Om helvetet i Syrien och den lilla strimman av hopp

Hoppet är det sista som överger människan, påstås det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Münchenavtalet om stopp på stridigheterna i Syrien kommer att genomföras, humanitär hjälp sättas in, att förhandlingarna i Genève återupptas och leder fram till en politisk process som skapar varaktig fred i landet.

Hindren är hur många som helst. Det folkliga upproret i Syrien mot diktatorn Bashar al-Assad har tvinnats samman med konflikter mellan olika syriska befolkningsgrupper, mellan Iran och Saudiarabien, mellan Turkiet och kurderna, mellan Ryssland och västmakterna och inte minst mellan IS/Daesh och nära nog resten av världen. Konflikterna överlappar i flera fall varandra och följande karta från Dagens Nyheter illustrerar komplexiteten.

Närmare 500 000 människor i Syrien beräknas ha mist livet som en följd av kriget. Av Syriens befolkning på drygt 22 miljoner människor befinner sig mellan fyra och fem miljoner på flykt utanför landet. Uppemot hälften av Syriens befolkning har tvingats lämna sina hem och befinner sig på flykt antingen i Syrien eller utomlands. Av de syrier som flytt utomlands befinner sig de allra flesta i grannländerna. Turkiet har tagit emot 2,2 miljoner syrier, Libanon har tagit emot 1 miljon syrier och Jordanien har tagit emot över en halv miljon. År 2015 ansökte 50 000 syrier om asyl i Sverige.

Vi får ta ett steg i taget. Först beslut om vapenvila. Sedan se till att den upprätthålls och att människor får humanitär hjälp. I samband med vapenvilan en politisk process som enar motståndet mot IS/Dayesh och som lägger grunden för en demokratisk process och en stabil fred i området. Sverige bör även fortsättningsvis vara en fristad för människor som flyr krigets plågor.

Vägen är lång, men tar vi inte det första steget kommer vi aldrig någonsin fram.

Väst, Ryssland och helvetet i Syrien och Irak

Just nu plockar Vladimir Putin poäng i Mellanöstern. Rysslands ingripande i kriget i Syrien väcker kluvna känslor och skapar osäkerhet i väst. Å ena sidan är det välkommet om Ryssland med sina militära insatser bidrar till att pressa tillbaka den Islamiska Staten (IS). Å andra sidan finns risken att Ryssland även angriper andra rebellgrupper som står i opposition till Syriens president Bashar al-Assad och stärker Rysslands egen - och indirekt Irans - politiska och militära närvaro i regionen.

Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.

Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.

Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.

När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.

Obamas besvär

Igår meddelade president Barack Obama att han nu är beredd att ge order om ett militärt anfall mot Syrien, även om ett sådant beslut inte har stöd i FN:s säkerhetsråd. Däremot vill han att den amerikanska kongressen först skall ta ställning i frågan.

Obamas utspel har väckt förvirring. Om det nu är så viktigt att genomföra ett militärt anfall mot Syrien, varför vill han då först låta den amerikanska kongressen ta ställning? I fallet Libyen valde ju till exempel Obama att inte först höra kongressen, utan fattade beslutet på egen hand. Genom sitt utspel skapar Obama förvirring kring hur viktigt han egentligen tycker att ett militärt anfall är. Är ett anfall så viktigt att han vill ha hela folket med sig i beslutet och därför vänder sig till kongressen? Eller tycker han att ett militärt anfall inte är tillräckligt viktigt, eftersom han lägger beslutet i kongressens knä och är beredd att avstå om kongressen säger nej?

Inför den fortsatta händelseutvecklingen tornar två knäckfrågor upp sig. 1.) Kommer kongressen att säga ja till Obamas anfallsplaner? 2.) Om kongressen säger nej, kommer då Obama att genomföra en militär attack i alla fall?

Det råder stor oklarhet om hur kongressen kommer att ställa sig. En del tror att Obama vänder sig till kongressen i hopp om att den skall säga nej och att USA därför inte skall behöva genomföra ett militärt anfall. Så tror inte jag. Min bedömning är att Obama är övertygad om att han kommer att få kongressen med sig. Ett nej från kongressen skulle nämligen sätta Obama i en mycket svår situation. Antingen väljer han att följa kongressens vilja och avstår från ett militärt anfall. Då tappar han prestige och framstår som en svag ledare, i det att han förespråkat ett anfall, betonat nödvändigheten av ett anfall, men ändå avstår eftersom han inte lyckats få de folkvalda med sig. Eller så väljer Obama att ändå genomföra ett militärt anfall. Då sätter han sig över folkviljan, vilket skapar ett svagt politiskt mandat för insatsen och riskerar att urholka Obamas inrikespolitiska ställning. Damned if he does, and damned if he doesn't.

