2014-03-22

Om den digitala politiska kampens problem

Digitaliseringen har i grunden förändrat formerna för politisk mobilisering. Svunnen är den tid då en demonstration eller annan offentlig politisk manifestation planerades i veckor eller till och med månader i förväg. Och när såg ni en affisch på ett elskåp på stan som uppmanade till deltagande i en politisk demonstration senast?

Utvecklingen har gått väldigt fort. Efter valet 2010 för snart fyra år sedan genomfördes hastigt framimproviserade demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, i protest mot att rasismen genom Sverigedemokraterna fått plats i Sveriges riksdag. Dessa demonstrationer översteg i antal enkelt de 1 maj-demonstrationer som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under stor möda och noggrant organisationsarbete tidigare under året lyckats samlat ihop. Även de antirasistiska manifestationerna i Kärrtorp och i Malmö häromsistens var mycket stora och hade i huvudsak organiserats via sociala medier.

Sociala medier skiljer sig från traditionella medier genom sin snabbhet, transparens, spridningsförmåga och möjlighet till interaktivitet. I vår hastiga tid gäller det att fånga momentum för att kunna sätta avtryck. Långvariga och omsorgsfulla förberedelseåtgärder riskerar att leda till att man hamnar på efterkälken. Mobilisering via sociala medier möjliggör att genom en väldigt liten arbetsinsats nå väldigt många människor på väldigt kort tid. Den arabiska våren hade inte kunnat samla så mycket folk som den gjorde om inte sociala medier hade funnits.

Men mobiliseringen via sociala medier har en baksida. I en insiktsfull artikel i New York Times beskriver sociologen Zeynep Tufekci hur via nätet snabbt organiserade politiska manifestationer tenderar att enbart ge kortsiktiga effekter, eftersom det inte finns någon organisation som kan bygga vidare på manifestationen. Tahirtorget i Kairo fylldes av demonstranter som störtade företrädaren för en auktoritär repressiv militärregim. Det var bra. Men i dag styrs Egypten på nytt av en auktoritär repressiv militärregim.

Zeynep Tufekci jämför med den berömda marschen till Washington 1963, en protest mot de ökanda Jim Crow-lagarna vilka syftade till att upprätthålla segregationen mellan svarta och vita. För att kunna åstadkomma och genomföra denna marsch till Washington krävdes en enorm logistik och en kraftfull organisation. När organisationen väl var upprättad kunde den unyttjas till ytterligare proteståtgärder, till exempel i form av strejker och bojkotter. Motståndet fick fäste.

Vi lever i en individualiserad tid, men där nya kollektiva gemenskaper börjar skönjas vid horisonten. Det är viktigt att de viktiga manifestationerna mot rasism och nazism inte blir dagsländor, utan också kan vila på en kollektiv, institutionaliserad bas som skapar långsiktighet och varaktighet i det antirasistiska och det antifascistiska arbetet.


5 kommentarer:

Hans G Eriksson sa...

Nej, kampen mot rasism och nazism är inga dagsländor. Kampen går vidare och båda företeelserna har en annan och vidare uppgift att fylla än att bara låta sig utrotas.

När nykterhetsrörelsen växte fram i Sverige så var den naturligtvis svaret på en ohämmad alkoholkonsumtion, som skapade eller förvärrade misären i barnfamiljerna.

Men med tiden fick rörelsen också en annan viktig betydelse. En sekreterare i logen på en liten ort utanför Eskilstuna (Hållsta, tror jag): Hos oss på vår ort är dryckenskapen inte särskilt utbredd, vilket är det största hindret för vår framgångsrika verksamhet.

minata sa...

Fel årtal i brödtexten. Skall vara 2010.

Lars sa...

"Det är viktigt att de viktiga manifestationerna mot rasism och nazism inte blir dagsländor, utan också kan vila på en kollektiv, institutionaliserad bas som skapar långsiktighet och varaktighet i det antirasistiska och det antifascistiska arbetet."

Varför? Det är ju detta som driver bort allt större delar av den svenska arbetarklassen till SD. Denna märkliga "kamp" med udden riktad mot det som utgör grundförutsättningen för välfärdsstaten och ett sammanhållet samhälle; vår närmast unika homogenitet. Därmed agerar "antirasisterna" nyttiga idioter till nyliberalerna, som skördat så stora framgångar parallellt med "antirasismens" utbredning inom vänstern. Vänsterns historiska uppgift har varit att bekämpa klassorättvisorna, men det viktiga arbetet håller man nu på att fullständigt omintetgöra genom denna kontraproduktiva kamp mot något som knappt existerar i Sverige, dvs. riktig rasism.

Hans G Eriksson sa...

Allt flera tongivande inom vänstern tillhör miljöer som vänstern traditionellt har bekämpat.

Jag har full förståelse för att vänstern förser sig med substitut för den knutna nävens kamp.

Rasismen fungerar utmärkt som fiendemarkering. Rasismen är smal, men den nackdelen möts med den motsatsvisa breddningen i en sammansvetsande "antirasism". Med andra ord: Rasismen är inte tillräckligt stor för att ersätta klasskampen, men antirasismen är obegränsad - så när som på rasisterna.

En intressant indikator är vänsterns iver att se en växtkraft hos de "främlingsfientliga krafterna", till och med hos svenska avläggare till nazister.

Anonym sa...

Du klargjorde att SD enligt din mening är ett främlingsfientligt parti och inget annat. Men i många sammanhang så nämner du ändå SD tillsammans med både rasism, fascism och nazism. Är det som så, att om människor avstår SD för att det partiet uppfattas som ett nazistiskt parti, så är det en anledning så god som någon och det viktigaste för dig är att de inte röstar på SD? Jag tror nämligen att det kan vara farligt i längden för trovärdigheten att demonisera. Till slut upptäcker människor att Åkesson talar om graden av en reglerad invandring. Inte om att utrotning eller om den egna rasens överlägsenhet.