Första maj i Göteborg 2023

Det blev en regnig och blåsig första maj i Göteborg. Vädret brukar inte spela stå stor roll för demonstrationstågens storlek - de som går i tågen är de mest engagerade och lojala medlemmarna och sympatisörerna och den gruppen är inte särskilt väderkänslig. Jag brukar säga att allt annat lika kan dåligt väder innebära att en tiondel av de tänkta demonstrationsdeltagarna väljer att stanna hemma eller göra något annat.

Mot den bakgrunden var det ändå helt okej demonstrationssiffror i Göteborg i dag. Sammantaget höll partierna ställningarna.

I syndikalisternas tåg gick 1010 personer, mot 1050 förra året. i Vänsterpartiets tåg gick 3 200 personer, mot 3 300 förra året. I Kommunistiska Partiets tåg gick 425 personer, mot 450 förra året.

När det blev Socialdemokraternas tur hade regnet tilltagit ordentligt. Ändå ökade partiet något, från 840 personer i fjol till 930 personer i dag.

Senare på kvällen gick jag på Liseberg och lyssnade på Motvind och Nynningen. För full hals.

Henri Bergson: Tiden och den fria viljan. (Corona-elegi)

Jag håller på att förlora tidsuppfattningen. Vårens vanliga, tidsbundna markörer lyser med sin frånvaro. Ingen allsvensk fotbollspremiär. Ingen Lisebergs-öppning. Ingen final i Eurovision Song Contest. Kanske inga 1 maj-demonstrationer? De vårliga vardagshändelser som tidigare skapat ordning och struktur i min tidsuppfattning finns inte längre här. Kvar är en lång väntan. Men en väntan på vadå?

Jag plockar fram ett sparat exemplar av kulturtidskriften Moderna Tider (nr 114, april 2000) där jag lagom till millennieskiftet publicerade en text om filosofen och nobelpristagaren (1927) Henri Bergson och hans bok "Tiden och den fria viljan" (1889). Jag tror tyvärr inte att min text finns på nätet. Men här följer ett utdrag:

Bergson vänder sig mot naturvetenskapens felaktiga sätt att beskriva tiden som en lång. likformig linje med sekunder, minuter och timmar. Att så rada upp våra medvetenhetstillstånd innebär, enligt Bergson, att vi projicerar tiden i rummet, att vi blandar ihop tiden med rummet. Denna kvantifierade tidsuppfattning kallar Bergson helt enkelt för rum-tiden.

Mot denna rum-tid ställer Bergson vad han kallar den verkliga tiden, den sanna tiden, la durée réelle. Denna sanna tid låter sig varken mätas eller bevisas. Den sanna tiden är - menar Bergson - som de insmälta tonerna av en melodi, där tonerna visserligen följer på varandra men där vi icke desto mindre uppfattar melodin som en helhet. Denna sanna tid är den form som vårt medvetenhetstillstånd antar när våra jag helt hänger sig åt att leva, när våra jag avstår från att skilja sina nuvarande tillstånd från sina föregående.

Först i detta tillstånd är vi fria, menade Bergson. Att handla fritt är att ta sig själv i besittning, att försätta sig i denna sanna tid - la durée réelle.

Foto: Henri Manuel

Man må i dag le lite åt Bergsons lätt mystifierande och hoppfulla tilltro till människans förmåga att sätta sig över det vi intuitivt uppfattar som tid och rum, det kvantifierade rummet. Men det går inte att komma ifrån att Bergsons tankar utgjorde en starkt befriande kraft för många människor som vid 1800-talets slut kände sig fångna i naturvetenskapens determinism, som sprattlande marionetter i de obevekliga naturlagarnas trådar. Fångna i rum-tiden.

Bergsons la durée réelle kan lätt relateras till dagen diskussion om queertid. Men det får bli en annan gång. Kanske i morgon. Eller igår.

Nazistmarschen som inte blev. Intryck från dagens händelser i Göteborg

Det var länge sedan jag kände så mycket värme mellan människor som inte känner varandra som vid de många manifestationerna mot nazism i Göteborg i dag. Här var folk i alla åldrar och från olika åsiktsriktningar - liberaler, socialister, konservativa - förenade i sin vilja att ge uttryck för sin djupa avsky mot nazismen och dess brott mot mänskligheten.

Deltagarantalet blev mycket större än vad jag hade vågat hoppas. Alla de arrangemang jag bevistade var oerhört välbesökta, från litteraturläsningen utanför Domkyrkan till manifestationen på Heden.

Göteborgs Domkyrka.

Särskilt samlingen på Heden var mäktig. Jag har bott i Göteborg i 42 år, men aldrig sett tillnärmelsevis så många människor där. Folk kom och gick under stora delar av dagen, och det sammanlagda antalet överskred med marginal förhoppningarna om att samla 10 000 deltagare. Humöret var gott, Stämningen lugn och beslutsam.

Och överallt mötte man kreativa och glada människor. Clowner mot nazism!

Och Jedis mot nazism!

För nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen blev dagen en motgång, kanske till och med ett fiasko. De lyckades inte ens ta sig till samlingsplatsen för sin demonstatration, eftersom de motades bort av polisen då de bröt mot givna instruktioner (om jag förstått det rätt). De var betydligt färre än de 1 000 deltagare de hade hoppats på. Deras ledare Simon Lindberg greps av polis, misstänkt för våldsamt upplopp. Via bakgator eskorteras de av polisen ut ur stan. Och på deras portal Nordfront hetsas det mot att polisen släppt fram "judepressen" för att rapportera om händelseutvecklingen. I deras chatt staplas inlägg om ett misslyckande och att ledningen borde ställas till svar. (Jag kan förstås inte garantera att inläggen är äkta.)

Dessvärre utbröt tumult utanför Liseberg, mellan polis och ett antal motdemonstranter (varav några maskerade). Knallskott och stenar kastades, vilket inte på något sätt är acceptabelt. Dessbättre verkar personskadorna i skrivande stund ha blivit begränsade.

Jag återkommer i morgon med en mer avklarnad analys av dagens händelser och vilka lärdomar vi bör dra. Tills dess - ta det varligt, och ta hand om varandra i kväll.