Fyra partiledare sommartalar i helgen

Det inrikespolitiska livet rullar igång efter sommaren. De senaste dagarna har präglats av viss personturbulens inom socialdemokratin. I lördags meddelade Aida Hadzialic sin avgång, efter att hon i en poliskontroll åkt fast för rattfylleri. Aida Hadzialic är en kompetent och ideologiskt engagerad politiker, och hon kommer att saknas framöver. Hennes beslut att avgå är värt respekt. Rattfylleri är ett allvarligt brott hennes ställning som gymnasie- och kunskapslyftsminister hade riskerat att allvarligt skadas. Nu hoppas jag att hennes rakryggade agerande att snabbt ta ansvar för sitt fel möjliggör en politisk comeback på högsta nivå i framtiden.

Igår meddelade Carin Jämtin att hon avgår som partisekreterare för Socialdemokraterna och idag blev det klart att hon kommer att ersättas av Lena Baastad, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Carin Jämtin har under sina fem och ett halvt år som partisekreterare fungerat som ett samlande namn inom socialdemokratin, inte minst under den händelserika period då Håkan Juholt var partiledare. Carin Jämtins gärning har präglats av en stark integritet. Hon har också påbörjat ett viktigt arbete med att modernisera och utveckla partiorganisationen.

Lena Baastad höll en hög profil på dagens presskonferens, där hon bl a sa: Jag är van att vinna val. Det tänker jag fortsätta med. Hon passade också på att tveklöst peka ut Moderaterna som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Lena Baastad har gjort sig känd som en sakpolitiskt framgångsrik politiker som gärna samarbetar över blockgränserna - så styr ju Socialdemokraterna Örebro tillsammans med Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Lena Baastads långsiktigt viktiga uppgift blir att på allvar modernisera och öppna upp Socialdemokraternas partiorganisation. Partiet måste göra sig mer relevant för rödgröna medborgare, särskilt de unga, som i dag låter sitt politiska engagemang komma till uttryck på andra plattformar än partipolitiken.

Till helgen rullar det politiska livet igång ytterligare. Då sommartalar Jan Björklund (Göteborg, söndag), Stefan Löfven (Stockholm, söndag), Isabella Lövin (Avesta, lördag) och Jonas Sjöstedt (Umeå, söndag). Dessutom kommer höstens första Sifo-undersökning.

Mandatperioden går nu in i andra halvlek, för att tala sportspråk så här i OS-tider. (Ja, jag är oerhört imponerad av fotbollslandslagets insatser i kvartsfinalen mot USA och semifinalen mot Brasilien.)

Två frågor blir oerhört viktiga inför valet 2018. 1.) Kommer Alliansen att lyckas hålla ihop? Moderaternas vandring mot mitten var en nödvändig förutsättning för Alliansens enighet. Nu tycks Moderaterna vara på väg att bli de gamla Moderaterna igen. Hur kommer Centerpartiet och Liberalerna att trivas i det sällskapet? 2.) Kommer Socialdemokraterna att lyckas åstadkomma en skarp vänster-högerkonflikt med Moderaterna? Vårens kampanj om den svenska modellen blev en framgång. Lyckas partiet nu följa upp med en praktisk politik som i ett knivigt parlamentariskt läge sätter avtryck och visar på skillnaderna mellan vänster och höger? Till dessa frågor lär vi få anledning att regelbundet återkomma till fram till valet 2018.

Stefan Löfvens plötsliga avvisande av V

I kväll meddelade Stefan Löfven hastigt att Vänsterpartiet inte kommer att finnas med i en socialdemokratiskt ledd regering. Beskedet kom oväntat. Visserligen lutade det mesta givet valresultatet åt att Socialdemokraterna om Miljöpartiet skulle bilda regering tillsammans. Stefan Löfven har varit tydlig med att han eftersträvar samarbete över blockgränsen och ett sådant samarbete skulle av naturliga skäl försvåras om Vänsterpartiet satt med i regeringen.

Men de flesta hade trott att Stefan Löfven åtminstone skulle sätta sig ned med Jonas Sjöstedt för att sakligt pröva förutsättningarna för ett regeringssamarbete. Nu ställdes i stället Jonas Sjöstedt under lätt förödmjukande former inför fait accompli.

Jag kan givet de realpolitiska förutsättningarna förstå att Stefan Löfven väljer bort Vänsterpartiet. Men beslutet var inte självklart. Hastigheten i beslutet - särskilt att Löfven aldrig gav Vänsterpartiet en chans - kommer att väcka irritation inom de grupper av socialdemokratin som känner större samhörighet med Vänsterpartiet än med Miljöpartiet.

Det var olyckligt att Jonas Sjöstedt fick beskedet under dessa former. Nu fick det framtida samarbetet mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en dålig start - helt i onödan.

Alliansregeringens tystnad om Israels markinvasion i Gaza

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00 finns längst ned i texten.
Israels markinvasion i Gaza pågår för fullt och den militära våldsanvändningen fortsätter att skörda civila dödsoffer. Den vapenvila som främst Egypten försökte förhandla fram för ett par dagar sedan känns just nu långt borta. Hamas har genom den fortsatta raketbeskjutningen mot Israel och sin vägran att acceptera vapenvilan ett tungt ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen. Men Hamas agerande fritar inte på något sätt Israel för det militära övervåld man nu använder sig av. Expressens berättelse om de fyra palestinska pojkar i tioårsåldern som sprängdes till döds på stranden i Gaza är i sin ohygglighet plågsam att ta del av. I norra Gaza beskjuts al Wafa-sjukhuset av Israel och uppgifter förekommer om att det nu har utrymts med alla sina svårt sjuka patienter.

I Sverige formulerade i dag den socialdemokratiska partiledningen genom Stefan Löfven, Carin Jämtin och Urban Ahlin ett uttalande som var betydligt mer kraftfullt än Stefan Löfvens hårt kritiserade uttalande från tidigare i veckan. Nu lyfter partiledningen fram de aspekter som jag och många andra efterlyst, till exempel att Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar. Dessutom betonas vikten av att ockupationen upphör, att Israels svar på raketbeskjutningar måste vara proportionerligt samt behovet av internationell militär närvaro i området. Självklart kritiseras också Hamas agerande, inte minst dess ansvar för raketbskjutningarna av Israel. Givet dagens uttalande tyder det mesta på att Löfvens tidigare uttalande kan ses som ett olycksfall i arbetet.

Däremot börjar regeringens och Carl Bildts tystnad om krigshandlingarna i Gaza att bli besvärande. När det gäller Ryssland och dess agerande i Ukraina står Carl Bildt i första ledet och kräver sanktioner. När det gäller Israels brott mot folkrätten väljer Bildt däremot att inte tala om sanktioner överhuvudtaget. Jag har förståelse för att det är svårt att formulera sig i en fråga där regeringen är splittrad, men Carl Bildt trovärdighet mår inte väl av den tystnad kring det militära övervåldet i Gaza som vi i dag upplever.

Läs gärna Gabriel Wikströms och Jonas Bergströms artikel (båda från SSU) på temat i Expressen i dag.

