Nätverket Migro och frågan om en generös migrationspolitik

På Expressens debattsida presenteras idag nätverket Migro som arbetar för en mer generös migrationspolitik. Bland initiativtagarna finns liberala profiler som t ex Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt.

Det är högst glädjande att goda liberala krafter bidrar till att stärka opinionsbildningen för en öppen och generös migrationspolitik. I sak är artikeln visserligen varken särskilt konkret eller problematiserande. Miljöpartister och många vänsterorienterade personer kan hålla med om det mesta. Styrkan i artikeln ligger i stället i att den pekar ut en riktning för debatten. Problematiseringar och konkretiseringar får göras givet den utpekade riktningen.

I ett avseende ställer jag mig undrande till texten. Författarna skriver att det i debatten finns ett "växande motstånd" mot den svenska öppenheten. Är det verkligen så? Några belägg anförs inte. Däremot presenterar författarna ett par anekdotiska exempel, som att några svenska byggnadsarbetare för åtta år sedan (!) skrikit "go home" och trakasserat arbetare från Lettland i Vaxholm. Däremot visar i princip samtliga opinionsmätningar att både svenskarnas "tolerans" mot flyktingar/invandrare och stödet för en generös flyktingmottagning ökar. Så i det avseendet tror jag att författarna har fel.

Författarnas strategiska (eller möjligen taktiska) huvudmotståndare är i stället de grupperingar inom den svenska borgerligheten som samlas kring tidskrifterna Neo och Axess. I artikeln står: Även i den borgerliga idédebatten hörs allt tuffare tongångar mot invandring som idé, trots att fri rörlighet borde vara fundamentalt för varje frihetsvän. Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten har i andra sammanhang kritiserat chefredaktörerna för Neo och Axess - Paulina Neuding och Johan Lundberg - för att de fixerat sig vid invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmat sig från liberala kärnvärlden.

Borgerlig idédebatt lever. Jag önskar Migro all framgång och hoppas nu på två saker. 1.) Att Migro lyckas stimulera den svenska vänstern till att skärpa sin egen idédebatt i migrationspolitiska frågor. Vänstern är till sitt väsen internationalistisk, vilket borde innebära att vänstern låg än mer på framkant i frågor kring en generös migrationspolitik. 2.) Att Migro inte reduceras till en plattform för att urholka välfärdsstaten och de svenska kollektivavtalen. En sådan utveckling vore inte värdigt nätverkets ambitioner.

Äntligen en borgerlig idédebatt?

Börjar vi äntligen få en borgerlig idédebatt med identifierbara skiljelinjer? För oss som på lite avstånd följt verksamheterna inom tankesmedjor och tidskrifter som Timbro, Axess och Neo har debatter och åsiktsskillnader oftast dolts av ryggdunkningar och ömsesidiga hejarop på till exempel Twitter.

Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.

Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.

Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.

Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.

Johan Lundberg, Ilmar Reepalu och kampen mot antisemitism och terrorism

På motsvarande sätt skulle ingen på allvar göra kopplingen mellan Israels brutala krigföring i Gaza och svenska judar om svenska judar organiserade demonstrationer och protestaktioner mot Israels agerande. Svårare än så är det inte att komma till bukt med antisemitismen. Så skriver tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg på Axess-blogggen.

Nej, så skriver förstås Johan Lundberg inte alls. Hade Johan Lundberg skrivit så hade han - med rätta - hudflängts till och med värre än Ilmar Reepalu. Men byt ut "Israels brutala krigföring i Gaza" mot "politisk islam", byt ut "svenska judar" mot "svenska muslimer", byt ut "Israels agerande" mot "islamismen som ideologi" och byt ut "antisemitism" mot "denna sorts rasistiska tendenser" och texterna är identiska. Att kollektivisera individer efter religiös tillhörighet och sedan ställa särskilda krav på just denna grupp framstår här i all sin absurditet. (Tipstack till Hjalmar Falk.)

Jag blir så trött på alla dumma uttalanden om att personer med en viss religiös tro har ett särskilt ansvar att fördöma illdåd som begås av personer med samma religiösa tro. Illdåd och brott mot folkrätten är en angelägenhet för alla, inte speciellt för dem som tillhör en viss religiös grupp. Judiska församlingen i Malmö (eller någon annanstans i Sverige) har inte större skyldighet än någon annan grupp eller institution att protestera mot brott begångna av judar eller mot Israels brutala krigföring. På samma sätt har inte svenska muslimer större skyldighet än andra människor att protestera mot hoten mot Lars Vilks. På samma sätt har inte jag som kristen människa större skyldighet att protestera mot illdåd som begås av kristna människor än mot illdåd som begås av judar eller av muslimer eller av ateister.

Illdåd är illdåd och där har vi alla som individer ett personligt och moraliskt ansvar att ta ställning och att göra motstånd. Men det är ett individuellt ansvar, inte ett ansvar som vi har för att vi är kristna, judar, muslimer eller ateister.