Hämta hem de svenska barnen från Syrien!

Rädda Barnen fortsätter sin viktiga kampanj för att regeringen ska ta hem de 50-70 svenska barn som nu lever under ytterst svåra förhållanden i läger i nordöstra Syrien. I torsdags kväll lystes till exempel Riksdagshuset och en av Hötorgsskraporna i Stockholm upp av budskapet "Hämta hem de svenska barnen från Syrien".

Enligt Rädda Barnen har upp till fyra svenska barn dött i eller på väg till läger i Syrien. Vinterns kyla innebär stora risker för barnens liv och regeringen måste därför göra allt i sin makt för att ta hem barnen tillsammans med deras mödrar.

I maj tidigare i år fick sju föräldralösa svenska barn lämna lägret al-Hol i norra Syrien och komma till Sverige. Det var mycket bra. Barn skall självklart inte straffas för att deras föräldrar valt att ansluta sig till en terrorrörelse som IS. Men nu har det gått ett halvår sedan dessa sju barn fick komma till Sverige och inga ytterligare barn från lägren i Syrien har kommit hit.

Jag har full förståelse för att det är juridiskt och säkerhetsmässigt svårt att hämta hem barnen. Hur gör man till exempel med barn vars mödrar (som det ofta handlar om i dessa fall) inte vill lämna ifrån sig sina barn eller följa med dem till Sverige? Och vilka blir konsekvenserna om Sverige hjälper barnen tillsammans med sina terrormisstänkta föräldrar till Sverige? Men som Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattsson säger: Barn ska inte straffas på grund av deras föräldrar är misstänkta för brott. Att ta hem barnen med sina mödrar handlar både om att skydda barn och att bekämpa den globala terrorismen. Lägren är idag utpekade som en stark rekryteringsgrund för IS. Europeiska länder måste ta en aktiv roll i kampen mot terrorism. Det gör vi genom att lagföra misstänkta.

Jag är övertygad om att Sverige fortfarande lägger ner stor kraft på arbetet med att hjälpa dessa barn, och jag är också hoppfull om att flera barn inom en överskådlig framtid kommer att hämtas hem till Sverige. Men jag får också många samtal från människor aktiva i civilsamhället vars tillit till regeringens goda vilja i dessa frågor börjar urholkas. Det vore utmärkt om regeringen på lämpligt sätt kunde tydliggöra att arbetet med att få hem svenska barn från lägren i Syrien fortsätter med oförminskad styrka.

KD vill att 16-åringar ska försörja sina föräldrar - annars hålls familjen splittrad?

I dag beslöt Kristdemokraternas riksting att ensamkommande barn som fått skydd i vårt land måste försörja sina föräldrar för att kunna återförenas med dem i Sverige.

Har jag missuppfattat något? Annars är väl detta ett beslut vars absurda konsekvenser är svåra att överträffa.

Vi tänker oss en 16-årig pojke som flytt från Afghanistan eller från Syrien för att slippa tvingas strida för talibanerna eller för IS. Han kommer efter svåra och krokiga vägar till vårt land och beviljas på goda grunder asyl. Hans pappa har dött i kriget, men hans mamma lever. I stället för att se till att pojken får en utbildning ska han som 16-åring tvingas ut på arbetsmarknaden för att kunna försörja sin mamma och hålla samman sin familj.

Så mycket för Kristdemkoraternas syn på vikten av att hålla samman familjen.

Som sagt - kanske har jag missuppfattat något. I så fall vore jag tacksam över om någon berättade för mig varför scenariot ovan inte skulle bli konsekvensen av Kristdemokraternas beslut.

Sifo: Det finns stöd för att låta svenska barn till IS-terrorister komma hem till Sverige

Bara några dagar efter den turkiska offensiven i norra Syrien har, enligt FN, ungefär 100 000 människor lämnat sina hem och flytt söderut. Dödstalen stiger för varje dag, och rapporter om krigsbrott väcker skräck och avsky.

Turkiets invasion av kurdiska områden i Syrien är ett allvarligt brott mot folkrätten. Vid sidan av den humanitära lidandet och det politisk-moraliska sveket mot kurderna hotar invasionen också fred och säkerhet i Mellanöstern. I det kaos som följer i invasionens spår får terrorsekten IS en ny möjlighet att etablera sig och återuppta sin strävan att upprätta kalifatet. Det är så viktigt att omvärlden gemensamt förmår agera mot Turkiets invasion och värnar det kurdiska folkets säkerhet och strävan efter självständighet.

Förra året exporterade Sverige krigsmateriel till Turkiet för cirka 300 miljoner kronor. Jag förutsätter att regeringen omedelbart vidtar åtgärder för att stoppa all svensk vapenexport till Turkiet.