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00. Jag noterar att Sydsvenskan (Oberoende Liberal) i dag på ledarplats också noterar alliansföreträdarnas totala ointresse för det som sker i Gaza och tidningen talar till och med om de borgerliga partiernas "beröringsskräck" rörande frågan: Borgerligheten då? Utrikesminister Carl Bildt (M) har pliktskyldigt visat frågan intresse, men resterande alliansföreträdare har varit totalt ointresserade. På partihemsidorna finns det inte ett enda uttalande, på deras Facebooksidor finns det inte ett enda inlägg om de senaste dagarnas upptrappning. Av de två borgerliga partiledare som är aktiva på Twitter, Göran Hägglund och Annie Lööf, är det endast Hägglund som nuddat vid frågan i form av en retweet rörande Hamas. Det finns tecken som tyder på att de borgerliga partierna har en beröringsskräck för frågor rörande konflikten. Ska någon form av fredsöverenskommelse någonsin vara möjlig krävs det att omvärlden visar frågan stort intresse. I Sverige riskerar debatten och engagemanget att bli skevt när allianspartiernas  företrädare abdikerat och överlåtit opinionsbildningen till vänstern. Det vinner varken debattklimatet eller partiernas trovärdighet på.

Jag noterar också att Carl Bildt igår var tydlig med att säga att han inte stöder Israels markinvasion: Jag tror inte att de (Israel, UB) kommer att lyckas med sina målsättningar. De har försökt flera gånger tidigare. Det leder bara till att lidandet blir större. Fler människor dör, bitterheten blir djupare och svårigheten att nå en politisk lösning blir större.

Håller Alliansen på att tappa greppet om regeringsfrågan?

Just nu pågår en intensiv debatt om vilken sida som är mest tydlig eller otydlig i regeringsfrågan. Stefan Löfvens och Carin Jämtins artikel på DN Debatt i förra veckan - där de berättade att Socialdemokraterna inte vill föregripa valresultatet, men gärna ser samverkan över blockgränserna - kritiserades av Alliansen för otydlighet i hur partiet såg på regeringsfrågan. Skulle till exempel Vänsterpartet ingå i en socialdemokratisk minoritetsregering eller inte? Stefan Löfven pressades även hårt på den frågan av Camilla Kvartoft i söndagens Agenda i Sveriges Television.

Så här långt har regeringsfrågan varit en plusfråga för Alliansen. Nu håller spelplanen emellertid på att vridas. Fredrik Reinfeldt var länge tydlig med att störst block skall regera. Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen så avgår han som statsminister och släpper fram en rödgrön regering. Han tänker inte med Sverigedemokraternas hjälp förhindra att Socialdemokraterna bildar minoritetsregering. Det var bra gjort av Fredrik Reinfeldt, och jag har själv efterlyst en motsvarande utfästelse från Stefan Löfven.

Men i en intervju i Svenska Dagbladet igår onsdag modifierar Reinfeldt sin tidigare utfästelse. Nu säger han att det inte är säkert att han släpper fram en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan antyder att även Vänsterpartiet måste ingå i den socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringen! När han i intervjun uppmanas precisera sig blir svaren väldigt otydliga:

Men om S och MP är större än hela alliansen, släpps de fram då?
– Återigen, då har vi hela Vänsterpartiet som också betraktas som en del av oppositionen.
Så du skulle helst undvika att släppa fram bara S och MP om de blir större än alliansen?
– Jag menar att det bygger på analyser av opinionssiffror som möjligen finns nu, men det måste byggas på vad som verkar trovärdigt och vad som växer fram under valåret.

Läs gärna själva och försök förstå vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger. Det är sällan eller aldrig jag sett honom uttala sig så otydligt. Hans uttalande har också redan mött av intern kritik på den borgerliga sidan, just för att vara otydligt och för att han ägnar sig åt kannstöperi i stället för att hålla fast vid sin ursprungliga linje.

Menar Fredrik Reinfeldt verkligen på fullt allvar att han tänker vägra avgå efter ett valnederlag för Alliansen om inte Vänsterpartiet får vara med i en rödgrön regering? Om det inte är så han menar, ja, vad menar han då? Vad tycker partiledarna för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om Reinfeldts nya linje?

Frågorna blir många. Tidigare har Alliansen haft en fast, tydlig linje i regeringsfrågan som inneburit att argumentationsbördan legat på de rödgröna och främst på Stefan Löfven. Nu väcker Alliansens linje stora  frågetecken.

Jag tror att Fredrik Reinfeldt i en strävan att öka pressen på de rödgröna blivit övertaktisk. Utspelet lär inte skapa ökad klarhet, varken hos väljare eller hos journalister. I stället blir det Fredrik Reinfeldt som pressas på besked och därigenom kan Alliansen tappa det överläge man tidigare haft i frågan.

Det återstår att se om Fredrik Reinfeldt snabbt backar tillbaka till Alliansens ursprungliga linje. I annat fall är risken att han har öppnat Pandoras ask över Aliansen.

Offensivt besked från Socialdemokraterna i regeringsfrågan

Det är en mycket skickligt smidd artikel som Stefan Löfven och Carin Jämtin i dag publicerar på DN Debatt. Socialdemokraterna ger nu sitt besked i regeringsfrågan. Beskedet är offensivt. Socialdemokraterna går till val på eget mandat, med eget valmanifest. Medborgarnas val får sedan utgöra underlag för vilken regering som kan bildas.

Stefan Löfven och Carin Jämtin stänger inga dörrar, utom till Sverigedemokraterna. Miljöpartiet lyfts fram som "en naturlig samarbetspartner", men i artikeln betonas att Socialdemokraterna även har "en del gemensamt även Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet".

Socialdemokraternas valda linje är offensiv i två avseenden. För det första ger den partiet maximal handlingsfrihet efter valet i september 2014. För det andra markerar partiet att man inte tänker låta sig tvingas av Fredrik Reinfeldt att låsa regeringsalternativen före valet.

Allianspartierna kommer nu naturligtvis att rasa och hävda att väljarna inte fått något besked alls. Det är båda sant och osant. Det är sant på så sätt att Socialdemokraterna vägrar låsa sig vid ett visst regeringsalternativ före valet. Det är osant på så sätt att Socialdemokraterna nu verkligen informerat medborgarna om att partiet vill avvakta valresultatet för att därefter på grundval av valresultatet inleda regeringsförhandlingar med andra partiet (i första hand Miljöpartiet, därefter Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet). Nu väntar en intensiv kamp om vilken av dessa båda tolkningar som skall få fäste i den offentliga debatten och i folkopinionen. Styvnackad blockpolitik á la allianspartierna eller öppenhet för blocköverskridande regering á la Socialdemokraterna.

Själv tror jag inte att beskedet på kort sikt kommer att påverka folkopinionen i någon betydande utsträckning. Internt kommer vänstern inom Socialdemokraterna att betrakta det öppna flirtandet med Folkpartiet och Centerpartiet med viss oro. Men det blir absolut ingen intern stridsfråga. Först gäller det att vinna valet. Först därefter kommer interna synpunkter på med vem Socialdemokraterna skall bilda regering att luftas mer offentligt.

Jag kommenterar Socialdemokraternas besked till TT, bland annat här.

Omar Mustafa och motiveringen till varför han tvingades avgå

Igår onsdag kom Stockholms arbetarekommuns motivering till varför Omar Mustafa tvingades lämna sin plats i partistyrelsen. I en artikel i Aftonbladet skriver arbetarekommunens ordförande Veronica Palm och kommunsekreterare Olle Burell att Omar Mustafa avvisat kraven på att "tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi".

