Glädjeskuttande idrottskvinnor och könsmaktsordningen

Sportjournalistikens gestaltning av män och kvinnors idrottsframgångar illustrerar att vi har en bra bit kvar till ett jämställt samhälle. Könsmaktsordningen lever, och Djävulen gömmer sig i dess detaljer.

Tidningen Expressen visar hur den svenska segertrion i U23-VM 15 km längdskidor Ebba Andersson, Moa Lundgren och Emma Ribom uppmuntras av fotografer att ta ett glädjeskutt framför kameran tillsammans. Oskyldigt, eller till och med självklart, tycker kanske en del. Nåja. Alltså, jag tycker det är så fånigt, säger en uppenbart generad Ebba Andersson inför journalisterna men låter sig ändå övertalas att ställa upp på bilden.

Efter det konstruerade glädjeskuttet säger Ebba Andersson till Expressen: Jag tycker det är lite fånigt att vi tjejer alltid ska göra det. Jag tror aldrig jag sett en segerbild där killarna tagit ett glädjeskutt.  Det är lite förlegat och uttjatat att vi tjejer alltid ska ta ett glädjeskutt efter målgång. 

Foto: Lukas Johansson/Svenska skidförbundet.

Dessa bilder på käcka, glädjeskuttande idrottskvinnor riskerar att förminska deras prestationer till något underhållande, något roligt att titta på men inte att ta på allvar. Det män gör är däremot svårt och ansträngande. Bilder på glädjeskuttande idrottskvinnor blir en feminisering av den maskulina ansträngningen av idrottskvinnan till kvinna, flicka, barn. Inte konstigt att Ebba Andersson reagerar och tycker att bilden uttrycker ett förlegat budskap.

Nu får vi se om ni, kära läsare, översvämmar mitt flöde med bilder på glädjeskuttande manliga skidlöpare. Då får vi ta om diskussionen från början.  

Nu gäller det - förhindra svensk vapenexport till diktaturer!

Det drar ihop sig till en rejäl debatt om svensk vapenexportpolitik. I början av sommaren lägger regeringen fram en proposition baserad på KEX-utredningen (Krigsmaterielexportöversynskommittén), vilken presenterade sitt betänkande i juni 2015. I KEX-utredningens uppdrag ingick att ge förslag på skärpt lagstiftning för svensk vapenexport till icke-demokratier.

KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.

När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)

Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som  2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.

Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).

Vart går Kristdemokraterna? En jämförelse mellan Ebba Busch Thors och Göran Hägglunds installationstal

I dag valdes Ebba Busch Thor till ny partiledare för Kristdemokraterna. Kommer hon att profilera sig högerut, i syfte att dra den politiska debatten åt höger och vinna över besvikna moderatväljare och kanske till och med Sverigedemokrater? Eller kommer hon att orientera sig mot mitten, för att hålla samman sitt i många viktiga frågor splittrade parti?

Första indikationen på hur Ebba Busch Thor vill profilera Kristdemokraterna kanske kom i hennes installationstal på rikstinget i dag. En spännande fråga är till exempel vilken roll Ebba Busch Thor tillskriver de kristna värdena i Kristdemokraternas ideologi och politikutveckling.

Vi måste göra klart att Kristdemokraterna är ett politiskt parti, inget annat. Politik är inte religion. Religion är heller inte politik. Alla som delar våra värderingar och gillar vår politik hör självklart hemma hos Kristdemokraterna. Det är så vi blir ett växande parti. Nej, så formulerade sig inte Ebba Busch Thor i sitt installationstal i dag. Citatet är i stället hämtat från hennes företrädare Göran Hägglunds installationstal när han valts till partiledare 2004. Göran Hägglund var som partiledare angelägen om att hålla rågången klar mellan religion och politik. Huruvida det var en framgångsrik strategi går att diskutera. Något "växande parti" blev aldrig Kristdemokraterna under Göran Hägglunds tid som partiledare.

Det är intressant att jämföra Göran Hägglunds installationstal med Ebba Busch Thors installationstal. Göran Hägglund nämnde kristendomen  en enda gång och i en enda mening, medan kristna värden hade en framträdande plats i Ebba Busch Thors tal. De båda skiljer sig också åt i synen på kristna värden i dagens samhälle. Göran Hägglund sa: Vi kristdemokrater anser att den etik som förvaltas av kristendomen och den västerländska humanismen ska vara fortsatt vägledande. Ebba Busch Thor sa: Det var ur de kristna värdena som Europas demokratiska och humanistiska principer formades. Öppenheten, toleransen, religionsfriheten, barmhärtigheten, jämlikheten. Där ser vi vikten av att vi håller fast vid våra kristna värderingar. 

Göran Hägglund talade således om den etik som "förvaltas av kristendomen och den västerländska humanismen". Ebba Busch Thor säger i stället att Europas demokratiska och humanistiska principer formades ur de kristna värdena. Det är ingen liten skillnad, det. Djävulen gömmer sig i detaljerna, om uttrycket ursäktas i detta sammanhang.

Överhuvudtaget var Ebba Busch Thors tal ett ovanligt tal. Anförandet handlade mycket om etik och moral och vårt sätt att leva tillsammans, gestaltat av personliga upplevelser och erfarenheter. Ordet "ondska" återkom sju gånger. 

De inom Kristdemokraterna som längtar till höger var nog gladast efter talet. De sakfrågor som Ebba Busch Thor lyfte fram först handlade om strängare straff och starkare försvar. Hon betonade också explicit att partiet verkligen var ett högerparti. (Ordet "höger" förekom överhuvudtaget inte i Göran Hägglunds installationstal.) De som är obekväma med tanken på en högervridning av Kristdemokraterna fick söka tröst i uppmaningar som Stå alltid på de svagas sida och Vi ska ta strid för en politik som ersätter egoism med gemenskap. 

Jag fick intrycket att Ebba Busch Thor verkligen avser att försöka föra Kristdemokraterna högerut, på socialkonservativ och inte på nyliberal grund.

Bäst i talet var att Ebba Busch Thor på ett övertygande sätt bottnade i sina värderingar och sin människosyn. Här fanns heller inga fiktiva "Tommy" eller andra låtsasfigurer, utan de människor som förekom var på riktigt. Sämst var det sätt på vilket hon kritiserade den rödgröna regeringen. Här blev formuleringarna mer svepande och slängiga. De talepunkter som i övrigt på ett befriande sätt lyst med sin frånvaro staplades plötsligt på varandra och Tea Party-rörelsen kändes inte långt borta.