenskan i fotboll, alla vårteckens vårtecken. Halmstad BK och Kalmar FF spelade 0-0 på Örjans vall. (Jag tillhör dem som tycker att 0-0-matcher är underskattade - att försvara sig är också en skön konst. Jag delar denna egenhet med bl a likaså Blåvite Andreas Ekström.)

Fotbollssupportrar är ett släkte för sig. Supportersläktet kännetecknas inte minst av trofasthet, en egenskap som annars är en bristvara i vårt hyperindividualiserade samhälle. Det är lätt att dra parallellen till politiska partier. Svenska väljare i dag är betydligt rörligare än tidigare, och det har blivit vanligt att t ex i ett val stödja Socialdemokraterna, i nästa val Miljöpartiet och i ett ytterligare val kanske t o m ta steget över blockgränsen och rösta på Moderaterna. En fotbollssupporter däremot skulle aldrig ens tänka tanken att ena säsongen hålla på IFK Göteborg, nästa säsong Häcken och en tredje säsong AIK. Fotbollssupportrar håller fast, oavsett vad laget presterar.

Visst finns det fortfarande partianhängare som håller fast vid sitt parti i vått och torrt. Men de blir allt färre. Den s k partiidentifikationen bland svenska väljare minskar. Någon motsvarande trend tycks vi inte se inom idrotten eller fotbollen, trots att idrotten kommersialiserats och spelare köps och säljs i parti och minut klubbarna emellan. Det är intressant att fundera över vad denna skillnad mellan anhängare av partier och anhängare av fotbollsklubbar - beror på. Frågan diskuteras bl a i en artikel av Markus Hankins i dagens GT. Där uppmärksammas också vad det skulle innebära för idrotten om enskilda klubbar kunde ägas av privatpersoner. Riksidrottsförbundet tar i år upp den s k 51-procentsregeln på årsstämman och vi lär få tillfälle att återkomma i ämnet.

Läs också Alla smutsiga detaljer i frågan.

På måndag anträder Mesta Mästarna IFK Göteborg vägen mot sitt 19:e SM-guld genom att säkert besegra Örebro SK på Gamla Ullevi. Matchen slutar 1-0, segermålet inskjutet av nyförvärvet Andreas Drugge i den 73:e spelminuten. Själv är jag bortrest, men hoppas se matchen på Kleins Bar & Restaurang i Stockholm.