Beroende på hur händelserna utvecklar sig påverkas också den redan svåra situationen i fånglägret al-Hol där ett antal svenska barn  befinner sig. Turkiets invasion inskärper allvaret i kraven på att regeringen intensifierar ansträngningarna för att dessa barn ska få komma hem till Sverige. En helt ny undersökning från Rädda  Barnen och Sifo visar också på ett brett folkligt stöd för att ta hem barnen. Så låt barnen få komma hem - så fort det bara går.

Ja, hjälp barnen komma hem till Sverige!

Den vanligtvis mörka Långfredagen lystes igår upp av glädjebeskedet att sju av de svenska barn som sitter instängda i ett flyktingläger i Syrien förhoppningsvis snart kan få komma hem till Sverige. Kurdiska myndigheter i Irak har godkänt att barnen får föras från flyktinglägret al-Hol i Syrien till Sveriges konsulat i Erbil i Irak. Barnens morfar Patricio Galvez, som befinner sig på plats, har gott hopp om att barnen snart kommer att kunna lämna lägret.

Sammantaget bedöms det finnas drygt 60 barn med svenskanknytning i lägret. Jag hoppas och tror att regeringen jobbar för fullt med att ge dessa utsatta barn stöd och ge så många av dem som möjligt förutsättningar att komma till Sverige.

Tyskland, Frankrike och Belgien har redan hämtat hem föräldralösa barn till IS-medlemmar, av humanitära skäl. Vart och ett av dessa länder har förstås en lagstiftning som på olika sätt skiljer sig från Sveriges, och situationen för varje enskilt barn är unikt. Uppgiften är absolut inte enkel - med avseende på internationell rätt, barnens rättigheter och humanitära överväganden. Men självklart går det - om den politiska viljan finns.
Jag får också intrycket att nästan inga seriösa svenska medier längre använder det stigmatiserande och avhumaniserande uttrycket "IS-barn". Kanske önsketänker jag, och kanske är det bara en tillfällighet. Men jag tror att de flesta redaktioner nu har ett mer medvetet förhållningssätt till hur vi benämner dessa barn. Bra. Bättre sent än aldrig.

Svenska medier: Sluta använda det stigmatiserande, avhumaniserande uttrycket "IS-barn"

Sverige kan få förfrågan om IS-barn, rapporterar Ekot. IS-barnen ska föras hem till Sverige, skriver Expressen. Ingen kurdisk förfrågan om IS-barn, skriver Aftonbladet.

IS-barn? Ett så oerhört stigmatiserande och avhumaniserade uttryck. Jag begriper inte att svenska medier aningslöst (?) väljer att använda detta uttryck - särskilt i en situation där dessa barns liv står på spel och där debattörer beskriver barnen som "tidsinställda bomber" och som ett hot mot det svenska samhället om de får återvända hem.

I ett oerhört kraftfullt reportage berättar Lotta Härdelin och Niklas Orrenius i Dagens Nyheter om under vilka ohyggliga villkor dessa små barn lever i fångläger i Syrien. Läs det gärna - om inte annat så för dessa barns skull.

Självklart har Sverige ett ansvar för de barn i lägren som har en koppling till oss. Många av dem är föräldralösa och riskerar att dö inom en mycket snar framtid. Jag är glad att Margot Wallström igår flyttade fram de svenska positionerna och markerade att barnen måste få den hjälp de behöver och om det är möjligt komma till Sverige. (Och nej, det är inte Margot Wallström som talar om "IS-barn", det är Svenska Dagbladets rubriksättare...) "Det var en signal i rätt riktning", säger Rädda Barnens Sverigechef Olof Mattsson om Margot Wallströms uttalande och tillägger att det behövs ytterligare förtydliganden och ett snabbt svenskt agerande.

Så sluta tala om "IS-barn". Intensifiera arbetet med att hjälpa dessa barn och ge dem en möjlighet att få komma till Sverige.

Om medborgarskap och misstänkta IS-terroristers framtid

Det är jättebra att framträdande representanter från polisväsendet deltar i samhällsdebatten. Men det innebär naturligtvis också att de - som alla andra - får räkna med kritik för vad de säger.

Själv häpnade jag till exempel i morse när polischefen i Storgöteborg Erik Nord i P1 Morgon sa att han gärna såg att dömda terrorister blev av med sitt svenska medborgskap för att i stället bli statslösa. Erik Nord gick sedan ännu längre och menade att personer inte ens behövde ha begått något brott för att bli av med sitt medborgarskap. Det är djupt oroväckande när en högt uppsatt polischef har en så lättsinnig syn på rättssäkerheten.

Jag är prinipiellt tveksam till att ta ifrån människor deras medborgarskap, och särskilt i fall när de berörda saknar dubbelt medborgarskap. Vilka länder förväntar sig Erik Nord ska ta hand om svenskar som blivit statslösa? Eller ska de stanna kvar i Sverige?

Även de värsta misstänkta terroristerna har ju rätt till en rättssäker rättegång. Varken Syrien eller Irak har enligt min mening domstolar som uppfyller kraven på minimigarantier när det gäller rättssäkerheten, säger tidigare domaren vid Jugoslavientribunalen och statssekreterare i Carl Bildts regering Krister Thelin till Svenska Dagbladet.

