Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)

Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.

Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.

Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

Kungen i den undre världen?

Uppdaterat måndag kl 20.00: I posten nedan skrev jag att Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna om kungens påstådda kontakter med gangstervärlden inte skulle lyckas. Redan i dag blev jag sannspådd. I Studio Ett tvingades Hovets informationschef Bertil Ternert kommentera uppgifterna, i en diskussion med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt ledamoten av Konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg (S). Det blev ett mycket bra och klargörande inslag, så lyssna gärna.

I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.

En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.

Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning. Kommer svenska medier nu att jaga statschefen om gangsterkontakter med samma nit som när man tidigare i höst jagade oppositionsledaren om lägenhetsbidrag?

Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.

*

Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.

Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.

Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.

Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.

Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.

Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.

I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.

Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.

Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.

Kungen hyllar Saudiarabiens kung Abdullah

I diktaturens Saudiarabien döms kvinnor som kör bil till piskrapp. Ytterst ansvarig för övergreppen är Saudiarabiens kung Abdullah. I torsdags hyllades kung Abdullah av Sveriges kung Carl Gustaf som tilldelade honom scoututmärkelsen Bronsvargen.

Kung Carl Gustaf är Sveriges statsöverhuvud. Eftersom Sverige är en monarki finns det inga möjligheter att utkräva någon form av politiskt ansvar av statsöverhuvudet. Kung Carl Gustaf kan fortsätta att chikanera Sverige genom att hylla diktatorer utan att medborgarna kan göra något som helst åt saken.

Avskaffa monarkin - för Sverige i tiden.

Prinsessan som inte ville skratta

Kronprinsessan Victoria är gravid och väntas föda i mars 2012. Den blivande modern mår bra, meddelar hovet.

Jag önskar verkligen kronprinsessan och prins Daniel all den lycka som ett föräldraskap kan ge. Men jag önskar också av hela mitt hjärta att deras barn skall få växa upp som en fri människa och själv få välja sin framtid. Det är en paradox att vårt frihetliga och hyperindividualiserade samhälle fortfarande accepterar en sådan tvångsmässig och för individen förtryckande institution som monarkin.

Så jag säger ett stort grattis till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Men tillägger: Ned med monarkin - leve republiken!

Om 1968:s nedrivning av monarkin som samhällsauktoritet har jag och Marie Demker formulerat oss i boken "I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Jag rekommenderar också Stefan Demerts sedelärande visa Prinsessan som inte ville skratta.

Är kungen skyldig?

Han framstår som skyldig. Så rubricerar Aftonbladet Lena Mellins krönika i dag om de senaste turerna kring kungen. Rubriken är både vilseledande och träffande.

Rubriken är vilseledande eftersom det är väldigt oklart vad det är som kungen skulle vara skyldig till. Att han vid något tillfälle i livet befunnit sig i en lokal där två kvinnor haft sex med varandra? Att han haft en utomäktenskaplig förbindelse med en känd kvinnlig artist? Att hans vänner försökt skydda honom och sig själva genom att söka kontakt med organiserad brottslighet? Eller skyldig till att han är den han är och inte alltid förmår att leva upp till de krav man bör kunna ställa på en statschef? Utan att anklagelsepunkterna är preciserade känns det märkligt att tala om kungen i termer av skyldig eller icke-skyldig.

Men rubriken är också träffande, om man lägger betoningen på det lilla ordet "framstår". För även om kungen inte är "skyldig" till någonting alls så har krishanteringen varit så usel att det för gemene man just framstår som att han måste vara skyldig till åtminstone något. Att inte hovet i det 21 århundradet förmår rekrytera en stab som förstår sig på kommunikation, medielogik och krishantering måste betecknas som tjänstefel.

Republikan som jag är tycker jag uppriktigt och innerligt synd om alla de individer som blivit indragna i denna sörja. Jag har tidigare läst och skrivit om boken Den motvillige monarken. I den texten beskrev jag Carl XVI Gustaf i termer av teflonkungen och att "bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade". Men nu har teflonet börjat nötas er och kungen har blivit sårbar. Det är uppenbart att han inte vet hur han skall hantera situationen och att det inte finns några goda rådgivare vid han sida som kan stötta honom i det uppkomna läget.

"Kungen bör granskas hårdare", hävdar en del. Men vad betyder det? En granskning utifrån vilka kriterier? Debatten famlar.

