Den skandalomsusade boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken har redan före sin utgivning skapat en en intensiv debatt om hur kungen granskas och bör granskas av medierna. I dagens Aftonbladet (bara i papperstidningen) svarar jag på två frågor i ämnet. Nedan följer en utvecklad version av mina svar.
1. Kan man skriva vad som helst om kungens privatliv? Nej, det kan man förstås inte. Samma lagar om t ex förtal gäller för kungabevakningen som för annan journalistik. Samma pressetiska regler bör gälla för kungabevakningen som för bevakningen av andra makthavare.
Den intressanta frågan är i stället huruvida medierna tidigare levt upp till det journalistiska uppdraget att bevaka kungen lika kritiskt som man t ex bevakar statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin? Hade de rykten som florerar om kungen på nätet och de uppgifter som återfinns om honom i diverse forum som t ex Flashback kunnat tigas ihjäl av traditionella media om dessa rykten och uppgifter i stället hade gällt centrala politiker? Jag är inte så säker på det.
Orsaken till en sådan särbehandling står att finna i att kungen saknar politisk makt. Men jag tycker ändå inte en sådan särbehandling är rimlig. Även om kungen inte har någon formell politisk makt så är han landets statschef, vilket ger honom en informell makt och betydelse vilket motiverar en lika skarp journalistisk granskning som för statsministern eller oppositionsledaren.
Ett annat argument skulle kunna vara att kungen inte valt sitt ämbete utan fötts in i det. Jovisst. Kungen har visserligen in formell möjlighet att abdikera om han inte skulle gilla villkoren. Men som kung abdikerar man i praktiken sällan eller aldrig. Slutsatsen blir för mig att monarkin som statsskick är orimlig både ur en politisk och en human synvinkel. Ner med monarkin - leve republiken!
2. Kan hovet ta skada av boken? Det beror ju på vilken typ av avslöjanden som boken innehåller. Boken kan bidra till att förstärka bilden av kungen som en vanlig människa, med känslor, svagheter och bekymmer. Kungen kan också vinna sympatier om opinionen uppfattar honom som utsatt och illa behandlad av bokens författare. Å andra sidan kan kungen tappa stöd från dem som ogillar de aktiviteter han påstås ha ägnat sig åt och kanske även från konservativa monarkister som tycker att kungen inte lever upp till de höga krav man bör ställa på en monark.
Mycket av allmänhetens reaktioner kommer att präglas av mediernas sätt att spela upp historien. Blir medierna en medspelare eller en motspelare till kungen och hovet under de dagar som nu följer? Vi får en första indikation på detta efter den presskonferens i morgon torsdag där kungen traditionellt möter media efter älgjakten på Halle- och Hunneberg.
4 kommentarer:
Journalister i allmänhet verkar inte veta speciellt mycket om monarki, en följd utav detta blir därför att de ställer fel frågor när de vill granska kungen. Författarna av boken verkar i alla fall säkra på att de kommer med ett nytt perspektiv, så det ska bli intressant att se vilka frågeställningar de utgått från.
Själv tycker jag inte politikerna granskas speciellt väl. Varför är exempelvis möjligheten att engagera sig i samhället så starkt begränsad? Enbart politikerklassens organisationer har rätt att ställa upp i allmänna val. Exemplet med kungen är intressant; man kan inte på något sätt lägga sin röst på att kungen ska styra riket i fyra år, politikerna håller hårt i den makt de kommit över.
Politikernas ideologier granskas heller inte, se på liberalismen som inledde sin framfart med folkmord och religionsförbud under franska revolutionen och som fortsatt med en alltmer tyrannisk inskränkning av människors integritet och självständighet gentemot staten.
Inte för att jämföra kungen som offentlig person med Bill Clinton, men det vi lär få se i boken (och har sett i liknande affärer kring rena privatsaker) är samma slags unkna skvallermoral som drev på Lewinskyaffären. Personligt fläckfri moral enligt "vanliga" regler, trohet, en lyckad familj etc görs till måttstockar för hur du anses sköta ditt jobb eller dina offentliga roller.
Otrohet brukar inte hamna i topp på listan över de mest avskydda sakerna i Sverige men man ska givetvis inte vänta sig att medias tyckarfrälse orkar vara konsekventa och säga ifrån att rykten kring kungens sexliv är ointressanta, och att Bernadotternas privatliv i stort sett är deras ensak. Inte när det går att sälja lösnummer och paperbacks på indignationen.
Jag tycker det är bra att akademiker vågar ta ut svängarna. Kul att du tar dig an detta viktiga ämne.
Vilket är det viktigaste statsvetenskapliga perpsektivet på boken?
Perspektiv från ett land där man inte ärver titlar, utan förtjänar dem: Who the xxxx cares?!
(No pun intended)
Skicka en kommentar