Mesta mästarna IFK Göteborg samt frågan om varför det inte finns något SM-slutspel i fotboll

Som många läsare känner till har jag glädjen att vara skribent på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben på Glenn Hysén. Igår publicerade jag följande text. Kommentarer och diskussion kring posten finns här.

*

Nyligen förde jag på Twitter (@UlfBjereld) en diskussion med filosofen och kulturskribenten Roland Poirier Martinsson om vilket lag som är de riktiga Mesta mästarna i svensk fotboll - IFK Göteborg eller Malmö FF.

I sak är frågan enkel. IFK Göteborg har 18 SM-guld, Malmö FF endast 16. Roland Poirier Martinsson argumenterade för att under åren 1982 - 1990, då mästerskapet avgjordes genom SM-slutspel, borde allsvenska seriesegraren betraktas som de egentliga svenska mästarna. SM-slutspelet i fotboll blev som bekant en flopp och erhöll aldrig samma prestige som till exempel ishockeyns SM-slutspel.

Under de nio åren med SM-slutspel i fotboll vann IFK Göteborg fem SM-guld (1982, 1983, 1984, 1987, 1990), Malmö FF bara två (1986, 1988). Under samma nio år vann IFK Göteborg Allsvenskan tre gånger (1982, 1984, 1990), Malmö FF vann fem gånger (1985, 1986, 1987, 1988, 1989). Om seger i Allsvenskan i stället för seger i SM-slutspelet under dessa år räknats som mästerskapstitel hade Malmö FF i dag haft sammanlagt 19 svenska mästerskap, IFK Göteborg endast 16.

Men historien kan inte skrivas baklänges. Vinnaren av SM-slutspelet fick titeln Svenska mästare, oavsett vad vi i efterhand tycker om SM-slutspelet som idé och verksamhet. Därför är också IFK Göteborg Mesta mästare i svensk fotboll.

SM-slutspelet i fotboll blev en flopp. Jag är glad för det. Jag tillhör dem som oavsett sport tycker att en rak serie är den bästa formen att utse mästare. Visst händer det att serien är avgjord i god tid före de sista omgångarna och att spänningen kan hållas vid liv längre genom ett SM-slutspel. Men en rak serie ökar idrottens trovärdighet genom att ge mindre utrymme åt slump och tillfälligheter.

Frågan är då varför just fotbollen har lyckats hålla fast vid den enkla seriens idé? I alla stora europeiska fotbollsligor avgörs mästerskapet i serieform. I Sverige är fotbollen den enda (?) stora lagsport som avgörs i serieform, ishockey, basket, handboll och bandy har sedan länge övergått till slutspel. Varför är det så? Vilken är förklaringen till att just fotbollen avgörs genom seriespel?

Kan det vara så att fotbollen till sin essens bygger på uthållighet och tålamod, att slutspel är oförenligt med fotbollens temperament? Fotbollen är målsnålast av de idrotter jag här nämnt. Är det lättare för ett bottenlag i fotboll att skrälla mot ett topplag är vad det är för ett bottenlag i t ex bandy eller handboll? Slumpfaktorn i ett slutspel skulle därför vara större i fotboll än i övriga sporter? Förslag på andra förklaringar mottages tacksamt.

Ja till ett Påskupprop i sjukförsäkringsfrågan!

Sveriges Kristna Råd överväger ett nytt Påskupprop, denna gång för att stoppa utförsäkringarna av sjuka och för att kräva ändringar i sjukförsäkringsreformen. Kravet har sitt ursprung i ett upprop från diakoner i flera stift, som uttrycker sin oro över att allt fler av dem som söker hjälp på något sätt har drabbats av det nya sjukförsäkringssystemet, inte sällan genom att klassificeras som för sjuka för att arbeta, men för friska för sjukersättning.

Det är utmärkt att kyrkan tar strid för de mest utsatta i samhället. En och annan kan tycka att kyrkan inte skall ta ställning i politiska frågor, men en sådan ståndpunkt är inte rimlig. Politiska frågor är något som inte bara skall behandlas av partier eller av riksdagen. Det "politiska", som Chantal Mouffe uttrycker det, utgörs av de känslor, beteenden och attityder som konstituerar den gemenskap i vilken värdefördelningen i samhället genomförs. I denna gemenskap har kyrkan - lika väl som olika intresseorganisationer, folkrörelser och nätverk - sin givna plats. Annars skulle politiken - det politiskas institutionella form - inte kunna fylla sin funktion som legitim upprätthållare av samhällsordningen.

Sedan är det en annan sak att kyrkan inte skall ta partipolitisk ställning. Men ett upprop mot sjukförsäkringssystemet innebär inte ett partipolitiskt ställningstagande. I så fall skulle Påskuppropet 2005 för en mer generös flyktingpolitik lika gärna kunna tolkas som en partipolitisk aktion mot den sittande socialdemokratiska regeringen, och så var inte fallet.

I P 1 Morgon i morse debatterade Helle Klein och Roland Poirier Martinsson frågan. Lyssna gärna. Jag tyckte särskilt mycket om Helle Kleins argument att Roland Poirier Martinsson ville förstatliga politiken.

Roland Poirier Martinsson och de främlingsfientligas retorik

Chefen för Timbros Medieinstitut Roland Poirier Martinsson går i Svenska Dagbladet till våldsamt angrepp på alla dem som kritiserat Göran Hägglunds uppmärksammade tal i Almedalen i somras, samt på dem som uttryckt oro över det sätt varpå Roland Poirier Martinsson själv försökt påverka Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning. Kritiken beskrivs i termer av "skymf", "äckliga angrepp", "låga påhopp", "insinuanta floskler" samt grunda sig på "dumhet, okunskap eller intellektuell oärlighet".