Förklaringen är inte trovärdig utan framstår som en efterhandskonstruktion. I sin förklaring och ursäkt sa Omar Mustafa att han hade full förståelse för kritikernas syn på att dessa personers deltagande kan uppfattas som legitimering av en hatfylld och intolerant syn, inte minst har de senaste dagarnas debatt visat att det har motverkat sitt syfte. Min mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden. Detta behöver vi vara mycket bättre på att säkerställa. Efter att Omar Mustafa gjort detta uttalande förklarade Stockholms arbetarkommun i olika sammanhang att man hade fortsatt förtroende för honom. Då blir det inte trovärdigt att nu i efterhand åberopa ett otillräckligt avståndstagande som orsak till att man uppmanade honom att lämna sitt uppdrag.

Det är också värt att notera vilka argument som inte anförs i Veronica Palms och Olle Burells artikel. Ingenstans antyds det att det skulle vara oförenligt att vara ordförande för Islamiska förbundet och samtidigt vara ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse.

Min uppfattning är denna. När Omar Mustafa avgivit sin förklaring och sin ursäkt tvekade partiledningen om det var tillräckligt för att hans förtroende skulle kunna återställas. Denna tvekan innebar att man varken ställde upp för honom med den kraft som hade varit nödvändig eller förklarade att hans förklaring och ursäkt var otillräcklig och bad honom avgå. I stället lämnades han ensam i ett mediedrev som innehöll en hel del osanna och felaktiga uppgifter. Situationen blev ohållbar, partiledningen förlorade momentum och i det kaos som uppstod blev Omar Mustafas position omöjlig och han tvingades gå. När medier och partimedlemmar sedan kräver någon form av rationalitet i beslutet blir Omar Mustafas tidigare icke ifrågasatta klargörande och ursäkt plötsligt "inte tillräckligt".

Stefan Löfven och Carin Jämtin har nu två svåra uppgifter framför sig. För det första måste de initiera en process för att överkomma de slitningar och sår som som just nu präglar delar av det interna partilivet. För det andra måste de utveckla en strategi för att försöka återställa bilden av ett parti som förmår hantera sitt inre arbete på ett modernt och professionellt sätt och samtidigt trovärdigt framstå som ett parti som givet sin värdegrund moget förmår möta det mångreligiösa samhället på ett öppet, inkluderande och frimodigt sätt.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för TT och för Ekot.

Omar Mustafas påtvingade avgång och Carin Jämtins försök att gå vidare

De senaste dygnen har mycket tid och kraft ägnats åt den kris som Omar Mustafas påtvingade avgång ur partistyrelsen inneburit för Socialdemokraterna. I min föregående text fokuserade jag på mediernas källkritiska kollaps och på oron över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. Jag har tidigare också kritiserat Socialdemokraternas omoderna och dysfunktionella sätt att utse ledamöterna i partiets högsta beslutande organ.

Efter några dagars plågsam tystnad publicerade i alla fall partisekreterare Carin Jämtin i eftermiddags en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt där hon gör en del klarlägganden. Jämtin instämmer i kritiken mot hur partiet hanterat valen till partistyrelse och verkställande utskott, och meddelar att hon tillsatt en arbetsgrupp för att förbättra arbetsmetoder och tillvägagångssätt. Det är bra. Det är viktigt att arbetsgruppen utformar en procedur som innebär att ledamöterna i partistyrelse och verkställande utskott inte blir ett slags representantskap för de geografiskt organiserade partidistrikten, utan i stället väljs utifrån sin politiska kompetens oavsett bostadsort. Ett öppet och modernt framtidsparti kan inte låta den territoriella tillhörigheten vara avgörande för vilka som väljs och varför.

Carin Jämtin berättar också att hon delar Stockholms arbetarekommuns bedömning att det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta sitt uppdrag i partistyrelsen. Till detta har jag två kommentarer. För det första: Det var fel att låta Stockholms arbetarekommun ta ansvaret för huruvida Omar Mustafa skulle sitta kvar. Omar Mustafa nominerades visserligen av Stockholms arbetarekommun. Men han valdes av partikongressen, och partikongressen representerar hela partiet. Därför var det också hela partiets angelägenhet huruvida han skulle sitta kvar, och därför var det också partiledningens ansvar att hantera frågan. Att putta ner frågan till Stockholms arbetarekommun var felaktigt och svårt att uppfatta på annat sätt än som ett försök att få frågan så långt från partiledningen (läs Stefan Löfven) som möjligt. Det är också svårt att tro att Stockholms arbetarkommun fattade ett självständigt beslut i frågan. Det reella beslutet togs med all sannolikhet av just partiledningen.

För det andra: Varken Veronica Palm eller Carin Jämtin har givit någon förklaring till varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att sitta kvar i partistyrelsen. Berodde det på hans tidigare inbjudningar av personer som i andra sammanhang uttalat sig t ex antisemitiskt eller homofobiskt? (Inbjudningar som var väl kända och för vilka han bett om ursäkt och där ursäkten accpeterats av Expo som ursprungligen förde fram kritiken.) Eller berodde det på hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet? (Ett uppdrag som han om jag förstått det rätt erbjöd sig att lämna om rollerna uppfattades som oförenliga.) Eller berodde det på att mediedrevet gjort det omöjligt för honom att framåt bedriva ett normalt politiskt arbete? (Vilka slutsatser skall vi i så fall dra om partiets förmåga att stå emot mediedrev?)

Så länge vi inte vet svaret på dessa frågor kommer spekulationerna att fortsätta. Risken finns att muslimer med ett potentiellt politiskt engagemang tvekar att aktivera sig, eftersom de inte får några klara besked om varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta. Som jag skrev i min tidigare bloggpost: Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?

Omar Mustafas avgång. Källkritisk kollaps och djupt olustigt inför framtiden

Sent på lördagskvällen valde Omar Mustafa att lämna inte bara sitt uppdrag i Socialdemokraternas partistyrelse utan samtliga sina politiska uppdrag. I ett öppet brev motiverar han sitt beslut: Jag uppfattar att partiledningen därmed inte har förtroende för mig och tvingar mig att lämna samtliga mina uppdrag i partiet. Det inträffade är djupt olustigt och väcker allvarliga frågor, både om mediers förmåga till källkritik under ett drev och om villkoren för muslimers politiska engagemang i Sverige i dag.

I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap.

Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.

Men kritikstormen fortsatte, och nu med djupt obehagliga strömningar som inte hade funnits i Expos ursprungliga kritik. Jag som brukar försvara svenska politiska journalister kan med sorg konstatera att delar av svenska medier drabbades av en kollektiv källkritisk kollaps. Så kunde till exempel Mona Sahlin i en TV-studio oemotsagd få påstå att Omar Mustafa framfört "antisemitiska uttalanden", något varken Expo eller någon annan av hans kritiker anklagat honom för. Ingen svensk svensk journalist har vad jag sett konfronterat Mona Sahlin med att hon utan grund anklagat en person för att ha uttalat sig antisemitiskt.

I väldigt många medier återgavs också påståendet att Islamiska förbundet hade en särskild "familjestadga", som bland annat föreskrev att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter. Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens. Uppgiften åberopades av socialdemokraten Vivianne Macdisi i en artikel på Newsmill och fick stor spridning. Ingen svensk journalist har vad jag sett kontrollerat uppgiften, utan oreflekterat och måhända fördomsfullt tagit den som en sanning. Själv tyckte jag det hela lät lite konstigt så jag googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera följande: Texten lades ut på Islamiska förbundets hemsida i april 2009 tillsammans med en stor mängd andra texter under rubriken "Översatta artiklar". Texterna hade det gemensamt att de innebar olika teologiska tolkningar av Islam i olika sammanhag. Men i svenska media beskrevs den okritiskt som Islamiska förbundets "stadga".