Hela historien visar på monarkins orimlighet som statsskick i vår tid. Monarkin bygger på auktoritet, hierarki och slutenhet. Vår tid kännetecknas av auktoritetsnedrivning, jämlikhet och öppenhet. Slutsatsen är given. Ned med monarkin - leve republiken!

Vad kan man skriva om kungens privatliv?

Den skandalomsusade boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken har redan före sin utgivning skapat en en intensiv debatt om hur kungen granskas och bör granskas av medierna. I dagens Aftonbladet (bara i papperstidningen) svarar jag på två frågor i ämnet. Nedan följer en utvecklad version av mina svar.

1. Kan man skriva vad som helst om kungens privatliv? Nej, det kan man förstås inte. Samma lagar om t ex förtal gäller för kungabevakningen som för annan journalistik. Samma pressetiska regler bör gälla för kungabevakningen som för bevakningen av andra makthavare.

Den intressanta frågan är i stället huruvida medierna tidigare levt upp till det journalistiska uppdraget att bevaka kungen lika kritiskt som man t ex bevakar statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin? Hade de rykten som florerar om kungen på nätet och de uppgifter som återfinns om honom i diverse forum som t ex Flashback kunnat tigas ihjäl av traditionella media om dessa rykten och uppgifter i stället hade gällt centrala politiker? Jag är inte så säker på det.

Orsaken till en sådan särbehandling står att finna i att kungen saknar politisk makt. Men jag tycker ändå inte en sådan särbehandling är rimlig. Även om kungen inte har någon formell politisk makt så är han landets statschef, vilket ger honom en informell makt och betydelse vilket motiverar en lika skarp journalistisk granskning som för statsministern eller oppositionsledaren.

Ett annat argument skulle kunna vara att kungen inte valt sitt ämbete utan fötts in i det. Jovisst. Kungen har visserligen in formell möjlighet att abdikera om han inte skulle gilla villkoren. Men som kung abdikerar man i praktiken sällan eller aldrig. Slutsatsen blir för mig att monarkin som statsskick är orimlig både ur en politisk och en human synvinkel. Ner med monarkin - leve republiken!

2. Kan hovet ta skada av boken? Det beror ju på vilken typ av avslöjanden som boken innehåller. Boken kan bidra till att förstärka bilden av kungen som en vanlig människa, med känslor, svagheter och bekymmer. Kungen kan också vinna sympatier om opinionen uppfattar honom som utsatt och illa behandlad av bokens författare. Å andra sidan kan kungen tappa stöd från dem som ogillar de aktiviteter han påstås ha ägnat sig åt och kanske även från konservativa monarkister som tycker att kungen inte lever upp till de höga krav man bör ställa på en monark.

Mycket av allmänhetens reaktioner kommer att präglas av mediernas sätt att spela upp historien. Blir medierna en medspelare eller en motspelare till kungen och hovet under de dagar som nu följer? Vi får en första indikation på detta efter den presskonferens i morgon torsdag där kungen traditionellt möter media efter älgjakten på Halle- och Hunneberg.

Inför kronprinsessans Kinaresa: Republik eller barbari!

Igår tillkännagavs att den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris. Liu Xiaobo är en av de mest kända regimkritikerna och 2008 dömdes han till elva års fängelse efter att ha undertecknat Charta 08, ett politiskt manifest för ökad demokrati i Kina. Utnämningen av Liu Xiaobo var ett modigt beslut av den norska Nobelkommittén och priset bidrar till att rikta uppmärksamheten på förtrycket och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina.

Till samma förtryckets och diktaturens Kina reser i dag kronprinsessan Victoria och prins Daniel för ett officiellt besök där de bl a kommer att inviga en modeutställning. Men namnet Liu Xiaobo kommer inte att passera kronprinsessans eller prinsens läppar under deras vistelse i landet. När hela världens uppmärksamhet riktas mot förtryckets Kina tvingas kronprinsessan Victoria och prins Daniel i stället lalla runt och klippa band. Det är förödmjukande - inte bara för Sverige och för kampen mot mänskliga rättigheter utan i minst lika stor utsträckning för dem själva. Tigandet bidrar till ett legitimera diktaturen och förtrycket av mänskliga rättigheter i Kina.

