Stormiga dagar för S

De senaste dagarna har inte varit så där jättebra för Socialdemokraterna. Efter turbulensen i riksdagsgruppen i samband med budgetmotionen har nyhetsflödet det senaste dygnet dominerats av (1) Håkan Juholts ersättningar för bostaden i Stockholm samt oklarheter kring Håkan Juholts resa till Vitryssland 2006, (2) Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons öppnande för att utvisa svenska medborgare samt samt (3) Socialdemokraternas avhopp från söndagens partiledardebatt i Agenda.

(1) Håkan Juholts felaktiga ersättningar för sin bostad i Stockholm är djupt olyckliga. Jag tror inte Håkan Juholt medvetet brutit mot reglerna i syfte att berika sig själv. Men okunskapen om regelverket - eller oviljan att fördjupa sig i det - uttrycker en sorglöshet och en naivitet som skadar bilden av honom som ansvarsfull politiker. I en tid då den politiska diskursen präglas av en kamp om vem som är mest ansvarsfull växer Juholts uppförsbacke på vägen till de svenska väljarnas förtroende.

Däremot tror jag inte att affären - om det stannar här - kommer att påverka partiet negativt i valrörelsen 2014. Svenska väljare brukar inte bry sig särskilt mycket om politiska skandaler när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Nackdelen för Socialdemokraterna är att partiet nu får lägga stor kraft och möda på att diskutera Håkan Juholts personliga tillkortakommanden i stället för att formulera och driva politiska förslag som förnyar partiet och pressar Alliansregeringen. Borgerligheten vinner - igen - kampen om den politiska dagordningen.

Juholts krishantering med snabb presskonferens och där han tar hela skulden själv har varit mycket bra. Juholt betraktas av många som glad och jovialisk och lite slarvig. Den bilden underlättar för honom att komma undan med sitt misstag. Här finns en könsfaktor. En kvinna passar sämre i rollen som "go gubbe" som då och då klantar till det.

(2) Ilmar Reepalu och Morgan Johansson höll utan att de själva tycktes märka det på att sätta Socialdemokraterna i knät på Sverigedemokraterna när de glatt pratade på om en ny lagstiftning som skulle ge nya medborgare en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Sverigedemokraterna jublade - äntligen fick de gehör för sina förslag. Men inom Socialdemokraterna väcktes en vredens vind och Håkan Juholt var snabb med att gå ut och tala om att en sådan lagstiftning var helt utesluten. Det var bra - medborgarskapet kan aldrig villkoras eller relativiseras. Är man medborgare så är man medborgare och ingenting annat. Men Morgan Johanssons ställning som Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor har fått sig en törn.

(3) Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att hoppa av partiledardebatten i Agenda på söndag. Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.

Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder. Nu blir debatten en stympad och märklig tillställning. Åsa Romson (MP) måste känna åtminstone lite kluvna känslor här hon tillsammans med Jimmie Åkesson får representera oppositionen mot Alliansregeringen.

Agendas debatt tappar intresse och betydelse när det överlägset största oppositionspartiet inte finns med. Väljarna och demokratin förlorar. Staffan Dopping formulerar sig väldigt klokt i saken här.

Hur kunde Reinfeldt hantera Littorin-affären så illa?

Littorin-affären handlar inte längre om Sven Otto Littorins påstådda sexköp, utan om hur illa Fredrik Reinfeldt hanterat frågan. Om Reinfeldt redan vid presskonferensen i samband med Littorins avgång i onsdags sagt sanningen och inte mörkat det han visste så hade affären med stor sannolikhet varit över. Nu får vi i stället en debatt om Reinfeldts regeringsduglighet och hans förhållande till sanningen.

Vid presskonferensen i onsdags visste Fredrik Reinfeldt att den avgörande orsaken till Littorins avgång var de brottsanklagelser om sexköp som Aftonbladet konfronterat Littorin med. Ändå valde Reinfeldt att spela med i Littorins spel och i stället låta Littorins omsorg om barnen i samband den uppslitande vårdnadstvisten vara den avgörande förklaringen till avgången. Nu får Reinfeldt bita i det sura äpplet och stå till svars inför anklagelser om omoraliskt (Reinfeldt höll inne med sanningen) och oskickligt (Reinfeldt lyckades hälla bensin i stället för vatten på Littorin-brasan) agerande.

Kunniga personer som Paul Ronge och Staffan Dopping utför veritabla lustmord på Reinfeldts sätt att hantera frågan, och visar samtidigt på ett enkelt och klargörande sätt hur Reinfeldt borde ha agerat. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats att det är upprörande att statsminister Fredrik Reinfeldt inte offentligt distanserade sig från de missvisande avgångsskäl som arbetsmarknadsministern angav på sin presskonferens samt att Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Likaså liberala Expressen skriver på ledarplats att smutsen genom Reinfeldts agerande stänkt över hela regeringen, helt i onödan.

Däremot kommer - för ovanlighetens skull, vill jag säga - Westander PR riktigt illa ut, när företagets VD Patrik Westander i Expressen kallar Reinfeldts agerande för ett skolexempel i god krishantering. Regeringen agerade snabbt, effektivt och kraftfullt. Skolexempel var ordet, sa Bull.

Det går inte att låta bli att undra över hur en så erfaren och skicklig politiker som Fredrik Reinfeldt kunnat hantera Littorin-affären så okänsligt. Visst fanns det en snabbhet och en dramatik i förloppet, och visst är Sven Otto Littorin en - åtminstone tidigare - nära vän och kamrat till Fredrik Reinfeldt. Men efter att ha följt Fredrik Reinfeldts snart fyra år som statsminister har jag en känsla av att hans förhållande till media i pressade situationer lämnar en del i övrigt att önska. När Reinfeldt sätts under press av media tenderar han att bli antingen arrogant eller harmsen - vilket inte är en tillgång i den föreliggande situationen. Reinfeldts reaktioner kan ha sin grund i att han blir osäker eftersom han inte fullt ut förstår medielogiken. Eller att han tycker så illa om denna medielogik att han inte förmår hantera den.

När det gäller Littorin borde Reinfeldts varningsklockor ha ringt betydligt tidigare. Som jag skrev i en tidigare post innebar avslöjandet om Littorins medlemskap i den något illustra Herrklubben Sällskapet många höjda ögonbryn. Även Littorins falska MBA-examen från Fairfax University, som år 2007 avslöjades av webbtidningen Friktion, innebar frågetecken för Littorins sätt att hantera etiska frågor.

För Fredrik Reinfeldt är skadan redan skedd. Han äger inte längre frågan, utan tvingas passivt avvakta vad som nu händer. Skulle Aftonbladet annan media plocka fram ytterligare nyheter kring Littorins agerande så kan frågan utvecklas till en riktig sommarplåga för regeringen.