Alliansregeringens tystnad om Israels markinvasion i Gaza

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00 finns längst ned i texten.
Israels markinvasion i Gaza pågår för fullt och den militära våldsanvändningen fortsätter att skörda civila dödsoffer. Den vapenvila som främst Egypten försökte förhandla fram för ett par dagar sedan känns just nu långt borta. Hamas har genom den fortsatta raketbeskjutningen mot Israel och sin vägran att acceptera vapenvilan ett tungt ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen. Men Hamas agerande fritar inte på något sätt Israel för det militära övervåld man nu använder sig av. Expressens berättelse om de fyra palestinska pojkar i tioårsåldern som sprängdes till döds på stranden i Gaza är i sin ohygglighet plågsam att ta del av. I norra Gaza beskjuts al Wafa-sjukhuset av Israel och uppgifter förekommer om att det nu har utrymts med alla sina svårt sjuka patienter.

I Sverige formulerade i dag den socialdemokratiska partiledningen genom Stefan Löfven, Carin Jämtin och Urban Ahlin ett uttalande som var betydligt mer kraftfullt än Stefan Löfvens hårt kritiserade uttalande från tidigare i veckan. Nu lyfter partiledningen fram de aspekter som jag och många andra efterlyst, till exempel att Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar. Dessutom betonas vikten av att ockupationen upphör, att Israels svar på raketbeskjutningar måste vara proportionerligt samt behovet av internationell militär närvaro i området. Självklart kritiseras också Hamas agerande, inte minst dess ansvar för raketbskjutningarna av Israel. Givet dagens uttalande tyder det mesta på att Löfvens tidigare uttalande kan ses som ett olycksfall i arbetet.

Däremot börjar regeringens och Carl Bildts tystnad om krigshandlingarna i Gaza att bli besvärande. När det gäller Ryssland och dess agerande i Ukraina står Carl Bildt i första ledet och kräver sanktioner. När det gäller Israels brott mot folkrätten väljer Bildt däremot att inte tala om sanktioner överhuvudtaget. Jag har förståelse för att det är svårt att formulera sig i en fråga där regeringen är splittrad, men Carl Bildt trovärdighet mår inte väl av den tystnad kring det militära övervåldet i Gaza som vi i dag upplever.

Läs gärna Gabriel Wikströms och Jonas Bergströms artikel (båda från SSU) på temat i Expressen i dag.

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00. Jag noterar att Sydsvenskan (Oberoende Liberal) i dag på ledarplats också noterar alliansföreträdarnas totala ointresse för det som sker i Gaza och tidningen talar till och med om de borgerliga partiernas "beröringsskräck" rörande frågan: Borgerligheten då? Utrikesminister Carl Bildt (M) har pliktskyldigt visat frågan intresse, men resterande alliansföreträdare har varit totalt ointresserade. På partihemsidorna finns det inte ett enda uttalande, på deras Facebooksidor finns det inte ett enda inlägg om de senaste dagarnas upptrappning. Av de två borgerliga partiledare som är aktiva på Twitter, Göran Hägglund och Annie Lööf, är det endast Hägglund som nuddat vid frågan i form av en retweet rörande Hamas. Det finns tecken som tyder på att de borgerliga partierna har en beröringsskräck för frågor rörande konflikten. Ska någon form av fredsöverenskommelse någonsin vara möjlig krävs det att omvärlden visar frågan stort intresse. I Sverige riskerar debatten och engagemanget att bli skevt när allianspartiernas  företrädare abdikerat och överlåtit opinionsbildningen till vänstern. Det vinner varken debattklimatet eller partiernas trovärdighet på.

Jag noterar också att Carl Bildt igår var tydlig med att säga att han inte stöder Israels markinvasion: Jag tror inte att de (Israel, UB) kommer att lyckas med sina målsättningar. De har försökt flera gånger tidigare. Det leder bara till att lidandet blir större. Fler människor dör, bitterheten blir djupare och svårigheten att nå en politisk lösning blir större.

Fler vill avskaffa monarkin!

Svenska folkets stöd för monarkin minskar. Vid ett seminarium i dag arrangerat av SOM-institutet vid Göteborgs universitet framkom att andelen svenskar som vill avskaffa monarkin har ökat från 15 till 22 procent på sex år. Under samma tid har andelen som vill behålla monarkin minskat från 68 till 56 procent. Samtidigt minskar svenska folkets förtroende för det svenska kungahuset, och förtroendet är nu lägre än vid någon tidigare mätning. Stödet för monarkin har minskat inom alla grupper, även bland de borgerliga väljarna, säger Lennart Nilsson som ansvarar för undersökningen.

I dag tar sig historien om förhållandet mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström nya och sorgliga turer. Expressen har frågat mig om hur dessa nya turer påverkar svenska folkets syn på monarkin och på kungahuset. I sig tror jag inte affären påverkar synen på monarkin eller förtroendet för kungahuset alls. Men affären tangerar en större principiell fråga: påverkas monarkins ställning av att kungahusets medlemmar mer och mer skildras som vanliga människor, gifter sig med personer utan kunglig börd och lever liv där offentligheten tränger sig allt djupare in i det personliga? Kräver monarkin en upphöjdhet för att kunna fylla sin funktion som symbol för nationen?

På dessa frågor finns inga säkra svar. Men det finns ingen väg bakåt. 1960-talets auktoritetsnedrivning och Sverige som världens mest jämlika land gör det omöjligt för kungahuset att leva ett liv på samma upphöjda och oåtkomliga vis som tidigare svenska monarker. Det må bära eller brista. För Sverige - i tiden.

Som sann republikan rekommenderar jag gärna Stefan Demerts sedelärande visa om hur illa det kan gå när verkligheten tränger sig in i det annars så slutna hovet: Prinsessan som inte ville skratta.