Jag hyser stor respekt för Victoria och Daniel som personer och för deras professionella försök att sköta de plikter som följer med tronarvingeskapet och prinstiteln. Men Victoria och Daniel är fångna i en struktur de varken valt eller skapat, en struktur som förminskar och snärjer in. En struktur som som står för utanförskap och ojämlikhet, för tillgjordhet och ofrihet och i det här fallet för ett skämmigt tigande inför förtryck och diktatur.

Tänk om Socialdemokraterna i sin strävan att bli ett modernt parti vågade ta sitt partiprogram och sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet på allvar. Låt fältropet bli: Republik eller barbari!

Kungamakt som patriarkat och underhållning

I en mycket läsvärd artikel på DN Debatt skriver i dag Annika Borg (teol dr, författare och präst i Svenska kyrkan) om det anmärkningsvärda i att kronprinsessan Victoria vid vigseln med Daniel Westling vill låta sig ledas in i Storkyrkan i Stockholm av sin pappa, kungen. En sådant arrangemang följer vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.

Borg skriver: Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen. Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet. Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.

"För Sverige - i tiden", är kung Carl XVI Gustafs valspråk. "För Sverige - ur tiden", raljerade en gång Lars Hillersberg med kungen och hans valspråk. Ett bekymmer med kungafamiljen och med monarkin överhuvudtaget är att den är så osvensk, för att använda Sverigedemokrati-språk. Jämlikhet/jämställdhet och frihet är två av de värden som kanske allra mest konstituerar svensk politik och svensk kultur. Samtidigt är monarkin till sin essens oförenlig med jämlikheten, och de levnadsregler som kungafamiljen tvingas underordna sig är oförenliga med friheten.

Kungafamiljen - och särskilt kungen själv - gör inte saken bättre genom att i sin livsstil prioritera ytliga arrangemang, fester, snabba bilar och - som man sa förr i tiden - odla en playboy-stil. Visserligen med familjen i fokus, men på kvällskvisten snabbt på med klubbkavajen och iväg till manliga sällskapsklubbar. Inga nydanande kulturella engagemang eller t ex kvalificerade synpunkter på ombyggnaden av Stockholm. I dessa avseenden är kungen inte en man i tiden, utan i stället en kvarleva från det förgångna.

Ingen skugga över kungen själv i detta. Han är som han är och har all rätt i världen att leva sitt liv på det sätt han själv önskar. Problemet drabbar monarkin vars förmåga att anpassa sig till nutiden är en överlevnadsfråga.

Kronprinsessan - säger jag republikan som jag är - har mycket skickligt och med stor kraft strävat efter att leva med sin tid. Men önskemålet att ledas till altaret av pappa kungen är ett steg tillbaka i denna strävan. Altarledandet blir en blandning av patriarkalitet och amerikansk TV-underhållning. Smaken blir fadd.

Fler vill avskaffa monarkin!

Svenska folkets stöd för monarkin minskar. Vid ett seminarium i dag arrangerat av SOM-institutet vid Göteborgs universitet framkom att andelen svenskar som vill avskaffa monarkin har ökat från 15 till 22 procent på sex år. Under samma tid har andelen som vill behålla monarkin minskat från 68 till 56 procent. Samtidigt minskar svenska folkets förtroende för det svenska kungahuset, och förtroendet är nu lägre än vid någon tidigare mätning. Stödet för monarkin har minskat inom alla grupper, även bland de borgerliga väljarna, säger Lennart Nilsson som ansvarar för undersökningen.

I dag tar sig historien om förhållandet mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström nya och sorgliga turer. Expressen har frågat mig om hur dessa nya turer påverkar svenska folkets syn på monarkin och på kungahuset. I sig tror jag inte affären påverkar synen på monarkin eller förtroendet för kungahuset alls. Men affären tangerar en större principiell fråga: påverkas monarkins ställning av att kungahusets medlemmar mer och mer skildras som vanliga människor, gifter sig med personer utan kunglig börd och lever liv där offentligheten tränger sig allt djupare in i det personliga? Kräver monarkin en upphöjdhet för att kunna fylla sin funktion som symbol för nationen?

På dessa frågor finns inga säkra svar. Men det finns ingen väg bakåt. 1960-talets auktoritetsnedrivning och Sverige som världens mest jämlika land gör det omöjligt för kungahuset att leva ett liv på samma upphöjda och oåtkomliga vis som tidigare svenska monarker. Det må bära eller brista. För Sverige - i tiden.

Som sann republikan rekommenderar jag gärna Stefan Demerts sedelärande visa om hur illa det kan gå när verkligheten tränger sig in i det annars så slutna hovet: Prinsessan som inte ville skratta.