Hur ska då Sverige förhålla sig till de svenska medborgare som sökt sig till IS och som nu sitter fängslade i kurdiska områden i Syrien? Frågan är inte enkel.

Det allra bästa vore om de brottsmisstänkta personerna kunde ställas inför en internationell, rättssäker tribunal och där få sin sak prövad. Men dessvärre är det svårt att se de realpolitiska förutsättningarna för att upprätta en sådan tribunal under överskådlig tid.

Det näst bästa vore om de brottsmisstänkta personerna kunde ställas inför en svensk domstol och där få sin sak prövad. Men det är heller inte en enkel väg. Säkerhetsläget i Syrien där dessa personer befinner sig är komplicerad, för att uttrycka det milt. Det blir svårt att genomföra en gedigen polisundersökning. Dessa personer har också medvetet brutit mot utrikesdepartementets aktiva uppmaningar om att inte resa till Syrien och har därför svårare att få gehör för anspråk på konsulär hjälp.

Men om dessa personer inte ställs inför rätta kommer kurderna - i vars fångenskap många av dem nu befinner sig - få bära ett otillbörligt ansvar för vad som skall hända med dessa misstänkta terrorister och krigsförbrytare. Risken är stor att de många av de misstänkta på något sätt återfår sin frihet utan att ha ställts till svars.

Den mest brännande frågan gäller förstås de oskyldiga barnen. När dessa barn är svenska medborgare har förstås Sverige ett särskilt ansvar. Läs gärna intervjun med Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattson om möjliga vägar framåt i denna fråga.

Det är inte anständigt att utvisa unga människor till Afghanistan

Kriget i Afghanistan förvärras, och bedömare tror att omkring 20 000 människor i landet kommer att dödas i år. Därmed kan dödstalen i år i Afghanistan bli de högsta av alla pågående krig i världen, högre än i till exempel Syrien. Talibanerna stärker sina ställningar, och kontrollerar nu mer territorium än sedan de störtades från makten av den USA-ledda invasionen 2001. Terrorgruppen IS har också etablerat sig i Afghanistan. I tisdags genomfördes en självmordsattack som skördade ett 70-tal dödsoffer. Svenska UD uppmanar sedan länge svenska medborgare att inte resa till Afghanistan.

Det är inte anständigt att utvisa människor till detta krigets och terrorns helvete. Migrationsverket borde genom en ny säkerhetsbedömning av läget i Afghanistan kunna sätta stopp för fortsatta utvisningar.

Många unga människor genomlider just nu en plågsam väntan på Migrationsöverdomstolens beslut om huruvida den så kallade Gymnasielagen ska kunna tillämpas. Gymnasielagen syftade ju till att ge omkring 9 000 unga människor som bott i Sverige i snart tre år möjlighet att få studera och stanna i Sverige, vårt växande hem.

Under valrörelsen har ansvariga politiker legat lågt i frågan om vad som ska hända med dessa 9 000 unga människor, om domstolen kommer fram till att lagen inte kan tillämpas. Nu går vi in i en fas med regeringsförhandlingar som riskerar att bli långdragna. Samtidigt lever många av dessa 9 000 ungdomar i svår ångest och frustration - liksom många av alla de människor för vilka dessa ungdomar blivit en del av deras egen familj.

Jag har respekt för att politikerna inte ska föregripa den pågående rättsprocessen. Men regering och den riksdag som snart öppnar har också ett ansvar för dessa ungdomar som sedan flera år befinner sig i vårt land. Det vore därför önskvärt att företrädare för regeringen och för de riksdagspartier som röstade igenom Gymnasielagen offentligt klargjorde att de fortfarande står bakom den utfästelse till dessa unga som lagen innebär.

Om lagen inte kan användas måste den arbetas om. Eller så får ansvarstagande partier utarbeta en ny lösning som möjliggör en framtid för dessa unga i vårt land. Frågan får inte dras i långbänk. Det gäller dessa unga människors psykiska hälsa och möjlighet till ett värdigt liv.

Rapport från Baltimore II: Om svåruttalade namn, flyktingpolitik och Sputnik

"Dear Sir", säger panelens ordförande till mig strax innan seminariet ska börja. "May I ask you to introduce yourself to the seminar? I'm sure I'll pronounce your name in a wrong way, and it would be embarrassing for us both."

Ja ja. Så är det att vara svensk i USA och dessutom heta "Bjereld". (De har rätt svårt med "Ulf" också...) Jag tänker medlidsamt på alla de personer jag själv har presenterat inför en publik och som inte hetat Johansson eller Karlsson i efternamn och vars namn jag sorglöst misshandlat till oigenkännlighet.

