Ukraina inför hotet av rysk intervention

Utvecklingen i Ukraina inger naturligtvis stor oro. Risken för en rysk intervention är överhängande, även om det fortfarande kan vara så att Vladimir Putin använder hotet om ett militärt ingripande som ett medel för att öka pressen på den ukrainska regeringen.

Jag förstod aldrig alla de experter som för ett par dagar sedan spelade ner risken för ett ryskt militärt ingripande på Krim. Mot bakgrund av att det högerextrema, av många uppfattat som nazistiska, partiet Svoboda fick flera tunga ministerposter i en ny, icke-folkvald regering och att lagen om det ryska språkets status som officiellt språk på Krim omedelbart revs upp var den ryska reaktionen knappast överraskande. Flottbasen i Sevastopols ställning riskerade att urholkas, vilket ur ett ryskt perspektiv vore helt oacceptabelt.

Att högerextremisterna i Svoboda fick plats i Ukrainas regering utan att utrikesminister Carl Bildt på något sätt (vad jag noterat) protesterat är vanhedrande för svensk utrikespolitik.

En rysk intervention vore ett grovt brott mot folkrätten och skulle med stor sannolikhet splittra upp den ukrainska staten på ett sätt som under överskådlig tid inte kan göras ogjort. Nu gäller det för omvärlden att försöka övertala Ryssland från att avstå från en intervention samtidigt som man sätter press på den ukrainska regeringen att inte vidta några åtgärder som ytterligare försvårar situationen på Krim. En regering som inrymmer Svoboda kan heller aldrig ges politisk legitimitet. Det är viktigt att krisen hanteras med kraft och återhållsamhet och att den bullrande krigsretoriken som hörs på sina håll inte får bli självuppfyllande.