Lika som bär? Undergångsstämningar i debatterna om vinsttak i välfärden och rökförbud på krogen

De privata välfärdsföretagen rasar mot utredaren Ilmar Reepalus förslag om att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn. Krigsrubriker som "Reepalu vill svälta ut bolagen" och "Välfärdsutredningen hotar hela näringslivet" syns titt som tätt. Bland dem som protesterat finns Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling och industrimannen Rune Andersson, storägare i Academedia sedan börsintroduktionen 2016.

De privata välfärdsföretagens våldsamma reaktion påminner om restaurangnäringens domedagsprofetior när det infördes rökförbud på krogen 2005 (nej, det är faktiskt inte längre sedan - känns som en annan tid). Då var det inte vårdcentralen i ditt bostadsområde utan din kvarterskrog som skulle tvingas bomma igen.

Ekonomiskt är det inte alls bra. Krogar har gått omkull där det har införts, sade till exempel stjärnkrögaren Erik Lallerstedt. Marianne Landgren, dåvarande ägare till klassiska Pelikan på Söder i Stockholm fyllde på: Hur det kommer att se ut på trottoarerna utanför pubar och krogar när alla rökare står där ute? Där kan bli bråk och slagsmål förutom drivorna av fimpar. Mats Hulth var vd för Sveriges hotell- och restaurangföretagare och skrädde inte orden: I New York har den typen av krogar fått en kraftigt minskad omsättning efter rökförbudet, sade han. Folk stannar kortare tid. Mats Hulth oroade sig också för att gästerna skulle börja smygröka: Det finns även ett ordningsproblem när folk går in och ut från gatan för att röka. Alla kommer inte att ha råd med rökrum.

Vi vet hur det gick. Restaurangnäringens farhågor besannades inte. Vi hade fel. Det har fungerat utmärkt bra, sade Mats Hulth, bara ett år efter att förbudet införts. De farhågor vi hade när reglerna infördes blev aldrig verklighet, konstaterade Stefan Lundin, chefsjurist på restaurangbranschens organ Visita. I dag känns det ganska främmande att visats i en restauranglokal där röken ligger tät. Det har blivit en renare, friskare och fräschare miljö och det gagnar naturligtvis såväl gäster som personal.

Så kan det gå. I dag är det väl nästan ingen som vill ta bort rökförbudet på krogen. På samma sätt har jag svårt att se att någon skulle vilja släppa vinstjakten fri i välfärdssektorn om ett vinsttak på sju procent väl införs.

Ja, jag inser att det är stora skillnader mellan att införa ett vinsttak på sju procent i välfärdssektorn och att införa ett rökförbud på krogen. Men debatterna uppvisar likheter i sina domedagsprofetior. De privata välfärdsföretagen skulle vinna mycket i trovärdighet och stå starkare i debatten om de undvek de dystopiska undergångsstämningar som deras företrädare nu tyvärr gör till sina.

PS. Är också lite nyfiken på hur Fredrik Virtanen ser på denna text i dag. :)

Sifo: Starkt stöd för begränsning av vinstuttag i välfärdssektorn

En Sifo-undersökning, beställd av SVT Nyheter, visar på ett starkt stöd i svensk opinion för förbud mot eller begränsningar av vinstuttag i välfärden. Därigenom ökar den politiska pressen på allianspartierna, som inte vill ha några vinstbegränsningar alls i välfärdssektorn.

Sifo har ställt frågan: "Hur ser du på vinstutdelning i privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola eller omsorg? Skall den vara: Förbjuden, Tillåten med begränsningar av vinstuttag, Tillåten utan begränsningar av vinstuttag, Tveksam/vet ej". Av de tillfrågade svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag, 27 procent vill ha ett förbud mot vinstuttag och endast 10 procent säger sin inte vilja inte ha någon vinstbegränsning.