I en stort uppslagen artikel i Expressen påstods att Omar Mustafa tjänat närmare 1,5 miljoner kronor under 2011 och att han året innan taxerade för drygt 1,1 miljoner kronor samt att han haft en årsinkomst på nästan en miljon under 2008 och 2009. Dessa uppgifter visade sig vara felaktiga, och Expressen fick ta tillbaka uppgifterna.
Kvällspostens Peter J Olsson drog sig inte för att använda rasistiska stereotyper kring araber som flyger matta och klappar kameler när han nedlåtande kallade Omar Mustafa för ”herr Omar”. (Formuleringen ändrades efter kritik.)

Såsom situationen utvecklades blev läget alltmer ohållbart för Omar Mustafa. Varken Veronica Palm, Carin Jämtin eller Stefan Löfven valde att ta steget fram och fullt ut stödja hans fortsatta plats i partistyrelsen. Jag är - liksom Andreas Johansson Heinö - djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. En sådan bild bidrar inte till att öka motiveringen till ökat politiskt engagemang bland muslimer som vill bidra till att förändra och utveckla konservativa miljöer i olika islamska samfund i Sverige.

Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?

Jag påminner också om min tidigare text om Socialdemokraternas föråldrade och dysfunktionella sätt att utse kandidater till sina ledande församlingar.

Valet av VU på S-kongressen - så får det bara inte gå till

Socialdemokraternas partikongress i Göteborg har på det stora hela varit en framgång för partiet och för Stefan Löfven som politisk ledare. Väl förankrade och skickligt utmejslade kompromisser i viktiga frågor har bidragit till att hålla partiet samman somtidigt som de angivit en riktning för den framtida politiken.

Men tyvärr är det ett inslag under kongressen som skämmer helheten. Jag syftar på det sätt på vilket kongressen hade att välja partiets kanske mäktigaste organ, det verkställande utskottet. 

Beslutet om verkställande utskottets sammansättning inramades av kaos, tidsbrist och avsaknad av öppen debatt. På grund av djup oenighet om utskottets sammansättning fick ombuden tillgång till valberedningens förslag först en kort stund innan det att omröstningen skulle äga rum. Flera av de centrala delarna i förslaget var omotiverade. Till exempel så föreslog valberedningen oväntat och utan motivering att partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets verkställande utskott. Det är möjligt att det fanns goda skäl till att partiets ekonomisk-politiska talesperson inte skulle ha en ordinarie plats i partiets mäktigaste organ. Men dessa skäl synliggjordes i så fall inte för de ombud som hade att ta stälning till förslaget. 

Partiets utrikespolititiske talesperson Urban Ahlin föreslogs som suppleant till verkställande utskottet. Det förslaget var också oväntat, eftersom Urban Ahlin för några dagar sedan offentligt och mycket tydligt sagt att han inte kandiderade på en plats. Inte heller här fick ombuden någon motivering till hur valberedningen resonerat. Inte ett enda ombud utnyttjade heller möjligheten att ställa en fråga till valberedningen om hur man resonerat. I stället antogs förslaget snabbt och enhälligt och följdes av långa, stående ovationer där såväl ombud som åhörare deltog. Mina associationer gick i en riktning dit en modern socialdemokrati definitivt inte hör hemma. 

Beslutet föregicks också av något så ovanligt - och olämpligt - som en oförberedd stadgeändring. För att få ihop förslaget tvingades valberedningen utöka det stadgereglerade antalet suppleanter från sju till åtta ledamöter. För mig är partiets stadga inget man hantera häpp häpp och ändrar bara för att få igenom sina förslag. En stadgeändring kräver omsorg och eftertanke, eftersom stadgan reglerar partiets långsiktiga arbete. Hur blir det nu på nästa kongress - skall stadgan ändras igen beroende på hur många kandidater valberedningen lyckats kompromissa in i sitt förslag? Jag jämför gärna en organsiations stadga med ett lands grundlag. Vi genomför inga oförberedda förändringar av grundlagen bara för att i hast baxa igenom enskilda politiska beslut. 

Trixandet med stadgan och kaoset inför beslutsprocessen var som honung i Alliansens mun. Hur skall socialdemokratin med trovärdighet kunna göra anspråk på att styra landet när valet av partiets egna viktigaste organ missköts på ett sådant här sätt.

Jag vill vara noga med att de personer som valdes säkert är lämpliga för sitt uppdrag. Jag skuldbelägger heller inte valberedningens ordförande för det kaos som uppstod. Berit Högman blev ett offer för de partistrukturer som dessvärre fortfarande präglar delar av partiarbetet. En av bovarna i dramat är kravet på geografisk representativitet och partidistriktens inbördes kamp om makt och inflytande. Berit Högman har varit tydlig med att hon försökt tona ned de geografiska representationsprinciperna, vilket är nödvändigt för ett parti som vill framstå som framtidsorienterat i vår digitaliserade värld. Tyvärr lyckades hon inte denna gången.

Jag förutsätter att partisekreterare Carin Jämtin påbörjar ett arbete för att undersöka vad som gick fel och hur partiet skall göra för att det inte skall hända igen. Det minsta vi kan begära inför nästa kongress är ett förslag som finns ombuden tillhanda två veckor före kongressen och en öppen diskussion om förslagets innehåll. Det vi nu upplevde var ingen demokratisk process värdig ett parti som gör anspråk på att ta över regeringsmakten.

Jag framför min kritik av partiets tillvägagångssätt vid val till VU för Sveriget Television (SVT) här.

S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.

Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.

*

S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.

Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.

Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)

Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.

Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.

Inför S-kongressen I. Ökad öppenhet - eller?

Inför den socialdemokratiska partikongressen 3-7 april publicerar jag några texter kring aspekter jag anser relevanta för partiets utveckling. Den första texten behandlar Socialdemokraternas behov av att göra upp med den slutna partikulturen och att bejaka öppenheten.

I dagarna publiceras Margit Silbersteins och Tommy Möllers bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år om Socialdemokraternas kris efter valet 2010. Boken sägs ge en ganska dyster bild av läget inom partiet, där hemlighetsmakeri och intrigskapande bidrog till att förstärka krisen.

Jag har ännu inte läst boken och kan därför inte kommentera innehållet. Men att påstå att Socialdemokraterna haft problem med en partikultur som bejakat slutenhet i stället för öppenhet är knappast  kontroversiellt. "Det tar vi internt" var en inställning som alltför länge tilläts prägla partiarbetet. Partisekreterare Carin Jämtins paroll att Socialdemokraterna skall bli Sveriges mest öppna och moderna parti har varit ett stridsrop mot just denna slutenhetskultur.

Desto mer bekymrad blir jag då inför två frågor som kommer att behandlas på partikongressen i april. Båda frågorna berör partiets organisation.