Är det rätt av (S) att ge en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling?

I dag är det dags att ägna sig åt de stora och existentiella frågorna. Tycker jag som nybliven medlem i Republikanska Föreningen att det är rätt att Socialdemokraterna ger en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling? Eller är en sådan gåva från ett parti med kravet på införande av republik inskrivet i partiprogrammet bara ett uttryck för kungafjäsk och ett opportunistiskt hyckleri inför valrörelsen?

Jag tycker det är rätt att ge brudparet en bröllopsgåva. Mitt argument är att Sverige är en monarki och så länge vi väljer att ha det statskicket så måste vi också leva i det. Jag gör en parallell till affären med de socialdemokratiska toppolitikerna som utnyttjade RUT-avdragen trots att de var politiska motståndare till dessa avdrag. Då skrev jag att vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.

Det samma gäller monarkin. Så länge vi väljer att ha den kvar kan vi inte låtsas som att den inte finns. När Mona Sahlin bjuds på bröllopet förväntas hon därför tacka ja, och går man på bröllop bör man ha med sig en present.

Någon platt-tv lär Mona Sahlin dock inte ha med sig i paketet. Däremot uppges det bli biljetter till Folkoperan i Stockholm. (Varför man nu berättar i förväg vad man tänker ge i present.)

Själv minns jag med ungdomlig stolthet (lätt patetisk, skulle kanske någon säga...) när dåvarande kung Gustav VI Adolf anlände till Båstadtennisen under Swedish Open i början av 1970-talet och 3 000 personer i publiken på speakerns anmodan samfällt reste sig upp för att hälsa konungen. Alla utom tre, varav en var jag och de två andra var mina kamrater. Det hat och förakt som vår stilla demonstration då utlöste i publiken känns ännu i ryggmärgen. I dag hade jag rest mig upp, givet det resonemang jag för ovan...

Däremot skulle jag uppskatta lite skarpare kritik mot monarkin som statsskick från ledande socialdemokrater. Men jag inser att bröllopets placering i tiden bara någon månad före valet innebär ett realpolitiskt hinder för en sådan kritik.

Angående socialdemokratin och monarkin så vet jag att jag redan tidigare publicerat Stig Dagermans dagsvers från den 1 november 1950, när dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt. Här kommer den en gång till:

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?-

Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.

Med anledning av firandet av kronprinsessans födelsedag

Som en god republikan väljer jag att på kronprinsessans födelsedag återpublicera en dikt som även tidigare förekommit på denna blogg. Det är en dagsvers av Stig Dagerman från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
- Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.

Stig Dagerman och kronprinsessan Victorias bröllop

En kvinna av börd får äntligen sin man av folket, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han i dag kommenterade kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings stundande bröllop. Reinfeldt tillade: Jag är väldigt övertygad om att i en i övrigt ganska mörk och dyster stund som det är för Sverige och stora delar av världen tänder detta ett ljus av hopp.

En kvinna av börd och en man av folket? Ett ljus av hopp? Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna till ett modernt mittenparti åtminstone inte omfattar synen på monarkin.

Bröllopet kommer att äga rum ungefär tre månader före riksdagsvalet 2010. Upptakten till valrörelsen kommer sålunda att inramas av en nationalistisk yra av oanade mått. Frågan är hur denna nationalistiska yra påverkar den politiska debatten. Ett är säkert - bröllopet gynnar knappast den rödgröna koalitionen. (Jag kommenterar bröllopet i Sydsvenska Dagbladet.)

Själv är jag förstås republikan - eftersom jag tror på jämlikhet och på modernitet. Men den svenska monarkin är så tandlös att jag ändå sover gott om natten. (Efter att på Åbytravet en gång ha upplevt hur drottning Silvia med lätt hand hanterade den i förtid bortgångne och alltid gladlynt bombastiske travtränaren Kjell "Sheriffen" Dahlströms ofrivilliga björnkramar blev jag också en supporter till drottningen.)

Kommer då socialdemokraterna - som har kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram - att kunna värja sig från kungafjäsk och hovligt svassande? Fan tro't. Som docent Lennart Nilsson vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet visat är stödet för monarkin överväldigande även bland de socialdemokratiska väljarna.

På förekommen anledning leds tanken till Stig Dagermans dagsvers Republikanerna från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Dagerman skrev:

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?

- Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.