Allianspartierna har inte ens har sina egna väljare med sig i frågan. Bland moderata väljare vill till exempel 62 procent införa begränsningar och 9 procent vill ha ett förbud mot vinstuttag överhuvudtaget. Samtidigt innebär mätningen vind i seglen för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som vill förbjuda eller införa ett tak på vinstuttag.

Innan alla motståndare till vinst i välfärden börjar jubla för mycket är det på sin plats med tre försiktiga reservationer. För det första: Det är oklart hur viktig frågan är för väljarna. I valrörelsen 2014 drev Vänsterpartiet som enda parti hårt linjen om ett vinstförbud, utan att väljarna för den skull belönade partiet. För det andra: Andra undersökningar visar att om vinstförbud/vinsttak ställs i motsättning till valfrihet i välfärdssektorn blir resultaten mindre självklara. Det blir en viktig politisk kamp om hur vinst i välfärdsfrågan ska inramas, om allianspartierna lyckas med att sätta bilden av att ett vinsttak leder till minskad valfrihet för medborgarna. För det tredje: Den ställda frågan hade tre svarsalternativ, varav två ville förbjuda/begränsa vinstuttag, ett ville tillåta vinstuttag. Erfarenheten visar att de åsiktsriktningar som tilldelas flest svarsalternativ tenderar att gynnas i en frågeundersökning.

Frågan om vinst i välfärden är inte lätthanterad för Socialdemokraterna. Å ena sidan vill partiet använda den för att åskådliggöra en rejäl vänster-högerkonflikt i svensk politik, och samtidigt förvissa sig om fortsatt stöd från Vänsterpartiet i budgetarbetet. Å andra sidan vill partiet få igenom förslag om vinstbegränsning i riksdagen, och då behövs någon form av uppgörelse över blockgränsen.

Allt annat lika gynnar dagens Sifo-mätning de rödgrönas position i kampen om vinstbegränsningar i välfärdssektorn. Trycket i denna fråga lär öka ännu mer när Ilmar Reepalu inom kort presenterar sin utredning i frågan.

Socialdemokraterna och frågan om vinst i välfärden

Friskolekoncernen Academedia redovisade igår en rörelsevinst på 218 miljoner kronor för räkenskapsårets fjärde kvartal, en ökning med 35 procent jämfört med föregående år. Samma dag erfor SVT att regeringens utredare i frågan, Ilmar Reepalu, i höst lägger ett förslag som begränsar företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen.

Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.

Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.

Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.

Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.

Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.

Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.

Reepalu får en sista chans

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin samtalat med representanter för Judiska centralrådet. Bakgrunden till samtalet var kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalus olyckliga uttalanden om den judiska församlingen i Malmö.

Samtalet tycks ha gått bra. Till Svenska Dagbladet säger Lena Posner Körösi vid Judiska centralrådet att Det har varit ett konstruktivt och bra samtal, väldigt förtroendefullt och i god dialog. Jag känner i magen och hjärtat att Stefan Löfven och Carin Jämtin är genuina i vad de säger. Angående Ilmar Reepalu säger Poster Körösi försonligt att alla ska ha möjligheten att bättra sig. Men han måste själv i ord och handling visar att han förtjänar ett förtroende, från oss och andra grupper.

Jag vet inte vad det är som Stefan Löfven och i det här fallet Carin Jämtin har som genererar ett sådant förtroende. Jämfört med tongångarna före mötet är det svårt att se resultatet som något annat än en stor framgång för alla inblandade parter.

Det var utmärkt att samtalet så snart kom till stånd. Jag har tidigare skarpt kritiserat Reepalus uttalanden. Reepalus jämförelse mellan sionism och antisemitism samt hans påstående att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö var omdömeslösa och felaktiga och gav uttryck för en stor okänslighet. För Socialdemokraterna får det aldrig finnas minsta tvekan om partiets hållning i synen på alla människors lika värde och lika rättigheter.