För det första tycks partistyrelsen ingenting ha lärt av den valberedningsprocess som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare. Dåvarande valberedning under ledning av Berit Andnor fruktade öppenheten så starkt att partimedlemmarna själva inte visste vilka kandidater som var villiga och vilken politik de i så fall skulle företräda. Berit Andnor återkom flera gånger till att partiledarvalet inte fick bli en Idol-tävling. Men resultatet blev just en Idol-tävling, med skillnaden att medlemmarna inte visste vilka kandidater det gick att rösta på eller hur de sjöng. Om Håkan Juholts namn hade fått stötas och blötas i en öppen process, om hans starka sidor och hans svaga sidor ställts mot varandra, är sannolikheten mycket stor att han aldrig valts till partiledare. Håkan Juholt själv var ju väl medveten om sina brister, men valde att inte tacka nej när partiet bad om hans tjänster.

I partistyrelsens förslag till beslut i organisationsfrågor betonas visserligen vikten av öppenhet i valberedningens arbete och att partiet måste få fler personer att ta steget fram och förklara att de står till förfogande. Men det finns inga konkreta förslag alls om hur detta skall gå till. Däremot finns det en onödig släng till media: Öppenhet ska dock inte tolkas som att vi alltid ska bejaka medias behov av att ständigt rapportera om valberedningsprocesserna (s 8). Jag är orolig för att de svaga skrivningarna i förslaget ökar risken för att partiet vid nästa partiledarval gör om misstagen från 2011 och att öppenheten - igen - sätts på undantag.

För det andra föreslår partistyrelsen att partiets mäktiga verkställande utskott (VU) skall bli ännu mäktigare. Tidigare har ordförandena för partiets sidoorganisationer (SSU, S-kvinnor, S-studenter och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) varit adjungerade till VU. Så skall nu inte längre vara fallet. Ett smalare VU med begränsad insyn och minskat inflytande för ungdomarna, kvinnorna, studenterna och Tro och Solidaritet befäster den partibunker jag hoppades vara på väg att rivas ned. Toppstyrningen ökar, i effektivitetens namn. (Ja, jag är part i målet eftersom jag sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.)

Sidoorganisationerna står genom sin friare ställning för en kreativitet och ett nytänkande som partiet behöver för att på allvar utvecklas till Sveriges mest moderna och öppna parti. Jag hoppas därför att kongressen i april röstar ner partistyrelsen i dessa två frågor. Framtidspartiet får inte bli forntidspartiet.

S och frågan om vinst i välfärden. Vad händer nu?

Uppdaterat fredag eftermiddag: I dag presenterade Socialdemokraterna ett sammanhållet förslag i frågan om vinst i välfärdssektorn. Som jag förutspådde nedan innebär det samlade förslaget ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna i förhållande till det enskilda förslag om öppenhet i bokföringen som Stefan Löfven presenterade tidigare i veckan. Framförallt är det kravet på att reglera till exempel personaltätheten som gör att det samlade förslaget har bättre möjligheter att pressa ned vinstnivåerna.

Förslaget är politiskt skickligt formulerat. Det innebär en kompromiss som ända anger en viss riktning. Förslaget har också mottagits positivt inom socialdemokratin. De som helst vill ha ett vinstförbud välkomnar ändå dagens förslag som ett steg åt rätt håll.

Förslaget innebär också att bollen nu kastas över till Alliansregeringen. Om regeringen är positiv framstår Löfven som statsmannen som löst ett problem av stort samhällsintresse. Om regeringen är negativ riskerar den att framstå som rigida marknadsfundamentalister som inte tar problemen med vinstnivåerna i välfärdssektorn på allvar. Sannolikt kommer Reinfeldt att försöka kryssa mellan Skylla och Karybdis. Vi får väl se hur det går.

*

I morgon fredag kommer Socialdemokraternas partistyrelse att ta ställning till ett förslag om hur partiet skall förhålla sig till frågan om vinst i välfärdssektorn. Förslaget har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av partisekreterare Carin Jämtin. Igår onsdag presenterade Stefan Löfven delar av arbetsgruppens förslag. Löfven markerade att han inte tror på ett vinstförbud eller ens ett vinsttak. I stället vill han och arbetsgruppen begränsa vinsterna genom att tvinga företagen till större öppenhet i sin bokföring.

Frågan om vinst i välfärden splittrar Socialdemokraterna enligt den klassiska vänster-högerdimensionen. Den s k partivänstern ser helst ett vinstförbud. Den s k partihögern är positiva till privata aktörer i välfärdssektorn och ser vinstmöjligheter som en nödvändig förutsättning för att sektorn skall kunna attrahera privata aktörer. Däremellan finns ett stort antal åsikter kring i vilken utsträckning och på vilket sätt vinsterna kan och bör begränsas, i syfte att värna kvaliteten och att inte skattepengar skall slösas bort.

Konflikten rymmer åtminstone tre olika komponenter. I partiet finns olika ideologiska ståndpunkter om huruvida det är rätt eller fel att släppa in privata aktörer i välfärdssektorn överhuvudtaget. Här finns också skilda uppfattningar om huruvida privata aktörer behövs för att skapa valfrihet. Ordet "valfrihet" har erhållit en hegemonisk ställning i svensk samhällsdebatt, ett honnörsord vars värde ingen vågar ifrågasätta. Dessutom finns olika uppfattningar om sambandet mellan valfrihet och kvalitet inom välfärdssektorn.

Redan tidigare har Löfven markerat att han inte är någon anhängare av ett vinstförbud. Hans förslag tillfredsställer också "partihögern" mer än "partivänstern". Jag är ganska säker på att det samlade förslag som presenteras inför partistyrelsen kommer att innehålla ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna. Partivänstern kan då ha lättare att smälta det hela, eftersom det samlade förslaget tillgodoser deras önskemål i något större utsträckning än vad Löfvens isolerade förslag gjorde.

Därefter kommer frågan att avgöras på partikongressen i april 2014. Jag har mycket svårt att se att kongressen skulle köra över sin partiledare i en fråga där han personligt inversterat en stor mängd av sitt  förtroende och sin politiska och personliga prestige. Däremot kommer kongressen att skärpa linjen ytterligare i förhållande till det beslut som partistyrelsen kommer att fatta på fredag.

Svenska väljare har i de opinionsundersökningar som genomförts inte särskilt mycket till övers för vinst i välfärden. Väljarnas inställning gynnar intuitivt Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som är det enda parti som helt tar avstånd från vinst i välfärden. Vänsterpartiet kan hoppas på att locka över vänsterinriktade socialdemokrater som blir besvikna på den kompromiss som kongressen i april sannolikt kommer att utmynna i. Det kan emellertid också vara så att väljarna visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är så viktig för dem att den påverkar deras partival i särskilt stor utsträckning.

Anhängare till vinst i välfärden gör sitt bästa för att knyta vinstmöjligheter till valfriheten. Utan vinstmöjlighet, ingen valfrihet. Utan valfrihet sämre kvalitet. Motståndarna till vinst i välfärden har ännu inte hittat en tillräckligt slagkraftig argumentation för att bryta den argumentationskedjan och därigenom kunna vända debatten. Men det är nästan ett halvår till partikongressen och två år till nästa val..Så tiden finns fortfarande.

Reepalu får en sista chans

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin samtalat med representanter för Judiska centralrådet. Bakgrunden till samtalet var kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalus olyckliga uttalanden om den judiska församlingen i Malmö.

Samtalet tycks ha gått bra. Till Svenska Dagbladet säger Lena Posner Körösi vid Judiska centralrådet att Det har varit ett konstruktivt och bra samtal, väldigt förtroendefullt och i god dialog. Jag känner i magen och hjärtat att Stefan Löfven och Carin Jämtin är genuina i vad de säger. Angående Ilmar Reepalu säger Poster Körösi försonligt att alla ska ha möjligheten att bättra sig. Men han måste själv i ord och handling visar att han förtjänar ett förtroende, från oss och andra grupper.