Nu är konferensen med International Studies Association (ISA) i full gång. Drygt 5 600 forskare deltar, och antalet paneler/seminarier uppgår till 1 300 stycken.

I dag presenterade hustrun och jag en uppsats där vi problematiserade sambanden mellan utbildningsnivå och åsikter i frågor om invandring och flyktingpolitik. Människor med hög utbildning tenderar att vara mer positiva till flyktingmottagning och att ha en mer positiv uppfattning av invandrare från andra delar av världen. Varför är det så? Uppsatsen var samförfattad med Linn Sandberg.

I samma panel redovisade Federica Genovese sin forskning om på vilket sätt geografisk närhet och antalet döda påverkar hur empatisk mediebevakningen blir i samband med flyktingkatastrofer på Medelhavet. Nicholas Micinski visade hur säkerhetspolitiska överväganden påverkade USA:s flyktingmottagning, särskilt med avseende på varför USA tagit emot så många flyktingar från Irak och så få från Afghanistan. Därutöver har jag följt paneler bl a om USA:s agerande i Syrienkriget och om twitters betydelse i den internationella diplomatin.

På förekommen anledning vill jag också påminna om att det finns en särskild krets i Dantes Inferno för panelister som inte respekterar uppgjorda tidsramar.

Har även hunnit med att tacka nej till medverkan i den statliga ryska nyhetstjänsten Sputnik, för att kommentera oroligheterna i Rinkeby.

I morgon torsdag blir det seminarier och paneler mest hela dagen. Hoppas snart kunna återkomma med ytterligare intryck.

*

Noterar att ytterligare opinionsmätningar - denna gång Ipsos - bekräftar bilden av att Moderaterna tappat väljarsympatier efter sitt flirtande med Sverigedemokraterna. Läget mellan blocken är stabilt, men Centerpartiet växer och Moderaterna minskar. Maktbalansen inom Alliansen förskjuts och ingen kan veta vad som kommer ut av detta. Spännande politiska tider väntar.

Ja, Mosul kan befrias från IS. Men vad händer sedan?

Det finns tecken på att irakiska trupper kan vara på väg att inta Mosul, Iraks näst största stad som sedan sommaren 2014 har kontrollerats av IS/Daesh. Ett återtagande av Mosul är en viktig komponent i kampen för att militärt besegra IS/Daesh i hela Irak. En militär seger över IS/Daesh betyder emellertid tyvärr inte att freden med nödvändighet kommer till Irak.

Den 20 mars 2003 invaderade en USA-ledd koalition Irak och störtade landets diktator Saddam Hussein. Invasionen var ett brott mot internationell rätt och den motiverades med påståenden som inte var sanna. Till exempel anklagades Saddam Husseins regim för att gömma massförstörelsevapen och för att träna terrorister. I dag vet vi att dessa påståenden var falska.

Låt oss inte fälla tårar över Saddam Husseins blodsbesudlade regim. Men den USA-ledda interventionen avslöjade obarmhärtigt naiviteten i det tänkande som gick ut på att om omvärlden med militära medel störtade en diktator så skulle frihet och demokrati växa fram mer eller mindre av sig självt. Så försäkrade till exempel förre folkpartiledaren Per Ahlmark att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje".

Så blev det inte. I stället öppnade sig helvetets portar i Irak. Vid sidan av kriget mot de USA-ledda ockupationsstyrkorna förföll landet i en mardrömsvirvel av sekteristiskt våld. Enligt en beräkning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet beräknades ockupationen redan 2006 ha lett till en överdödlighet på omkring 655 000 irakier. Under de tio år som gått sedan dess har våldet fortsatt och i det kaos som uppstod har IS/Daesh kunna ta form och växa sig starkt. En FN-rapport berättar att bara i oktober i år dödades 1 792 människor i Irak, varav 1 120 var civila.

Om IS/Daesh tvingas bort från Mosul är frågan vad som kommer i dess ställe. Har den irakiska statsmakten förmågan att upprätthålla lag och ordning? I den militära kampen om Mosul har de irakiska styrkorna hjälp av shia-milis, som i sin tur stöds av Iran. Mosuls sunni-dominerade befolkning fruktar, inte utan fog, att shia-milisen kan komma att gå våldsamt fram även mot delar av civilbefolkningen. Shia-milisens viktiga roll har oroat Turkiet som stationerat egna trupper norr om Mosul, där man utan den irakiska statsmaktens godkännande tränar kurdiska och sunni-arabiska styrkor.

Turkiet oroar sig för att ett Mosul befriat från IS/Daesh men kontrollerat av shia-krafter kommer att stärka Irans position i norra Irak, på bekostnad av Turkiets intressen och säkerhet. Samtidigt sneglar många shia-muslimer bakåt i historien, då turkarna genom det Ottomanska imperiet lät en elit från sunni-minoriteten styra över en shia-majoritet i det som senare blev Irak. Lägg därtill kurdernas strävan efter ökad autonomi i området och Saudiarabiens intressen av att försvaga Irans positioner i Irak.