Sverige är ett av de västländer som skarpast kritiserat den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken samt den israeliska regeringens ovilja att bidra till framsteg i arbetet för en rättvis och varaktig fred mellan israeler och Palestinier. Det är bra. För att Sverige skall kunna fortsätta det arbetet med bibehållen trovärdighet är det nödvändigt att snabbt och kraftfullt ta avstånd från den typen av felaktiga uttalanden som Reepalu gjort sig skyldig till.

Nu får Reepalu en sista chans. Jag har fortfarande fullt förtroende för Ilmar Reepalu, säger Stefan Löfven till DN. Därmed lär de avgångskrav som börjat höras mot Reepalu att tystna. I alla fall för den här gången.

Det är mycket nu, Ilmar Reepalu

Kvällen börjar bli sen för Ilmar Reepalu, Socialdemokraternas "starke man" i Malmö och kommunstyrelsens ordförande sedan snart 20 år tillbaka. Den senaste tiden har hans politiska gärning alltmer kommit i skymundan för olyckliga uttalanden och utspel om invandringspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten.

Det började egentligen i januari 2010 då Reepalu i en intervju för Skånska Dagbladet jämförde sionism med antisemitism: Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda. Jämförelsen är naturligtvis absurd. Reepalu bad om ursäkt och tillstod att han formulerat sig olyckligt och felaktigt. Men vi fick ingen klarhet i vad han egentligen menat.

I oktober 2011 föreslog Reepalu att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Förslaget innebar att medborgare inte skulle behandlas lika och fick stark kritik inom socialdemokratin. Endast Sverigedemokraterna applåderade hans förslag.

För ett par dagar sedan kopplade Ilmar Reepalu i ett gemensamt brev med företrädare för Sverigedemokraterna och borgerliga partier samman brottsvågen i Malmö med flyktingars fria rätt att bosätta sig var de vill. Reepalu kritiserades starkt av partikollegor, både för att han ville riva upp den fria bosättningsrätten och för att han valt att göra ett gemensamt utspel med Sverigedemokraterna.

Avslutningsvis säger Ilmar Reepalu i senaste numret av Neo att Sverigedemokrater i Malmö "infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat". Även denna gång fick Reepalu be om ursäkt och ta tillbaka den felaktiga uppgiften.

Det är mycket nu. Ilmar Reepalu har under många års tid gjort Malmö och det socialdemokratiska partiet stora tjänster. Men nu är det hög tid att Socialdemokraterna i Malmö under lugna och ordnade former börjar planera för ett ledarskifte. Om Ilmar Reepalu själv inte inser värdet av ett ledarskifte löper han risken att verkligheten snart talar om det för honom.

Legitimerar ett drev att all källkritik läggs åt sidan?

Uppdaterat torsdag 13 september kl 09.05: I dag ger Johan Ingerö på SvD:s ledarsida ytterligare srpidning åt vandringshistorien att Maryam Yazdanafar bekräftat att Håkan Juholt inledningsvis accepterat förslaget om ett temporärt svenskt medborgarskap, med prövotid. Ingerö skriver: Samtidigt, på Dagens Arenas hemsida, bekräftar Maryam Yazdanfar att kollegan Morgan Johansson av Juholt fått i uppdrag att försvara Ilmar Reepalus förslag om ett andra klassens medborgarskap för invandrare. Men Ingerös beskrivning är ju - som jag visar nedan - helt enkelt inte sann. Maryam Yazdanfar bekräftar inte att Juholt gett sitt godkännande av förslaget. Yazdanfar bekräftar att Morgan Johansson vid ett möte med sin riksdagsgrupp påstått att så är fallet. Och det är ju förstås en helt annan sak.

Rubriken till Johan Ingerös artikel är "Hård men ohederlig". Jag vet inte om Johan Ingerö kan kallas hård, men hans beskrivning av vad Maryam Yazdanafar "bekräftat" är åtminstone journalistiskt ohederlig.

*

Drevet går mot Håkan Juholt. Det är inte så konstigt, med tanke på det fel han begått i samband med ersättningen för sitt boende. Men legitimerar ett drev verkligen att journalistiska, elementära källkritiska kriterier ställs åt sidan?