Jag vet inte vad det är som Stefan Löfven och i det här fallet Carin Jämtin har som genererar ett sådant förtroende. Jämfört med tongångarna före mötet är det svårt att se resultatet som något annat än en stor framgång för alla inblandade parter.

Det var utmärkt att samtalet så snart kom till stånd. Jag har tidigare skarpt kritiserat Reepalus uttalanden. Reepalus jämförelse mellan sionism och antisemitism samt hans påstående att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö var omdömeslösa och felaktiga och gav uttryck för en stor okänslighet. För Socialdemokraterna får det aldrig finnas minsta tvekan om partiets hållning i synen på alla människors lika värde och lika rättigheter.

Sverige är ett av de västländer som skarpast kritiserat den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken samt den israeliska regeringens ovilja att bidra till framsteg i arbetet för en rättvis och varaktig fred mellan israeler och Palestinier. Det är bra. För att Sverige skall kunna fortsätta det arbetet med bibehållen trovärdighet är det nödvändigt att snabbt och kraftfullt ta avstånd från den typen av felaktiga uttalanden som Reepalu gjort sig skyldig till.

Nu får Reepalu en sista chans. Jag har fortfarande fullt förtroende för Ilmar Reepalu, säger Stefan Löfven till DN. Därmed lär de avgångskrav som börjat höras mot Reepalu att tystna. I alla fall för den här gången.

Helt fel av Socialdemkraterna att ge mindre resurser åt nya Tiden

I dag berättar Dagens Nyheter i en notis (ännu ej på nätet) att den socialdemokratiska idétidskriften Tiden får mindre resurser. Nuvarande chefredaktören Daniel Suhonens heltidsanställning planeras dras ned till en halvtidsanställning:

Neddragningar på tidskriften Tiden

Något beslut är ännu inte fattat, men chefredaktören Daniel Suhonen har fått veta att hans heltid ska dras ner till en halvtid.

En besviken Suhonen hoppas att partiledningen ska ändra sig i sista stund. Han pekar på flera positiva förändringar i verksamheten och anser att neddragning är fel sätt att möta det förnyade intresset för idédebatten inom partiet.

Jag är väl medveten om det Socialdemokratiska partiets ekonomiska problem. Men att i ett läge där det råder stor enighet om behovet av idédebatt och idéutveckling inom partiet spara genom att halvera redaktörskostnaderna för partiets idétidskrift är - helt enkelt - inte klokt.

Daniel Suhonen gjorde ett mycket bra arbete från sin tidigare position som chefredaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Tidskriften började på ett mer kraftfullt sätt än tidigare göra avtryck i samhällsdebatten och gjorde sig synlig i det offentliga samtalet.

Tidskriften Tiden har under lång tid kämpat med små resurser. Suhonens första tid som chefredaktör har givet förutsättningarna varit mycket framgångsrik. Tidskriftens första nummer i den nya regin fick stort genomslag i mediedebatten. På sju månader har antalet prenumeranter på tidskriften ökat från drygt 1 000 till 1 800. Tidskriften citeras, arrangerar seminarier, tar plats i sociala medier och börjar plötsligt kännas angelägen och modern.

Just när Tiden är på väg att etablera sig i samhällsdebatten halveras chefredaktörens tjänst. Funderar den socialdemokratiska partiledningen över vilka signaler som sänds ut om sparplanen blir verklighet? En neddragning urholkar trovärdigheten i alla vackra ord om värdet av idéutveckling och behovet av att modernisera partiet. Jag vägrar tro att ett missnöje med tidskriftens ideolgiska riktning ha betydelse.

Jag hoppas och tror att Carin Jämtin är tillräcklig klok för inse faran och stoppar planerna på en neddragning av tidskriften Tidens resurser.

Stefan Löfven - kan han föra Socialdemokraterna ur krisen?

Av allt att döma väljer Socialdemokraternas partistyrelse i morgon fredag Stefan Löfven till ny partiledare. Jag hade visserligen föredragit en övergångslösning där Carin Jämtin styrt partiet och en ny partiledare efter en öppen process med flera kandidater kunnat väljas på kongressen 2013. En sådan process hade ökat ledarskapets legitimitet och det hade ändå funnits gott om tid kvar till valet 2014.

Men partiledningen kände ett starkt tryck att snabbt finna en ny ledare. Givet att partiledningen prioriterade hast före eftertanke tycker jag ändå att Stefan Löfven är ett mycket bra val. Löfven har stått utanför det maktspel som utmynnade i Håkan Juholts avgång och han kan heller inte på ett enkelt sätt placeras till vänster eller till höger inom socialdemokratin. Han har ett gott namn och en stark integritet. Därför har han också goda förutsättningar att hålla samman och kanske till och med ena det socialdemokratiska partiet.

Med sin bakgrund i fackföreningsrörelsen har han sannolikt också goda förutsättningar att locka tillbaka väljare från de traditionella väljargrupperna. Hur han kommer att tas emot av en storstadsbefolkning med kreativa arbeten är en öppen fråga.

Stefan Löfven saknar såväl ministererfarenhet som riksdagsplats. Det blir viktigt hur laget kring honom nu byggs, särskilt posten som gruppledare i riksdagen (som förväntas ta partiledardebatterna i kammaren) och vem som blir ekonomisk-politisk talesperson. Det vore utomordentligt olyckligt om gruppledarposten, posten som ekonomisk-politisk talesperson samt partiledarposten innehas av om inte åldrade så i alla fall lätt grånade män. Socialdemokratin får aldrig, aldrig bli ett gubbdagis.

Politiskt står Stefan Löfven för vad som kan kallas en traditionell socialdemokrati. Jag blir lite orolig när han i en intervju efter partikongressen 2011 säger sig ogilla en valprocess där flera partiledarkandidater kampanjar eftersom det skulle riskera att "splittra partiet" I samma intervju visar han också stor oförståelse för kritiken att socialdemokratin skulle vara ett auktoritärt och inåtblickande parti. Löfvens inställning i kärnkraftsfrågan kommer att försvåra ett framtida samarbete med Miljöpartiet. Han har också vid flera tillfällen uttalat sig positivt om svensk vapenexport.

Nu får Stefan Löfven bekänna färg. Förmår han på ett statsmannaaktigt sätt lyfta sig över sina tidigare intagna positioner utan att förlora trovärdighet? Lyckas han snabbt stoppa Socialdemokraternas ras i opinionen och vända trenden uppåt? Kan han hela ett sargat parti och skapa ny entusiasm i det politiska arbetet? Kan han leda ett förnyelsearbete som moderniserar och öppnar upp partiet och presenterar en ny samhällsanalys ur vilken skarpa politiska förslag kan mejslas fram?

Svaren på dessa frågor är av avgörande betydelse för om Stefan Löfven skall bli något mera än en i hast framropad kompromisslösning och i stället med kraft kunna leda socialdemokraternas mödosamma väg tillbaka till att åter bli Sveriges största parti och ledande politiska kraft.

Socialdemokraternas partiledardilemma: Snabb lösning eller öppen process?