Det vore förstås utmärkt om IS/Daesh kunde tvingas bort från Mosul och i förlängningen från hela Irak. I den bästa av världar kan ett nederlag för IS/Daesh följas av åtminstone en kortvarig stabilitet i Irak, som ger tid åt politiskt och diplomatiskt arbete för att främja en långsiktig fred i landet. Och framför allt, ger världen ett visst andrum som kan nyttjas till att med full kraft ägna sig åt fredsarbete i det kanske än värre helvete som råder i landet bredvid - Syrien.

Om helvetet i Syrien och den lilla strimman av hopp

Hoppet är det sista som överger människan, påstås det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Münchenavtalet om stopp på stridigheterna i Syrien kommer att genomföras, humanitär hjälp sättas in, att förhandlingarna i Genève återupptas och leder fram till en politisk process som skapar varaktig fred i landet.

Hindren är hur många som helst. Det folkliga upproret i Syrien mot diktatorn Bashar al-Assad har tvinnats samman med konflikter mellan olika syriska befolkningsgrupper, mellan Iran och Saudiarabien, mellan Turkiet och kurderna, mellan Ryssland och västmakterna och inte minst mellan IS/Daesh och nära nog resten av världen. Konflikterna överlappar i flera fall varandra och följande karta från Dagens Nyheter illustrerar komplexiteten.

Närmare 500 000 människor i Syrien beräknas ha mist livet som en följd av kriget. Av Syriens befolkning på drygt 22 miljoner människor befinner sig mellan fyra och fem miljoner på flykt utanför landet. Uppemot hälften av Syriens befolkning har tvingats lämna sina hem och befinner sig på flykt antingen i Syrien eller utomlands. Av de syrier som flytt utomlands befinner sig de allra flesta i grannländerna. Turkiet har tagit emot 2,2 miljoner syrier, Libanon har tagit emot 1 miljon syrier och Jordanien har tagit emot över en halv miljon. År 2015 ansökte 50 000 syrier om asyl i Sverige.

Vi får ta ett steg i taget. Först beslut om vapenvila. Sedan se till att den upprätthålls och att människor får humanitär hjälp. I samband med vapenvilan en politisk process som enar motståndet mot IS/Dayesh och som lägger grunden för en demokratisk process och en stabil fred i området. Sverige bör även fortsättningsvis vara en fristad för människor som flyr krigets plågor.

Vägen är lång, men tar vi inte det första steget kommer vi aldrig någonsin fram.

Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam

Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"

Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".

I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.

Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.

IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).

För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.

Äntligen en strimma hopp om Syriens framtid

För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.

I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.

Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?

Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.

Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.

Väst, Ryssland och helvetet i Syrien och Irak

Just nu plockar Vladimir Putin poäng i Mellanöstern. Rysslands ingripande i kriget i Syrien väcker kluvna känslor och skapar osäkerhet i väst. Å ena sidan är det välkommet om Ryssland med sina militära insatser bidrar till att pressa tillbaka den Islamiska Staten (IS). Å andra sidan finns risken att Ryssland även angriper andra rebellgrupper som står i opposition till Syriens president Bashar al-Assad och stärker Rysslands egen - och indirekt Irans - politiska och militära närvaro i regionen.

Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.

Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.

Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.

När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.

Obamas besvär

Igår meddelade president Barack Obama att han nu är beredd att ge order om ett militärt anfall mot Syrien, även om ett sådant beslut inte har stöd i FN:s säkerhetsråd. Däremot vill han att den amerikanska kongressen först skall ta ställning i frågan.

Obamas utspel har väckt förvirring. Om det nu är så viktigt att genomföra ett militärt anfall mot Syrien, varför vill han då först låta den amerikanska kongressen ta ställning? I fallet Libyen valde ju till exempel Obama att inte först höra kongressen, utan fattade beslutet på egen hand. Genom sitt utspel skapar Obama förvirring kring hur viktigt han egentligen tycker att ett militärt anfall är. Är ett anfall så viktigt att han vill ha hela folket med sig i beslutet och därför vänder sig till kongressen? Eller tycker han att ett militärt anfall inte är tillräckligt viktigt, eftersom han lägger beslutet i kongressens knä och är beredd att avstå om kongressen säger nej?

Inför den fortsatta händelseutvecklingen tornar två knäckfrågor upp sig. 1.) Kommer kongressen att säga ja till Obamas anfallsplaner? 2.) Om kongressen säger nej, kommer då Obama att genomföra en militär attack i alla fall?