I en artikel i Aftonbladet används rubriken Juholts svek mot partikamraten. Rubriken är formulerad som ett påstående, ett försanthållande, utan frågetecken eller citationstecken. Expressen har exakt samma rubrik - Juholts svek mot partikamraten. Artiklarna tar upp händelsen för några dagar sedan då det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu föreslog att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor Morgan Johansson gick snabbt ut och gav sitt stöd åt Reepalus förslag. Men förslaget väckte upprörda känslor inom Socialdemokraterna, och redan samma dag gick Håkan Juholt ut och förklarade att förslaget inte var socialdemokratisk politik.

Så långt var allt gott och väl. Men igår torsdag rapporterade SVT Aktuellt att Morgan Johansson vid ett internt möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att förslaget tidigt förankrats hos Håkan Juholt, men att Juholt ändrat sig när förslaget mötte stark intern kritik.

Här står således ord mot ord - eller vad Morgan Johansson påstås ha sagt mot vad Håkan Juholt har sagt. I nättidningen Dagens Arena i dag påstås den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar "bekräfta" att Juholt ställt sig bakom förslaget om temporärt medborgarskap. Aftonbladet skriver: "Det förslaget stöttade Håkan Juholt – tills det kritiserades häftigt och gjorde avbön, uppger riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar (S)". Men det gör Maryam Yazdanfar inte alls! Det hon "bekräftar" och "uppger" är att Morgan Johansson i ett möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att Juholt ställt sig bakom förslaget. Och den nyheten hade SVT Aktuellt redan i går onsdag. Och Maryam Yazdanfar gör inga anspråk alls på att bekräfta att Morgan Johansson påståenden skulle vara sanna.

Varken artikeln i Aftonbladet eller den i Dagens Arena visar någon som helst kritisk distans till Morgan Johansson påstådda påstående. Maryam Yazdanfar petades under uppseendeväckande former av Håkan Juholt som nytillträdd partiledare från sitt uppdrag som partiets bostadspolitiska talesperson. Morgan Johansson förödmjukades offentligt av Håkan Juholt när denna offentligt tog Johansson och Ilmar Reepalu i örat för deras utspel om ett temporärt medborgarskap. Båda har goda skäl att tolka och beskriva det som hänt på ett sätt som inte är smickrande för Håkan Juholt.

Morgan Johansson (om han nu påstår det han påstås ha påstått) och Maryam Yazdanfar (som påstår att Johansson påstått det) kanske talar sanning. Det vet vi inte. Men den totala avsaknaden av traditionell och elementär journalistisk källkritik undergräver trovärdigheten i rapporteringen och bidrar till att göra det drev som nu pågår mot Håkan Juholt ytterst olustigt att följa.

Stormiga dagar för S

De senaste dagarna har inte varit så där jättebra för Socialdemokraterna. Efter turbulensen i riksdagsgruppen i samband med budgetmotionen har nyhetsflödet det senaste dygnet dominerats av (1) Håkan Juholts ersättningar för bostaden i Stockholm samt oklarheter kring Håkan Juholts resa till Vitryssland 2006, (2) Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons öppnande för att utvisa svenska medborgare samt samt (3) Socialdemokraternas avhopp från söndagens partiledardebatt i Agenda.

(1) Håkan Juholts felaktiga ersättningar för sin bostad i Stockholm är djupt olyckliga. Jag tror inte Håkan Juholt medvetet brutit mot reglerna i syfte att berika sig själv. Men okunskapen om regelverket - eller oviljan att fördjupa sig i det - uttrycker en sorglöshet och en naivitet som skadar bilden av honom som ansvarsfull politiker. I en tid då den politiska diskursen präglas av en kamp om vem som är mest ansvarsfull växer Juholts uppförsbacke på vägen till de svenska väljarnas förtroende.