I stället för att stapla okvädingsord på varandra och vildsint slugga inte bara mot min ringa person utan också mot "Expressens, DN:s och Aftonbladets ledarsidor", så hade det varit förtjänstfullt om Poirier Martinsson ödmjukt förmått ta ett steg åt sidan och ställa frågan om varför så många liberaler och socialdemokrater uttryckt oro över vad man uppfattar som Poirier Martinssons och Göran Hägglunds flirt med Sverigedemokraternas väljare.

Roland Poirier Martinsson far dessutom med direkt osanning i sin artikel, när han påstår att jag skulle ha kallat honom för rasist. Den som vill läsa vad jag skrev i den aktuella bloggposten kan göra det här.

Den kritik som jag och flera andra riktat mot Poirier Martinsson går ut på att han använder samma politiska språk och tankefigurer som de främlingsfientliga krafterna gör. Han låter t ex Demoskop ställa frågan om huruvida "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Skall också svenskars värde för landet avgöras av huruvida de är företagsamma? Och hur skall vi se på invandrare som inte är företagsamma - är de inte bra för Sverige? Roland Poirier Martinsson talar i sin ursprungliga artikel om "invandrares osvenska egenskaper". I artikeln i Svenska Dagbladet vecklar han i stället in sig i ett resonemang om att han med "invandrares osvenska egenskaper" egentligen menar "invandrare som värnar sin kultur".

Genom att okritiskt använda de främlingsfientligas språk och tankefigurer bidrar Poirier Martinsson till att legitimera dessas sätt att se på världen och på det svenska samhället. Det hade varit intellektuellt rakryggat om han förmått medge att hans formuleringar var illa valda, i stället för att smutskasta och beljuga sina kritiker.

Jag svarar med en kortare replik i Svenska Dagbladet i dag. Läs också gärna Expressens ledarredaktions svar till Poirier Martinsson här.

Kristdemokratins kulturkamp - marsch på sluttande plan

De nya Moderaternas vandring mot mitten har skapat ett tomrum till höger på det politiska fältet. Om inget av de etablerade partierna fyller upp detta tomrum och tar ansvar för högerväljarna, så underlättar man för Sverigedemokraterna att på allvar få fäste i det politiska livet i Sverige.

Kristdemokraterna är det parti som genom en socialkonservativt inspirerad ideologi skulle ha bäst möjlighet att fylla detta tomrum. En sådan positionering skulle dessutom hjälpa Kristdemokraterna att profilera sig gentemot väljarna i förhållande till övriga borgerliga partier.

Flera krafter inom Kristdemokratin har också försökt puffa partiet i en sådan riktning. Så förespråkar t ex nätverket FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) ”en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran”. FFFF:s Facebook-grupp har i skrivande stund 217 medlemmar.

Men om nu Kristdemokraterna på allvar vill profilera sig i socialkonservativ eller värdekonservativ riktning är det viktigt att profileringen inte sker genom att partiet tar över Sverigedemokraternas språkbruk och tankelogik, och därigenom bidrar till att legitimera såväl Sverigedemokraterna som dess politik. Två aktuella exempel gör mig orolig över att de som vill driva Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning nonchalerar eller inte förmår hantera denna problematik.

I går (2/7) förespråkade journalisten och chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson på DN Debatt att Kristdemokraterna skulle tjäna på att gå i socialkonservativ riktning. För att stärka sin argumentation redovisade Poirier Martinsson en undersökning från Demoskop där svenska folket sades instämma i påståenden som: Företagsamma invandrare är bra för Sverige respektive Det daltas för mycket med brottslingar. Vi bortser här från den vulgära brott och straff-retoriken kring "daltandet med brottslingar" och håller fast vid invandrarfrågan. Svenska folket ombeds alltså i undersökningen att ta ställning till påståendet att "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Vad är motsatsen? Att oföretagsamma invandrare inte är bra för Sverige? Skall också svenskars värde bestämmas av huruvida de är företagsamma eller ej?

Poirier Martinssons påstår dessutom att svenskarna är toleranta eftersom de inte har några problem med "invandrares osvenska egenskaper". Invandrares osvenska egenskaper? Jag skulle gärna vilja höra Poirier Martinsson förklara vilka egenskaper som är svenska respektive osvenska.

Poirier Martinsson är debattör och saknar reellt politiskt inflytande. Desto värre är det när Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund i sitt tal i Almedalen i går ansträngde sig för att skapa en motsättning mellan kulturelit och "vanligt folk". Så här sa Göran Hägglund:

Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.

Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Är det fel att förskolan jobbar med könsrollsfrågor? Och vad har de stackars teaterregissörerna med saken att göra? Mest dyster blir jag över att Göran Hägglund - som ju är en klok och sansad person - väljer att ansluta sig till denna jargong trots att han känner dess ihålighet.

Genom att konstruera en motsättning mellan “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” å ena sidan och “vanligt folk” å den andra förfaller Hägglund till renodlad populism. Hans raljanta ton bidrar till att förstärka de "vi emot dom-känslor" som betydligt mörkare krafter annars brukar odla. I dag skriver t ex Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag på första sidan i pappersupplagan att Etablissemangets journalister anser sig ständigt tillhöra en upplyst elit vars främsta roll är att leda oss vanliga människor. Ser inte Hägglund i vilket sällskap han hamnar?

(Läs gärna Cecilia Garme, Hanne Kjöller och Vänstra Stranden kommentarer i frågan.)

Jag förstår att Kristdemokraterna genom att söka konflikt och skaffa sig en fiende vill vinna uppmärksamhet och stärka sin ställning i debatten. Men den kulturkamp partiet på detta sätt vill dra igång blir en marsch på sluttande plan. Jag sörjer det uppriktigt.