"En kyrka som står upp för de mest utsatta och som aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet"

Söndagen den 21 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett mycket viktigt val. Svenska kyrkan har nära 5.5 miljoner medlemmar. Jag tror vi ibland glömmer hur fantastiskt många märriskor det är som är medlemmar i Svenska kyrkan. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige eller i Norden kommer i närheten av sådana medlemstal.

Givet denna mångfald gäller det att utnyttja medlemmarnas engagemang och kraft. Annars blir det ingen levande kyrka. Därför är kyrkovalen och kyrkans demokratiska processer så viktiga. Det är då vi får möjlighet att lyfta fram de olika uppfattningar som inryms i Svenska kyrkan och medlemmarna får möjlighet att förhålla sig till dem, att ta ställning.

För mig är Svenska kyrkan en viktig kraft i kampen för alla människors lika värde, för solidaritet med dessa våra minsta, för ett värnande av vår planet och vårt klimat och för medmänsklighet och gemensamt ansvarstagande, Det är viktigt för mig att Svenska kyrkan även fortsättningsvis kan vara en progressiv kraft i samhället, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet. En kyrka som står upp för de mest utsatta och som aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet.  

För mig är Svenska kyrkan en folkkyrka där varje enskild medlem - oavsett vad som ligger till grund för medlemskapet - ska ha samma möjlighet som andra medlemmar att påverka kyrkans verksamhet. Vi har alla olika relationer till Svenska kyrkan - en del deltar regelbundet i gudstjänstlivet, andra tar del i kulturverksamhet, många delar livets stora händelser tillsammans i kyrkan. Oavsett vilket relation du har till kyrkan är det viktigt att kyrkan även framåt är en progressiv motståndskraft mot orättvisor och ökade klyftor, och för människovärdet - en samlande kraft för tro, hopp och solidaritet. Kärleken är störst.

Så gå och rösta i kyrkovalet den 21 september. Jag kandiderar för den socialdemokratiska nomineringsgruppen, och om jag blir vald vill jag arbeta för att kyrkan även fortsättningsvis ska vara en stark och optimistisk röst i samhällsdebatten. Som Johannes skriver (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet. Jag är andligt fostrad i Frälsningsarméns söndagsskola i Båstad - då blir man optimistiskt lagd. :-)

Jag återkommer i senare bloggposter med vilka konkreta frågor jag tycker är viktigast och som bör få en central roll i valdebatten. 

 

”Vi behöver närma oss, inte fjärma oss, från varandra.”

Det har varit glädjande att lyssna till både Nyamko Sabunis och Annie Lööfs tal i Almedalen de senaste kvällarna. Båda har hållit optimistiska och hoppfullt framtidsorienterade tal, med väldigt få partipolitiska slängar mot sina meningsmotståndare. Båda har också gjort starka markeringar mot främlingsfientlighet och mot de angrepp som förekommer på alla människors lika rättigheter och värde. Annie Lööf fick i kväll veckans starkaste applåd när  hon kommenterade relationer mellan nya och mer etablerade grupper i Sverige: ”vi behöver närma oss, inte fjärma oss. från varandra”. Jag hoppas och tror att Magdalena Andersson i sitt tal i morgon fortsätter i den andan.

Som jag tidigare påpekat: Om man oavlåtligen biter sig fast vid det man kallar "människors oro" är det inte så konstigt om människor till sist börjar känna sig oroliga.

Det finns - förstås - konflikter mellan de rödgröna partierna och de borgerliga partierna i fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Det är naturligt, och konflikt är en nödvändig del i en fungerande demokrati. Men låt oss hantera dessa konflikter på ett värdigt sätt, och betona även de saker som håller oss samman - till exempel synen på människovärdet och kampen för alla människors lika rättigheter och värde.

Dagens Mångfaldsparad i Visby utstrålade verkligen hopp och framtidstro. Så mycket glädje och så mycket kärlek - över partigränser, på en gemensam värdegrund - var det länge sedan jag upplevde.

Bland en del andra arrangemang i dag medverkade jag också i manifestationen Flykting for ever?, med representanter för de rödgrönrosa partierna och för civilsamhällets organisationer: Gudrun Schyman, Rasmus Ling, Farida al-Abani, Sanna Vestin, Sofia Rönnow Pessah, Cecilia Herdenstam och Joakim Månsson Bengtsson.

