Låt inte trollen skymma sikten!

Flera offentliga personer som jag uppskattar har på senare tid förklarat att de lämnar sociala medier som till exempel Facebook och Twitter. Skälen till deras tillbakadragande är oftast inte skandalerna kring Cambridge Analytica och Facebook. I stället handlar det om det otrevliga samtalsklimatet och alla trollstormar som tar bort för mycket kreativ energi och som sätter ner humöret.

Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar, skriver Jonas Gardell i sin förklaring till varför han nu väljer att lämna Twitter. Genom vår blotta närvaro här, skriver han, föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.

 Jo, så kan man ju se det. Men är det en klok inställning? Jag tycker inte det. I stället tar jag hans formulering som ett gott skäl att stanna kvar. Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar. Och sociala medier är alldeles för bra och viktiga samtalsplattformar och kommunikationskanaler för att lämnas åt trollen.

Så blocka och ignorera alla som har en otrevlig samtalston, är raljanta och självklart de som sprider hat. Det har jag gjort för länge sedan, just för att jag vill lägga min kreativa energi på andra saker. Och jag trivs fortfarande väldigt bra i sociala medier, både bland liktänkande och oliktänkande.

Jag är orolig att den stundande valrörelsen blir smutsig och att partierna inte förmår hantera de möjligheter till fulspel som sociala medier öppnar för. Jag upprepar min önskan om partiledarsamtal över blockgränsen i syfte att skapa en värdig samtalston inför valet. Låt inte trollen skymma sikten.

Ola Lindholm och vår tids offentlighet

När kommer boken? En av mina vänner ställde på twitter denna lätt cyniskt retoriska fråga efter att ha sett Ola Lindholm framträda i SVT:s nya talkshow Hübinette igår kväll. Vännens enda rimliga förklaring till att Ola Lindholm valde att ställa upp för en intervju trots att han enträget vägrade svara på den enda fråga som alla var intresserade av var att han måste ha en bok på gång.

Inslaget var något av det märkligaste jag sett på länge. Intervjun marknadsfördes under rubriken "Ola berättar om knarkhistorien". Men Ola berättade om allt annat än just knarkhistorien. Jag tänkte osökt på Joe Hill som i den rättegång där han dömdes till döden "av hänsyn till en dam" vägrade berätta hur han fått sitt skottsår. Ola Lindholms argumentation var av samma slag, även om de privata skälen inte med nödvändighet handlade om en kvinna. Till syvende og sist prövas den typen av argument utifrån deras trovärdighet. För Joe Hill slutade det illa. Jag hoppas det slutar bättre för Ola Lindholm.

Vi lever i en tid då öppenhet och transparens har blivit kungsord. Sociala media har upphävt de gamla mediernas informationsmonopol. I huvudsak är detta en positiv utveckling. Men med nya tider följer nya seder. Dagligen kan vi ta del av nya principiella frågor som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Just nu läser jag att Arbetsdomstolen underkänt avskedandet av en Malmöpolis som skrivit grova inlägg om sin yrkesutövning på sin privata blogg. Och att Pressombudsmannen vill att journalisters inlägg på privata Facebook- och Twitterkonton skall kunna anmälas till och fällas av Pressens Opinionsnämnd. Det är bara att blunda och peka i en dagstidning så återfinns exempel på nya problematiker som uppstår i samband med att gränslinjerna mellan det offentliga, det personliga och det privata ritas om.

Offentligheten är vår tids existensform. Kanske är det därför Ola Lindholm valde att ställa upp. Inte för att han har någon bok på gång. Inte för att han fick betalt eller för att han kände behov av att tala ut eller för att stärka sitt varumärke. Utan därför att offentligheten för honom blivit det som vattnet är för fisken.

För övrigt tycker jag att Jonas Gardell på twitter bäst sammanfattade Ola Lindholms beslut att ställa upp för en intervju: Är det inte lättare om man inget vill säga att inte säga något?

Hade Jesus tänder?

Namnet framför andra namn är Jesus, ej skönare på jorden fanns! (Sv Ps 47)

Jonas Gardell inleder sin med rätta lovprisade bok "Om Jesus" (Norstedts, 2009) med att citera Allan Törnbergs vackra och välkända psalm från 1933.

Men hur skön var Jesus egentligen? I boken problematiserar Jonas Gardell Jesusbilden över tid, med fokus på även på Jesus kroppsliga gestaltning. Är det rättfärdigt att skildra Jesus med ett milt och vackert leende när Jesus i verkligheten sannolikt var tandlös?

Gardells Jesusskildring har väckt upprördhet i konservativa och fundamentalistiska kretsar. Så påstår t ex Ulf Ekman, huvudpastor i församlingen Livets Ord i Uppsala, att Gardell är fördomsfull och okunnig. Ulf Ekman beskriver också Gardells Jesusbild som klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

Frågan huruvida Jesus hade tänder är således ingen oförarglig fråga. Jag tänker osökt på Umberto Ecos stora roman "Rosens namn". Där går munken Jorge da Burgos bokstavligen över lik för att hemlighålla det enda bevarade exemplaret av Aristoteles andra del av Poetiken, som bl a handlar om skrattet. Men skrattet är för Jorge da Burgos en synd och ett fördärv - ingenstans står det t ex i Bibeln att Jesus någonsin skrattade.

Kritiken mot att återge Jesus som tandlös har sin grund i att Jesus var både människa och Gud, och att det då blir fel att ensidigt återge hans mänskliga sidor. Ekman betonar vikten av att lyfta fram både det mänskliga och det gudomliga hos Jesus: Att tona ner och förneka Jesu gudomlighet innebär att han bara skulle vara en vanlig människa och då förmår han inte frälsa oss eftersom det bara är Gud som kan frälsa. Att förneka hans sanna mänskliga sida gör att hans identifikation med dem han skulle frälsa upphör.

Givet Jesus klassmässiga bakgrund och levnadsvillkoren i Palestina på den tiden är det nog sannolikt att han i 30-årsåldern inte hade särskilt många tänder kvar i munnen. Jag tror inte heller att hans gudomlighet tog sig uttryck i att han till skillnad från sina jordiska levnadskamrater slapp tappa sina tänder.

Däremot har jag inga alls problem med att Jesus i konst, musik och litteratur återges som skön och vacker. Vi människor har en tendens att vilja göra det goda vackert. Gud är kärlek och störst av allt är kärleken. Varför då inte göra den mänskliga bäraren av detta det största goda vacker?

Yta spelar roll. Jag minns min medverkan i ett TV-inslag för nu rätt många år sedan, då skådespelaren Björn Gustafson (Dynamit-Harry i Jönssonligan, drängen Alfred i Emil i Lönneberga) också skulle medverka. Björn Gustafson vägrade sminka sig, för han tyckte det blev onaturligt! Resultatet blev att jag som välsminkad såg hur normal ut som helst i TV-rutan, medan den osminkade Björn Gustafson såg onaturligt blek och tärd ut.

På samma sätt är det med Jesusbilden. Att i vår tid framställa Jesus som tandlös ger en lika onaturlig bild av Jesus som den osminkade Björn Gustafson gav av sig själv i TV.

Men visst är det bra att Jonas Gardell lyfter fram även den historiskt mänskliga sidan av Jesus. I hägn av sin clownmask och sina grimascher är Jonas Gardell en seriös förkunnare. Gå gärna och lyssna på honom i Göteborgs Domkyrka torsdag den 2 april kl 19.00, arrangerat av Teologiskt Forum.

Alltid läsvärda Senapsfrön och fikonspråk uppmärksammar också diskussionen om Jesus tänder.