Nej till nationellt tiggeriförbud - motgång för M och SD

I dag presenterade tidigare hovrättslagmannen Krister Thelin sin utredning Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2023:83). Utredaren avråder tydligt och bestämt från att införa ett sådant förbud. Det finns inte finns något behov av ett sådant, menar han. Däremot kan ett nationellt förbud leda till att mänskliga rättigheter åsidosätts och att det uppstår konflikt med förbudet mot diskriminering (förbudet skulle i praktiken riskera att drabba en viss specifik etnisk grupp - romerna). 

Utredningen blev därmed en politisk motgång för Sverigedemokraterna och Moderaterna. Båda dessa partier har med kraft argumenterat för att ett nationellt tiggeriförbund ska införas.  Moderaterna har redan markerat att man, trots utredarens avrådan, vill gå vidare med frågan. Sverigedemokraterna kommer förstås att haka på. Vi får se om Liberalerna håller fast vid sitt nej, eller om de viker ned sig. Och jag hoppas förstås att Socialdemokraterna har hjärta och förstånd nog att inte haka på Sverigedemokraterna och Moderaterna i denna fråga.

Som jag tidigare skrivit: För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle. 

Jag rekommenderar också min tidigare text Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri? 

 

                                               Grufman, CC0, via Wikimedia Commons

Om medborgarskap och misstänkta IS-terroristers framtid

Det är jättebra att framträdande representanter från polisväsendet deltar i samhällsdebatten. Men det innebär naturligtvis också att de - som alla andra - får räkna med kritik för vad de säger.

Själv häpnade jag till exempel i morse när polischefen i Storgöteborg Erik Nord i P1 Morgon sa att han gärna såg att dömda terrorister blev av med sitt svenska medborgskap för att i stället bli statslösa. Erik Nord gick sedan ännu längre och menade att personer inte ens behövde ha begått något brott för att bli av med sitt medborgarskap. Det är djupt oroväckande när en högt uppsatt polischef har en så lättsinnig syn på rättssäkerheten.

Jag är prinipiellt tveksam till att ta ifrån människor deras medborgarskap, och särskilt i fall när de berörda saknar dubbelt medborgarskap. Vilka länder förväntar sig Erik Nord ska ta hand om svenskar som blivit statslösa? Eller ska de stanna kvar i Sverige?

Även de värsta misstänkta terroristerna har ju rätt till en rättssäker rättegång. Varken Syrien eller Irak har enligt min mening domstolar som uppfyller kraven på minimigarantier när det gäller rättssäkerheten, säger tidigare domaren vid Jugoslavientribunalen och statssekreterare i Carl Bildts regering Krister Thelin till Svenska Dagbladet.

Hur ska då Sverige förhålla sig till de svenska medborgare som sökt sig till IS och som nu sitter fängslade i kurdiska områden i Syrien? Frågan är inte enkel.

Det allra bästa vore om de brottsmisstänkta personerna kunde ställas inför en internationell, rättssäker tribunal och där få sin sak prövad. Men dessvärre är det svårt att se de realpolitiska förutsättningarna för att upprätta en sådan tribunal under överskådlig tid.

Det näst bästa vore om de brottsmisstänkta personerna kunde ställas inför en svensk domstol och där få sin sak prövad. Men det är heller inte en enkel väg. Säkerhetsläget i Syrien där dessa personer befinner sig är komplicerad, för att uttrycka det milt. Det blir svårt att genomföra en gedigen polisundersökning. Dessa personer har också medvetet brutit mot utrikesdepartementets aktiva uppmaningar om att inte resa till Syrien och har därför svårare att få gehör för anspråk på konsulär hjälp.

Men om dessa personer inte ställs inför rätta kommer kurderna - i vars fångenskap många av dem nu befinner sig - få bära ett otillbörligt ansvar för vad som skall hända med dessa misstänkta terrorister och krigsförbrytare. Risken är stor att de många av de misstänkta på något sätt återfår sin frihet utan att ha ställts till svars.

Den mest brännande frågan gäller förstås de oskyldiga barnen. När dessa barn är svenska medborgare har förstås Sverige ett särskilt ansvar. Läs gärna intervjun med Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattson om möjliga vägar framåt i denna fråga.