Tal till nationen - Isabella Lövin

Miljöpartiets språkrör Isabella Levin knöt i sitt anförande i SVT:s Tal till nationen samman två fenomen: miljö/hållbar utveckling och hopp. Talet var disciplinerat och fokuserat. Här fanns inga onödiga utvikningar eller sidospår. Flera av Miljöpartiets viktigaste frågor utelämnades helt eller nästan helt - skola, migration, internationell solidaritet. Det är alltid modigt att välja bort, och i det avseendet var Isabella Lövins tal ett modigt tal.

Inledningen av talet var traditionell miljöpartiretorik. Klimathotet och miljöförstöringen framställdes som existentiella hot mot oss själva och mot vår planet. Jag säger inte det här för att jag är miljöpartist, sa Isabella Lövin. Jag är Miljöpartist för att det är så här. Därefter redovisade hon de möjliga lösningarna på problemen, med betoning på att människan har saken i egna händer. Jorden kan räddas, om vi bara vill och förmår agera. Prylsamhälle, konsumtionshets och slit och släng-mentaliteter ställdes mot hållbarhet och mot tid.

Isabella Lövin var tydlig med att rädslan i samhället var ett hinder för att lösa problemen, och om vikten av att bekämpa de krafter som bygger sin politik på att injaga fruktan: Vi har inget att vara rädda för utom rädslan själv, inget att vara rädda för utom dom hopplöshetens profeter som vill lura oss att misstro den positiva kraft som finns i förändring, (...) dom som bygger rädsla och murar mellan människor.

Dagens politiker har ett stort ansvar för att inte uppmuntra rädslan: Vi politiker ska leda genom hopp och framtidstro, inte genom rädsla. Till sina barnbarn vill Isabella Lövin en gång kunna säga: Vår generation var den modiga generationen. Det var nästan så man kunde tro att Isabella Lövin hunnit läsa delar av professor Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i helgen, där han förespråka en politik som bygger på förhoppningar och inte på fruktan. Eller Socialdemokrater för tro och solidaritets hoppfulla tilltal inför valåret.

Jag tillhör dem som tror att Miljöpartiet har hyggliga chanser att klara sig kvar i riksdagen i  höstens val, under förutsättning att partiet lyckas få fokus just på frågor om miljö- och hållbar utveckling. SOM-institutets senaste studie visar att frågor om klimat och hållbar utveckling.toppar listan över vad svenska folket oroar sig för mest, och att den oron har ökat under det senaste året. Ur det perspektivet var Isabella Lövins anförande inte bara ett modigt, utan också ett strategiskt klokt tal.

Som bonus bjuder jag på Mikael Wiehes "En sång till modet". Lyssna gärna.

2018 - Hoppets år

Må hoppets stråle gå igenom världen, och ljuset skimra över land och hav, sjunger vi i Adams julsång eller som den oftast kallas O helga natt.

Må hoppets stråle gå igenom världen. Det är en av de vackraste meningar jag känner. Vi talar alldeles för mycket om oro, och alldeles för lite om hopp. Jag har bestämt mig för att 2018 ska bli ett år då jag efter förmåga prioriterar hopp framför förtvivlan, tillit framför misstro och längtan framför liknöjdhet.

Jag brukar säga att politiker borde ägna sig mindre åt att lyssna till människors oro och mera åt att lyssna till människors hopp och längtan. Det är inte att gömma undan människors problem, det är att angripa grunden till problemen utifrån en starkare och mer konstruktiv position.

Och det finns inför 2018 väldigt många skäl till hopp. I alla internationella listor över bra länder att leva i intar Sverige en topposition. Ekonomin går strålande. Arbetslösheten är mycket låg. Pensionärerna får det bättre. Barnbidragen höjs. Det byggs överallt. Högerpopulisternas framgångsvåg har stannat av och på senare tid har Sverigedemokraternas stöd i opinionen minskat. #Metoo-kampanjen har visat att kvinnor (och män) inte längre tyst accepterar sexuella övergrepp och trakasserier. I stort som smått går världen framåt. Islamiska staten (IS) har pressats tillbaka och försvagats. Zimbabwe förbjuder barnaga. Taiwan tillåter samkönade äktenskap. H&M och Filippa K lovar att fasa ut djurpäls ur sina modesortiment. Listan kan göras hur lång som helst. Världen blir successivt en bättre plats att leva på. Det var inte bättre förr. Det var sämre förr. Det är bättre nu.