Uppdatering 23 januari kl18.20. Varför svarar nästan alla ledande socialdemokrater nej på frågan om de vill bli partiledare? Den problematiken diskuterade jag i dag i Studio Ett i P1, med bl a Aftonbladets Lena Mellin. Vi pratade bl a om en förlegad socialdemokratisk partikultur där den enskilde kan känna sig förmäten om han/hon för anspråk på att vara lämpad för uppdraget, samt om huruvida en kandidat försämrar sina chanser att komma i fråga genom att visa intresse för uppdraget. Vi diskuterade också olika hårda och mjuka nej från enskilda kandidater. Inslaget kan lyssnas på här.

Jag läser situationen som att partiets verkställande utskott (VU) nu jobbar för fullt med att få fram ett namn att föreslå partistyrelsen senast fredag. Denne person kommer som tillförordnad ordförande att leda partiet fram till ordinarie kongress i april 2013. Den viktiga frågan är om denne tillförordnade ordförande också förväntas komma i fråga att väljas som ordinarie ordförande av kongressen. Som framgår nedan föredrar jag i stället en lösning där den som utses av partistyrelsen inte förväntas komma i fråga som vald ordförande 2013. Då får partiet i lugn och ro genomföra en öppen process där olika kandidater ställs mot varandra med sina respektive politiska alternativ.

*

När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.

Om partistyrelsen redan denna vecka enas kring en kandidat talar allt för att det blir en person ur den nuvarande partieliten. Om det däremot blir en öppen och mer långvarig process blir utfallet betydligt mer svårförutsägbart. Slutna processer gynnar nuvarande maktstruktur. Öppna processer gynnar outsiders.

Jag hoppas på följande lösning. Senast på sitt ordinarie sammanträde på fredag utser partistyrelsen en persom som tillfälligt leder partiet fram till kongressen i april 2013. Det skall vara en person som har stort internt förtroende och som själv inte gör anspråk på att bli "ordinarie" partiledare. Gärna Carin Jämtin, som entydigt deklarerat att hon inte vill bli ordinarie partiledare. (I så fall måste förstås en ny, tillfällig partisekreterare också utses.)

En av den tillförordnade partiledarens viktigaste uppgifter blir att utforma och initiera en öppen process där partiet i lugn och ro utser en ordinarie partiledare till kongressen 2013. Därefter är det nästan ett och ett halvt år till valet 2014, vilket är en ganska lång tid i ett politiskt landskap som präglas av allt mer rörliga väljare.

En "öppen" process kan betyda väldigt många olika saker. Det kan betyda att en valberedning föreslår kandidater, men att dessa kandidater turnerar runt i landet för att träffa medlemmar och för att presentera sina idéer och sina politiska ställningstaganden. Vänsterpartiets upplägg var t ex en succé i avseendet att deras fyra kandidater lockade massor med folk till mötena och bidrog till att mobilisera partiet internt. En nackdel var att det var mycket svårt att identifiera några skarpa politiska skiljelinjer mellan kandidaterna.

En annan möjlighet är att anordna en medlemsomröstning. Jag rekommenderar varmt Marta Axners blogginlägg om hur Socialdemokraterna i Kanada använt sig av denna teknik. Däremot är jag inte så säker på att partiet ännu är moget att ta ett sådant steg. Detsamma gäller i frågan om delat ledarskap för partiet. Men ingenting skall i detta skede uteslutas - det är viktigt att varje alternativ prövas förutsättningslöst.

Jag noterar att det i dagens Sifo-mätning, trots socialdemokratins opinionsmässiga kollaps, endast skiljer två ynka procentenheter mellan alliansregeringen och de rödgröna partierna. Valseger 2014 är trots allt inte omöjligt, trots de sorgliga dagar vi nu genomlever.

Juholt klarade krisen - åtminstone över helgen

Till mångas förvåning (dock icke min) lyckades Håkan Juholt politiskt överleva även de två senaste dagarnas tumultartade och medialt extremt uppmärksammade sammanträde med Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Trots att två partidistrikt (Västmanland och Örebro) mitt under pågående sammanträde öppet deklarerade sitt misstroende mot partiledaren kunde partisekreterare Carin Jämtin i dag möta pressen och summera två dagars diskussion med orden "vi har fortsatt förtroende för Håkan Juholt".

Frågan är dock vilka som ingår i detta "vi" som påstås ha fortsatt förtroende för Juholt. Det kan knappast vara ett enhälligt VU. En av VU:s ordinarie ledamöter är ju Sven-Erik Österberg som är ordförande för ett av de två distrikt (Västmanland) som i dag explicit deklarerat att man inte har förtroende för Juholt. Jag har svårt att se hur Österberg skall kunna sitta kvar i ett VU och samarbeta med en ordförande som han öppet säger att han inte har förtroende för. Uppdaterat kl 21.10: Västmanlands partidistrikt betonar nu att dess ordförande Sven-Erik Österberg inte på något sätt var inblandad i beslutet att uttala misstroende mot Juholt.

Skälet till att jag inte trodde att Juholt skulle avgå i dag är följande. Partiet hade ingen beredskap för att Håkan Juholt efter en lång och välförtjänt helgledighet omedelbart skulle klampa i klaveret på det sätt som han gjorde genom sina uttalanden vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen för några dagar sedan. Genom hans uttalanden kom förtroendefrågan omedelbart på bordet, och det vid ett tillfälle då VU hade ett sedan länge inplanerat tvådagarssammanträde. Om Juholt avgått/tvingats avgå under dessa tumultartade och konfliktladdade former hade partiet näppeligen kunna åstadkomma en process för att utse ny partiledare där det skulle gå att identifiera kandidater som hade förmågan att samla och ena partiet.

Frågan om Juholts avgång var heller inte på något sätt förankrad i distrikten. De två distrikt som valde att öppet deklarera sitt misstroende fick ta emot mycket kritik från distrikt som tyckte att partiet i stället borde sluta upp bakom sin partiledare.

Nu vinner partiet tid. Om Juholt skall avgå och en efterträdare utses är det för partiet bäst om en sådan process kan igångsättas under så lugna och ordnade former som möjligt.

Vi vet ännu inte hur diskussionerna gick vid VU:s sammanträde. Det går t ex inte att utesluta att Håkan Juholt efter att ha smält intrycken och gjort en ny bedömning av läget väljer att ställa sin plats till förfogande i början av nästa vecka. Det är också möjligt att partiets förtroenderåd kallas in för att diskutera den kaotiska situationen.

I vilket fall som helst löste VU:s sammanträde inte partiets grundläggande problem. Nu kommer partiet ännu en tid att få ägna kraft på att hantera förtroendefrågor, ledningsformer och interna konflikter i stället för att forma en slagkraftig, sammanhängande politik som samlar oppositionen och utmanar regeringen Reinfeldt. Alliansregeringen kan sova väldigt lugnt på nätterna ytterligare en tid.

Tillsammans med Christer Isaksson diskuterade jag i morse i P1 Morgon läget i Socialdemokraterna.

Gapet mellan blocken minskar - svårbedömt politiskt läge

I dagens opinionsmätning från Demoskop (ännu ej på nätet) har avståndet mellan de båda politiska blocken i princip försvunnit. De rödgröna partierna får tillsammans 45.7 procent och den borgerliga alliansen får 46.1 procent. Moderaterna tappar fyra procentenheter, medan Socialdemokraterna ökar med 1.5 procentenheter. Även en mätning från Skop i dag pekar i riktning mot ett jämnt läge i opinionen.