Det råder stor oklarhet om hur kongressen kommer att ställa sig. En del tror att Obama vänder sig till kongressen i hopp om att den skall säga nej och att USA därför inte skall behöva genomföra ett militärt anfall. Så tror inte jag. Min bedömning är att Obama är övertygad om att han kommer att få kongressen med sig. Ett nej från kongressen skulle nämligen sätta Obama i en mycket svår situation. Antingen väljer han att följa kongressens vilja och avstår från ett militärt anfall. Då tappar han prestige och framstår som en svag ledare, i det att han förespråkat ett anfall, betonat nödvändigheten av ett anfall, men ändå avstår eftersom han inte lyckats få de folkvalda med sig. Eller så väljer Obama att ändå genomföra ett militärt anfall. Då sätter han sig över folkviljan, vilket skapar ett svagt politiskt mandat för insatsen och riskerar att urholka Obamas inrikespolitiska ställning. Damned if he does, and damned if he doesn't.

Fördelen med Obamas agerande är att frågan nu vinner politisk tid. Ingen tror att en militär insats i Syrien skulle lösa konflikten eller på allvar påverka maktbalansen mellan Assad-regimen och den väpnade oppositionen. Bombningar av Syrien blir mer en symbolhandling, riktad minst lika mycket mot Iran som mot Assad. Under de kommande veckorna finns möjlighet att lägga grunden till nya förhandlingar med Ryssland och Kina - och med Iran - om hur en vapenvila i Syrien skulle kunna uppnås och ett militärt anfall bli onödigt.

Genom att explicit betona att ett militärt anfall inte brådskar visar Obama också att det nu inte finns några legitima skäll till att föregripa FN-inspektörernas rapport. Det är bra.

Hela Obamas anförande kan läsas här.

Vad skulle målet vara med en flygattack mot Syrien nu?

Efter den fruktansvärda gasattacken i Syrien för en vecka sedan diskuteras nu om USA och västvärlden skall svara med någon form av militär attack mot Assad-regimen. Åsikterna är många. Mycket talar för att Barack Obama genom sina tidigare uttalanden bundit sig så hårt vid masten att någon form av attack är oundviklig. Men det råder stor förvirring om vad som egentligen skulle vara målet med en militär attack.

Försvaga Assad-regimen? Visst skulle ett kraftfullt och samordnat flyganfall från USA och/eller Nato mot syriska flygfält och vapendepåer kunna förorsaka den syriska regimen allvarlig skada. Men inte tillräcklig skada för att på allvar påverka styrkeförhållandena mellan den syriska regimen och rebellstyrkorna. För en sådan maktförskjutning krävs åtminstone en varaktig flygförbudszon och kanske öven markstyrkor. Sådana insatser är USA och västvärlden inte villiga att sätta igång. I stället kan det bli så att ett flyganfall initierat av USA och västmakterna stärker Bashar al-Assad politiska ställning i Syrien. Han kan då med större legitimitet hävda att rebellstyrkorna och en fientlig omvärld går hand i hand.

Skydda Syriens civilbefolkning? Oavsett med vilken kirurgisk precision som ett flyganfall genomförs är sannolikheten stor att civila dödsoffer kommer att skördas. Internationella Röda korset varnar i dag för att en redan alarmerande situation i Syrien kommer att förvärras vid ett militärt ingripande, meddelar Ekot. Kanske skulle ett militärt anfall avskräcka den syriska regimen från att fortsättningsvis använda gas i krigföringen. Men vi vet ännu inte om den syriska regeringen verkligen låg bakom gasattacken. USA:s antydningar om att man har bevis för att så är fallet betyder ingenting. USA:s trovärdighet i den här typen av bevisföringar är dessvärre obefintlig, efter de tidigare - felaktiga - försäkringarna om att Irak hade massförstörelsevapen.

Värna normen om att kemiska vapen aldrig får användas? Det är möjligt att en militär attack mot Syrien skulle sända en internationell signal om att användning av kemiska vapen i krigföringen aldrig är legitimt. Men det är tveksamt om den normen verkligen stärks om Nato och västvärlden, utan förankring i gällande folkrätt, genomför straffbombningar på ett sätt som riskerar att leda till civila dödsoffer. Ur det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att USA och västvärlden inte ingrep när deras dåvarande gunstling, Saddam Hussein, använde gas i sin krigföring mot Iran.

Jag har således svårt att se vilka mål som skulle göra en flygattack mot Syrien rimlig.Min utgångspunkt är i stället att det inte finns någon militär lösning på det pågående inbördeskriget i Syrien. Om Assad-regimen hastigt faller samman är det dessutom fullt möjligt att de islamistiska, Al-Qaida-inspirerade styrkorna tar över kontrollen över stora delar av landet.

Det är positivt att utrikesminister Carl Bildt i ett högst läsvärt inlägg på sin blogg varnar för en attack, och argumenterar för varför de så ofta gjorda parallellerna med Natos bombningar i samband med krigen i Bosnien och Kosovo är felaktiga. Även Fredrik Reinfeldt har varit föredömligt tydlig i sin skepsis mot en militär attack i detta läge. Goda liberaler som Hans Blix har också varit entydigt negativ till ett anfall. Probleminsikten om att bomber inte är det bästa sättet att hindra övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter tycks vara betydligt starkare den här gången än vad den på sina håll var inför USA:s anfall mot Irak 2003.