Fördelen med Obamas agerande är att frågan nu vinner politisk tid. Ingen tror att en militär insats i Syrien skulle lösa konflikten eller på allvar påverka maktbalansen mellan Assad-regimen och den väpnade oppositionen. Bombningar av Syrien blir mer en symbolhandling, riktad minst lika mycket mot Iran som mot Assad. Under de kommande veckorna finns möjlighet att lägga grunden till nya förhandlingar med Ryssland och Kina - och med Iran - om hur en vapenvila i Syrien skulle kunna uppnås och ett militärt anfall bli onödigt.

Genom att explicit betona att ett militärt anfall inte brådskar visar Obama också att det nu inte finns några legitima skäll till att föregripa FN-inspektörernas rapport. Det är bra.

Hela Obamas anförande kan läsas här.

Vad skulle målet vara med en flygattack mot Syrien nu?

Efter den fruktansvärda gasattacken i Syrien för en vecka sedan diskuteras nu om USA och västvärlden skall svara med någon form av militär attack mot Assad-regimen. Åsikterna är många. Mycket talar för att Barack Obama genom sina tidigare uttalanden bundit sig så hårt vid masten att någon form av attack är oundviklig. Men det råder stor förvirring om vad som egentligen skulle vara målet med en militär attack.

Försvaga Assad-regimen? Visst skulle ett kraftfullt och samordnat flyganfall från USA och/eller Nato mot syriska flygfält och vapendepåer kunna förorsaka den syriska regimen allvarlig skada. Men inte tillräcklig skada för att på allvar påverka styrkeförhållandena mellan den syriska regimen och rebellstyrkorna. För en sådan maktförskjutning krävs åtminstone en varaktig flygförbudszon och kanske öven markstyrkor. Sådana insatser är USA och västvärlden inte villiga att sätta igång. I stället kan det bli så att ett flyganfall initierat av USA och västmakterna stärker Bashar al-Assad politiska ställning i Syrien. Han kan då med större legitimitet hävda att rebellstyrkorna och en fientlig omvärld går hand i hand.

Skydda Syriens civilbefolkning? Oavsett med vilken kirurgisk precision som ett flyganfall genomförs är sannolikheten stor att civila dödsoffer kommer att skördas. Internationella Röda korset varnar i dag för att en redan alarmerande situation i Syrien kommer att förvärras vid ett militärt ingripande, meddelar Ekot. Kanske skulle ett militärt anfall avskräcka den syriska regimen från att fortsättningsvis använda gas i krigföringen. Men vi vet ännu inte om den syriska regeringen verkligen låg bakom gasattacken. USA:s antydningar om att man har bevis för att så är fallet betyder ingenting. USA:s trovärdighet i den här typen av bevisföringar är dessvärre obefintlig, efter de tidigare - felaktiga - försäkringarna om att Irak hade massförstörelsevapen.

Värna normen om att kemiska vapen aldrig får användas? Det är möjligt att en militär attack mot Syrien skulle sända en internationell signal om att användning av kemiska vapen i krigföringen aldrig är legitimt. Men det är tveksamt om den normen verkligen stärks om Nato och västvärlden, utan förankring i gällande folkrätt, genomför straffbombningar på ett sätt som riskerar att leda till civila dödsoffer. Ur det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att USA och västvärlden inte ingrep när deras dåvarande gunstling, Saddam Hussein, använde gas i sin krigföring mot Iran.

Jag har således svårt att se vilka mål som skulle göra en flygattack mot Syrien rimlig.Min utgångspunkt är i stället att det inte finns någon militär lösning på det pågående inbördeskriget i Syrien. Om Assad-regimen hastigt faller samman är det dessutom fullt möjligt att de islamistiska, Al-Qaida-inspirerade styrkorna tar över kontrollen över stora delar av landet.

Det är positivt att utrikesminister Carl Bildt i ett högst läsvärt inlägg på sin blogg varnar för en attack, och argumenterar för varför de så ofta gjorda parallellerna med Natos bombningar i samband med krigen i Bosnien och Kosovo är felaktiga. Även Fredrik Reinfeldt har varit föredömligt tydlig i sin skepsis mot en militär attack i detta läge. Goda liberaler som Hans Blix har också varit entydigt negativ till ett anfall. Probleminsikten om att bomber inte är det bästa sättet att hindra övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter tycks vara betydligt starkare den här gången än vad den på sina håll var inför USA:s anfall mot Irak 2003.

Den fruktansvärda krisen i Syrien måste få en politisk lösning. Som jag tidigare skrivit har västmakterna utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.

För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.

Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.

Ett ensidigt anfall från USA och västmakterna utan förankring i FN:s säkerhetsråd skulle avsevärt försvåra öppnandet av en sådan politisk-diplomatisk process. Jag hoppas därför att flyganfallet inte blir verklighet.

Jag rekommenderar också ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds artikel i ämnet i Expressen i dag.