Däremot tror jag inte att affären - om det stannar här - kommer att påverka partiet negativt i valrörelsen 2014. Svenska väljare brukar inte bry sig särskilt mycket om politiska skandaler när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Nackdelen för Socialdemokraterna är att partiet nu får lägga stor kraft och möda på att diskutera Håkan Juholts personliga tillkortakommanden i stället för att formulera och driva politiska förslag som förnyar partiet och pressar Alliansregeringen. Borgerligheten vinner - igen - kampen om den politiska dagordningen.

Juholts krishantering med snabb presskonferens och där han tar hela skulden själv har varit mycket bra. Juholt betraktas av många som glad och jovialisk och lite slarvig. Den bilden underlättar för honom att komma undan med sitt misstag. Här finns en könsfaktor. En kvinna passar sämre i rollen som "go gubbe" som då och då klantar till det.

(2) Ilmar Reepalu och Morgan Johansson höll utan att de själva tycktes märka det på att sätta Socialdemokraterna i knät på Sverigedemokraterna när de glatt pratade på om en ny lagstiftning som skulle ge nya medborgare en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Sverigedemokraterna jublade - äntligen fick de gehör för sina förslag. Men inom Socialdemokraterna väcktes en vredens vind och Håkan Juholt var snabb med att gå ut och tala om att en sådan lagstiftning var helt utesluten. Det var bra - medborgarskapet kan aldrig villkoras eller relativiseras. Är man medborgare så är man medborgare och ingenting annat. Men Morgan Johanssons ställning som Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor har fått sig en törn.

(3) Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att hoppa av partiledardebatten i Agenda på söndag. Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.

Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder. Nu blir debatten en stympad och märklig tillställning. Åsa Romson (MP) måste känna åtminstone lite kluvna känslor här hon tillsammans med Jimmie Åkesson får representera oppositionen mot Alliansregeringen.

Agendas debatt tappar intresse och betydelse när det överlägset största oppositionspartiet inte finns med. Väljarna och demokratin förlorar. Staffan Dopping formulerar sig väldigt klokt i saken här.

Johan Lundberg, Ilmar Reepalu och kampen mot antisemitism och terrorism

På motsvarande sätt skulle ingen på allvar göra kopplingen mellan Israels brutala krigföring i Gaza och svenska judar om svenska judar organiserade demonstrationer och protestaktioner mot Israels agerande. Svårare än så är det inte att komma till bukt med antisemitismen. Så skriver tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg på Axess-blogggen.

Nej, så skriver förstås Johan Lundberg inte alls. Hade Johan Lundberg skrivit så hade han - med rätta - hudflängts till och med värre än Ilmar Reepalu. Men byt ut "Israels brutala krigföring i Gaza" mot "politisk islam", byt ut "svenska judar" mot "svenska muslimer", byt ut "Israels agerande" mot "islamismen som ideologi" och byt ut "antisemitism" mot "denna sorts rasistiska tendenser" och texterna är identiska. Att kollektivisera individer efter religiös tillhörighet och sedan ställa särskilda krav på just denna grupp framstår här i all sin absurditet. (Tipstack till Hjalmar Falk.)

Jag blir så trött på alla dumma uttalanden om att personer med en viss religiös tro har ett särskilt ansvar att fördöma illdåd som begås av personer med samma religiösa tro. Illdåd och brott mot folkrätten är en angelägenhet för alla, inte speciellt för dem som tillhör en viss religiös grupp. Judiska församlingen i Malmö (eller någon annanstans i Sverige) har inte större skyldighet än någon annan grupp eller institution att protestera mot brott begångna av judar eller mot Israels brutala krigföring. På samma sätt har inte svenska muslimer större skyldighet än andra människor att protestera mot hoten mot Lars Vilks. På samma sätt har inte jag som kristen människa större skyldighet att protestera mot illdåd som begås av kristna människor än mot illdåd som begås av judar eller av muslimer eller av ateister.

Illdåd är illdåd och där har vi alla som individer ett personligt och moraliskt ansvar att ta ställning och att göra motstånd. Men det är ett individuellt ansvar, inte ett ansvar som vi har för att vi är kristna, judar, muslimer eller ateister.