I den politiska debatten har det inte varit någon supervecka för Socialdemokraterna. Håkan Juholts utspel om att den svenska flyginsatsen i Libyen inte skall få förlängt mandat har mött starkt motstånd inom arbetarrörelsen. Förre utrikesministern Jan Eliasson, SSU:s ordförande Jytte Guteland och Aftonbladets ledarsida finns bland dem som öppet kritiserat beslutet. Urban Ahlin har gjort tappra försök att försvara Juholts linje. Men Ahlins trovärdighet i försvaret av Juholt är begränsad, eftersom Ahlin tidigare gått i frontlinjen för att flyginsatsen skulle komma till stånd överhuvudtaget.

Nu kan det hända att Juholt hjälps ur knipan av att även Nato-landet Norge avbryter sitt deltagande. Frågan tycks heller inte i nämnvärd grad engagera den svenska opinionen. Men sättet att lansera ett uppenbart oförankrat och kanske heller inte helt genomtänkt förslag inger viss oro.

Även partisekreterare Carin Jämtin hamnade i bekymmer efter att ha förespråkat en ny svensk helgdag för att uppmärksamma det muslimska Eid-firandet. Men i Ekots lördagsintervju drog Carin Jämtin tillbaka sitt förslag utan andra argument än att hennes ursprungliga tankar ryckts ur sitt sammanhang. Hon betonade också att förslaget mött hård kritik.

Tiden får visa om turerna kring flyginsatsen i Libyen och införandet av en muslimsk helgdag är en form av inkörningskostnader för det nya ledarskapet inom Socialdemokraterna eller om det är ett tecken på en mer allvarlig brist på fingertoppskänsla. Det politiska livet i Sverige kommer inom kort sannolikt att övergå till det normala, med partiledardebatten i riksdagen mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt i början av juni som en höjdpunkt. Opinionen tycks vara i tövan, med en svagt nedåtgående trend för de borgerliga allianspartierna. Vi kommer säkert att få vänta åtminstone till hösten för att kunna dra några mer säkra slutsatser kring hur nystarten för Socialdemokraterna kommer att påverka det politiska landskapet. En sak är säker - spännande tider väntar i svensk politik.

Håkan Juholt och frågan om vänster och höger inom socialdemokratin

En del socialdemokrater blir provocerade när man diskuterar partiets företrädare i termer av vänster eller höger. Vi är socialdemokrater, inte vänstersossar eller högersossar, påstås det, som om det ena skulle utesluta det andra.

I dagens Svenska Dagbladet (ej på nätet) menar Carin Jämtin att vänster-högerindelningen är förlegad och att hon har alltid varit mot kärnkraft och har alltid varit för EU och det har i vårt parti betraktats som vänster höger. Själv har jag kritiserats för att jag om Håkan Juholt använt formuleringen att han tillhör partiets mittfåra, men med en lätt dragning åt vänster.

Debatten visar att det råder stor förvirring om vad som egentligen menas med vänster och höger i politiken. Det som skiljer vänster från höger är inte synen på kärnkraft eller på EU - det är ju frågor som överskridit vänster-högerskalan och det är därför vi valt att hantera dessa frågor genom folkomröstningar.

Nej, skillnaden mellan vänster och höger ligger djupare än så. Det som i grunden skiljer vänster från höger är synen på staten i kombination med synen på jämlikhet. Vänstern är mer positiv till en stark stat och till en stor offentlig sektor samt mer negativ till privatiseringar. Vänstern är också mer positiv till värdet jämlikhet. Således: Ju mer du förespråkar en politik med en stark offentlig sektor, ju mer du är motståndare till utförsäljningar och privatiseringar och ju längre du vill driva jämlikhetsfrågan (t ex genom skatter, socialförsäkringsnivåer, bistånd) - desto mer vänster är du.

Ur det perspektivet är det självklart att det inom socialdemokratin finns åsiktsskillnader mellan vänster och höger och att enskilda företrädare - som t ex Hkan Juholt - är bärare av dessa skillnader. Socialdemokratin är en bred politisk vänsterrörelse, och det vore förkastligt om inte ett brett spektrum av åsikter i dessa frågor rymdes inom partiet. Sedan kan man alltid diskutera hur enskilda personer skall placeras på den skalan och huruvida det ibland mer är personmotsättningar än politiska skillnader som ligger bakom konflikter inom partiet.

Ett problem i diskussionen är att "höger" är ett fult ord för många socialdemokrater. Det är lätt att hitta personer som definierar sig som vänstersossar, betydligt svårare att hitta medlemmar som vill kalla sig högersossar. Därför är det oftare (men inte alltid) högersossar än vänstersossar som förnekar att det finns skillnader mellan vänster och höger inom socialdemokratin.

Juholt: Att förnya eller inte förnya, det är frågan

Så har då den svåra och tumultartade nomineringsprocessen till ny partiledare för Socialdemokraterna nått sitt slut. En enig valberedning föreslår Håkan Juholt till ny partiledare och Carin Jämtin till ny partisekreterare.

Jag tillhör ju dem som varit starkt kritisk till det sätt på vilken nomineringsprocessen gått till. Desto skönare är det då att kunna säga att jag tycker valberedningen presenterar ett modigt förslag. Håkan Juholt är ett oskrivet kort i dessa sammanhang. Han saknar ministererfarenhet och hans namn uppfattades länge som något som fördes fram inte i dess egen kraft utan som ett försök att spärra ut Mikael Damberg. Själv förde jag försiktigt fram hans namn redan samma dag som Mona Sahlin avgick, men då som en av två i ett delat ledarskap. Med dagens gemensamma presentation av Juholt och Jämtin känns det som att jag fick lite rätt i alla fall. :-)

Håkan Juholt är tryggt placerad i partiets mittfåra, med en lätt dragning åt vänster. Han är en god lyssnare, samarbetsinriktad och skicklig kommunikatör. Han har integritet och är självständig.

Hur blir det då med förnyelsen? I några uppmärksammade uttalanden har Juholt i förklenande ordalag uttalat sig om "mantrat" förnyelse. Här tror jag Juholt är präglad av den tid då partiet delades upp i förnyare och traditionalister, där förnyarna drog lite åt höger och traditionalisterna lite åt vänster. Men när partiet i dag talar om förnyelse är det något helt annat som åsyftas. Förnyelse i dag är inte att välja mellan en väg åt vänster eller en väg åt höger. Förnyelse är att bana en helt ny väg där partiets värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet kan sätta lika starka avtryck i informationssamhället som de gjorde i industrisamhället. På denna nya väg som Socialdemokraterna måste bygga är det förstås möjligt att hålla lite mer åt höger eller lite mer åt vänster, men det är underordnat i sammanhanget.

Nomineringen av Juholt innebär en förnyelse i den meningen att partiet nu kommer att ledas av en person som inte har den gamla politiken att släpa på i en tung ryggsäck på ryggen. Bara det känns befriande.

Sedan har Håkan Juholt förstås en hel del att lära. Hans uttalanden om Twitter och sociala media visar på en okunnighet som förhoppningsvis bara är tillfällig. Hans Facebook-sida imponerar inte, för att uttrycka det milt. Men jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han själv finns på Twitter, och att han med sin humor och slagfärdighet kan göra Gudrun Schyman och Göran Hägglund rangen stridig om att vara landets främste elit-twittrare inom den politiska sfären.

En person i min närhet påpekar att förra gången Socialdemokraterna valde en okänd person till partiledare fick partiet över 50 procent av rösterna. Men det tog 22 år. Partiets tålamod är kanske inte lika stort i dag...