Den fruktansvärda krisen i Syrien måste få en politisk lösning. Som jag tidigare skrivit har västmakterna utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.

För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.

Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.

Ett ensidigt anfall från USA och västmakterna utan förankring i FN:s säkerhetsråd skulle avsevärt försvåra öppnandet av en sådan politisk-diplomatisk process. Jag hoppas därför att flyganfallet inte blir verklighet.

Jag rekommenderar också ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds artikel i ämnet i Expressen i dag.

Stefan Löfvens sommartal. Höjs konfliktnivån nu?

I dag höll Stefan Löfven sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm, i vackert väder och med mycket folk i publiken. Jag måste säga att Stefan Löfven fortfarande växer och växer som talare, från den trevande nivå som kännetecknade hans första anföranden som nyvald partiledare våren 2012. Kombinationen av Löfvens egen kompetens och skickliga talskrivare bär frukt.

Löfven kom till Vasaparken med en tveeggad Sifo-undersökning i ryggen. Å ena sidan har avståndet mellan blocken ökat till 7.6 procent, vilket innebär att de rödgröna partiernas överläge i opinionen är fortsatt stabilt och inte visar några som helst tecken på att rubbas. Å andra sidan fick Socialdemokraterna bara 30.5 procent i undersökningen, vilket är ungefär lika lågt som vid Mona Sahlins katastrofval 2010.

Stefan Löfven inledde med de internationella frågorna, särskilt Syrien och Egypten. Löfvens tal i dessa frågor får en särskild trovärdighet i det att arbetarrörelsen inte nöjer sig med att beklaga och fördöma utvecklingen i dessa länder, utan också går från ord till handling. Palmecentret har bidragit till bildandet av Syrian Women Network. Nätverket vill stärka syriska kvinnors deltagande i fredsprocessen och i bygget av ett framtida, demokratiskt Syrien och till vilket det samaldes in pengar i Vasaparken. Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har i flera projekt tränat ungdomar i Mellanöstern i projektledning, demokrati och transparant hantering av ekonomi, allt för att stärka den demokratiska processen.

I sak innehöll Löfvens tal två nyheter: PPM-systemt bör skrotas och stat och kommun måste genom lagstiftning åläggas att stoppa överetableringen av skolor i landet, en så kallad "Lex JB". Att skolfrågorna kommer att ta stor plats i den kommande valrörelsen visste vi redan. Kommer pensionsfrågorna också att göra det?

Sverigedemokraterna ökar i den nämnda Sifo-undersökningen till 9.9 procent, trots att partiet haft en ganska så låg profil de senaste veckorna. Till Svenska Dagbladet säger Marie Demker att partiet kan ha tjänat på den missnöjesdebatt om välfärden och bristerna inom skolan, vården och äldreomsorgen som präglat de senaste veckorna och där det dagligen riktas kraftig kritik mot regeringen. Om Sverigedemokraterna lyckas bredda sin politik bort från fixeringen vid invandringspolitiken finns möjligheten att som ett mer traditionellt missnöjesparti befästa och förstärka sitt väljarstöd.

Bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna är att de rödgröna partierna, med Socialdemokraterna i spetsen, verkligen lyckas framstå som ett distinkt och substantiellt alternativ till en allt mer trött alliansregering. Det har varit lite si och så med den saken hittills. Socialdemokratin har ridits av en oro att förlora mittenväljare och har därför i alltför många frågor lagt sig väldigt nära Moderaterna. Stefan Löfvens snygga tal i dag i Vasaparken är förhoppningsvis ett steg på vägen mot en mer kraftfull och konfliktorienterad oppositionspolitik. Låt oss aldrig glömma bort att konflikt är politikens livsnerv.

Så förändrar gasattacken i Syrien förutsättningarna för västs politik

Vi möts av ohyggliga uppgifter om en attack med kemiska vapen i Syrien och som kan ha orsakat hundratals, eller till och med över tusen döda. Vi vet ännu inte om uppgifterna stämmer eller vem som i så fall bär ansvaret. Ett är säkert - en internationell, oberoende utredning måste omedelbart tillsättas och ges ett starkt mandat att undersöka vad som hänt. Ansvar måste utkrävas.

Om de fruktansvärda uppgifterna visar sig stämma finns mitt i all vrede och förtvivlan möjlighet att massakern kan bli en så kallad game-changer (något som plötsligt förändrar förutsättningarna) och äntligen öppna upp för en internationell närvaro i Syrien. Oavsett vem som bär ansvaret för dådet ökar nu trycket på västmakterna och övrig omvärld att agera. President Barack Obama har tidigare tydligt markerat att ett användande av kemiska vapen skulle leda till en förändring av USA:s politik gentemot Syrien.

Västmakterna har utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts.  Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.

För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.

Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.