Ilmar Reepalu, hetskampanjer och den viktiga kampen mot antisemitismen

OBS. Uppdatering efter Göran Hägglunds och Mona Sahlins debatt finns längst ned i posten

I dagens Expressen (ej på nätet) får PM Nilsson frågan: Är Ilmar Reepalu utsatt för en hetskampanj? PM Nilsson svarar: Alla som ger sig in i Mellanösternkonflikten blir utsatta för hetskampanjer.

PM Nilsson har rätt på så sätt att nästan inga debattämnen är så känslomässigt laddade som de som berör den israelisk-palestinska konflikten. Bland dem som stöder Israel i konflikten finns ofta en bergfast övertygelse om att Israel behandlas orättvist av svenska medier och av den svenska regeringen. På motsatt sida i debatten återfinns en lika bergfast övertygelse om att ingen annan stat än Israel skulle kunna bryta så ofta mot FN-resolutioner och mot folkrätten och ändå komma så lindrigt undan i svenska medier och i den politiska debatten.

I höstas var det Donald Boströms artikel i Aftonbladet om misstänkta israeliska organstölder som väckte debatt. (Om den affären formulerade jag mig här.) Nu är det Ilmar Reepalus uttalanden om situationen för den judiska befolkningsgruppen i Malmö som följs av anklagelser om antisemitism. Debatten är obehaglig. Det är sant att Ilmar Reepalu visat stor okunnighet om sionismen och att han formulerat sig på ett olämpligt sätt om att antisemitismen i Malmö kunde ha motverkats om judiska församlingen kritiserat Israel för dess grova och folkrättsstridiga övervåld under kriget i Gaza för ett drygt år sedan. Men enligt Nationalencyklopedin avser antisemitism fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet är det en absurditet att anklaga Ilmar Reepalu för antisemitism.

Sverige är ett land där antisemitismen haft svårare att få fäste jämfört med i de flesta övriga länder i Europa. Låt oss vara stolta och glada över detta och tillsammans bidra till att så skall få vara fallet även fortsättningsvis. Hetskampanjer riskerar alltid att bli kontraproduktiva. I kväll debatterar Göran Hägglund kampen mot antisemitismen med Mona Sahlin i SVT Agenda. Det vore befriande om den debatten kunde bli utgångspunkt för ett mer nyanserat samtal i dessa svåra och angelägna frågor. Som jag skrev i min bloggpost om debatten kring Donald Boströms artikel: Kampen mot antisemitism är faktiskt alldeles för viktig för att överlämnas till personer som som i dessa frågor väljer agitatorns roll i stället för att använda sitt öppna sinne.

*

Uppdaterat söndag kl 21.40, efter Agenda-debatten mellan Hägglund och Sahlin: Agenda-debatten mellan Göran Hägglund och Mona Sahlin kan delas in i två delar. Under den första delen ville Göran Hägglund - inte oväntat - bita sig fast så länge som möjligt vid Reepalus olyckliga uttalanden. Mona Sahlin tillstod att Reepalus uttalanden varit olyckliga, men att han bett om ursäkt och att det vore mer konstruktivt om regeringen och oppositionen nu i stället tillsammans kunde diskutera vad som bör göras för att bekämpa hatbrott. Under den andra delen slant (?) Göran Hägglund med tungan och antydde att Reepalus uttalanden syftade till att vinna muslimska väljare. Mona Sahlin blev rasande och krävde en ursäkt från Hägglund för att han antydde att muslimer skulle vara vänligt inställda till hatbrott. Men mitt i den eldfängda ordväxlingen var debattiden slut.

Mona Sahlin var mycket stabil. Jag kan förstå att Göran Hägglund vill göra så mycket som möjligt av Reepalus uttalanden. Men hans antydan om Reepalus motiv, och därigenom hans indirekta antydan om muslimer syn på hatbrott mot judar, kan bli något han får äta upp i debatten. Ett klargörande vore på sin plats.