Att världen går framåt betyder naturligtvis inte att det finns stora samhällsproblem och mycket lidande. Jag tänker bland annat på ohyggligheterna i Burma, Jemen och Afghanistan, de förbannade (förlåt uttrycket) skjutningarna i storstadsområdena, Donald Trumps innehav av presidentmakten i USA, klimathotet, den förändrade retoriken kring brott och straff och kring flyktingpolitiken. Men jag känner mig starkare i kampen mot dessa och andra viktiga samhällsproblem om jag agerar utifrån en plattform byggd av hopp, tillit och längtan än om jag agerar från en plattform byggd av oro och misstro. Och att ta fasta på det positiva i ställer för det negativa som sker i världen är en icke oväsentlig pusselbit i processen.

Höstens valkampanj riskerar att bli smutsig och präglas av arrogans och illasinnad retorik. Då gäller det att inte dras med, utan att stå emot och hålla huvudet högt. Det handlar om värdighet och om anständighet.

Jag rekommenderar Niklas Ekdals artikel på DN Debatt i dag, där han skriver att han som ateist nu väljer att gå med i Svenska kyrkan igen efter 20 års utanförskap: En klubb som tappar femtio tusen medlemmar om året i dessa bakvända tider måste göra något rätt. Dessutom går han med i FN-förbundet och avlägger nyårslöftet att han under 2018 ska försöka betala mer i skatt. (Bloggens läsare får gärna följa hans exempel i alla dessa tre avseenden...)

Jag inledde med ett citat ur Adams julsång, och avlutar med ett citat från Job (5:16): Det tänds ett hopp för den fattige, och ondskan tvingas till tystnad.

Med dessa hoppfulla ord önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Hoppets magi. I fotbollen, politiken och livet

Ifall någon skulle ha missat det så är jag en hängiven supporter till IFK Göteborg. Igår var det allsvensk säsongspremiär. IFK Göteborg tog emot regerande svenska mästarna Malmö FF på Ullevi, inför över 30 000 åskådare.

Dagen för säsongspremiären är för mig som fotbollssupporter den bästa dagen på hela året. Särskilt stunden för avspark är magisk. Varför känner jag så? Jo, därför att det är den stund då allt fortfarande är möjligt. En stund av längtan, en stund av hopp.

Där och då finns ingen oro. Försäsongens besvikelser, skadade nyckelspelare, experternas dystra profetior - där och då är detta kastat i glömskans sjö. Men hoppet lever. Hoppet att just denna gång, just denna säsong, just här och nu så kan drömmarna bli verklighet. Före avspark är ingenting omöjligt. Denna känsla är giltig för alla lag och för alla supporters. Jag kan tänka mig att den gäller i de flesta skapande och kreativa verksamheter överhuvudtaget - inför teaterpremiärer eller lanseringen av en ny produkt på marknaden.

När väl matchen är igång varar känslan olika länge. När Mikael Boman i 8:e minuten efter hörna nickar in 1-0 för IFK Göteborg bryter jublet loss och alla änglar flyger högt. Vi vet att känslan var rätt, att just denna dag och just denna säsong var faktiskt allting möjligt. När Malmö FF i 36:e minuten rättvist kvitterar till 1-1 är stunden slut.

Visst - IFK Göteborg kan fortfarande vinna matchen och vinna Allsvenskan. Jag kommer att finnas på plats så ofta jag kan under säsongen för att heja fram laget till SM-guld. Men magin är borta. Nu är det den hårda verkligheten som ligger framför oss.

Låt oss ta vara på dessa stunder av hopp och av magi. Inte bara i fotbollen, utan också i politiken och i livet. Det är sällan jag skådar så många glada och förväntningsfulla ansikten som inför matchen igår. Kanske lite som på 1 maj, men nu för tiden är det inga demonstrationståg som kommer i närheten av 30 000 deltagare.

Vi fokuserar för mycket på "människors oro". Vi borde fokusera mera på "människors hopp" - på de känslor som brinner i bröstet hos enskilda människor om hur det skulle kunna vara. Människors förhoppningar säger minst lika mycket om det samhälle vi lever i som människors oro. Hopp är ofta konstruktivt - oro är ofta destruktivt. Så låt oss hoppas!

Äntligen en strimma hopp om Syriens framtid

För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.

I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.

Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?

Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.

Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.