Visst inrymmer resonemanget ovan ett element av önsketänkande. Men de positiva och genomförbara alternativen till det scenario jag skisserar är mycket få. Och passivitet är ett omöjligt alternativ.

Syrien - om vanmakt och om vad västmakterna kan göra

Uppdaterat fredag 14 juni kl 10.00: President Barack Obamas besked att USA är berett att sända vapen till de syriska rebellerna är olycksbådande. Risken är stor att konflikten i Syrien än mer utvecklas till ett ställföreträdande krig mellan regionala stormaktsintressen i området. I dagsläget tyder inget på att rebellerna med militära medel kommer att lyckas störta Assad-regimen. I stället ser jag nu möjligheten att USA:s besked leder till att Iran och Ryssland intensifierar sina vapenleveranser till den syriska regeringen.

Jag har inga som helst illusioner om Assad-regimens grymhet. Det är mycker möjligt att den har använt kemiska stridsmedel, även om jag inte känner till några belägg för den saken. Jag har dessvärre inga illusioner om rebellstyrkornas grymhet heller. Om kemiska vapen använts finns det dessvärre också en möjlighet att det är rebellerna som använt dem.

Min positiva tolkning av Barack Obamas besked är att det främst syftar till att tillfredsställa en frustrerad hemmaopinion samt - framför allt -  att öka pressen på rebellerna att delta i den planerade fredskonferensen i Genève senare i sommar. Fredskonferensen är ett av de få hopp som ännu finns om ett stopp på massdödandet och konfliktens eskalering till grannländerna. I en sådan konferens måste inte bara Ryssland utan även Iran tillåtas spela en diplomatisk och politisk roll. Det är den beska sanningen.

*

Det ohyggliga dödandet i Syrien fortsätter. Över 80 000 människor, varav hälften civila, beräknas ha dödats sedan striderna bröt ut för drygt två år sedan. Striderna riskerar nu genom Hizbollahs ingripande på Assad-regeringens sida att sprida sig till Libanon.

Varför är omvärlden så passiv och låter stillatigande dödandet fortsätta? Frågan hörs då och då i debatten och den är framför allt ett uttryck för den vanmakt många människor känner inför den grymma och plågsamma händelseutvecklingen. (Jag diskuterade temat i Konflikt i P1 tillsamman med Johanne Hildebrandt för några veckor sedan.)

Vanmakten har sin grund i att det inte finns någon enkel eller självklar väg för hur omvärlden skulle kunna bidra till ett snabbt slut på dödandet. I dag tyder inte mycket på att den splittrade rebellrörelsen med militära medel kan störta Bashar Assad och hans regering.Så länge rebellrörelsen är splittrad finns i stället en allvarlig risk att vapenleveranser till oppositionen bidrar till fler civila dödsoffer och en ökad etnifiering av konflikten. Västmakterna har också, kanske på ett olyckligt sätt, bundit sig vid masten för att Assad måste bort. Det är svårare att få igång samtal om vapenvila och politiska processer om den ene parten förvägras legitimitet vid förhandlingsbordet.

Vi ser nu en allvarlig etnifiering av konflikten i Syrien, där sunni ställs mot shia på samma sätt som bosnier, kroater och serber plötsligt ställdes mot varandra i det blodiga kriget på Balken efter Titos död och Jugoslaviens upplösning. Etnifieringen gör kriget i Syrien till en arena där andra stater i Mellanöstern försöker stärka sin maktställning. Sunnidominerade Saudiarabien och Qatar stöder den syriska sunnidominerade oppositionen, shiadominerade Irak och framför allt Iran sluter upp bakom Assad-regeringen.

Grunden för konflikten i Syrein är förstås varken etnisk eller religiös, utan handlar om makt och inflytande mellan olika sociala grupper. Etnifieringen döljer dessa egentliga skiljelinjer och bidrar till en mobilisering som på båda sidor blir allt mer oförsonlig och försvårar kompromisser.

Visst kan omvärlden agera mer kraftfullt än vad som hittills varit fallet. Prioritet nummer ett under rådande omständigheter måste vara att få till stånd ett eld upphör, i syfte att vinna tid för att lägga grunden till en politisk lösning och ge humanitära hjälporganisationer förbättrade möjligheter att arbeta. I syfte att åstadkomma ett sådant eld upphör bör västmakterna förhandla med Ryssland om ett stopp för ryska vaenleveranser till Assad-regeringen. Internationell närvaro i Syrien kommer att vara nödvändig i någon form. Den planerade fredskonferensen i Genève i juli skulle kunna bli ett konstruktivt steg på vägen. Men i i stället för att diskutera dessa saker har många väststater ägnat sig åt att sura över Rysslands agerande i säkerhetsrådet och att ge halvhjärtade löften om att eventuellt i en framtid sända vapen till rebellerna. Det är kraftlöst och det är inte kreativt.

Jag hör inte riktig Sveriges röst i denna process. Vad säger Carl Bildt?