Regeringens överenskommelse med S och MP om Afghanistan

Den just presenterade överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna/Miljöpartiet innebär kompromisser från båda sidor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kompromissat på åtminstone tre punkter.

1. I den tidigare rödgröna överenskommelsen stadgades att Sverige "kommer att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011". I dagens överenskommelse används i stället den betydligt vagare formuleringen att "Det är vår bedömning" att överlämnandet "kommer att kunna inledas under 2011".

2. I den rödgröna överenskommelsen stadgades också att en rödgrön regering "kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013". I dagens överenskommelse sägs i stället att "vår ambition är" att det inte skall finnas svensk stridande trupp i Afghanistan "efter utgången av 2014".

3. I den rödgröna överenskommelsen talades det konsekvent om ett svenskt "trupptillbakadragande". I dagens överenskommelse talas stället om en övergång från "stridande trupp" till "stödjande säkerhetsinsatser". Men det framgår aldrig tydligt vad som skiljer en stridande trupp från en "stödjande säkerhetsinsats". ISAF står ju redan i dag för "International Security Assistance Force".

Det framgår heller inte huruvida den svenska truppen skall minska i antal. I ett par närmast Monty Pythonska formuleringar beskrivs omfattningen av den framtida svenska styrkan: Med detta skapas ett bättre underlag för ställningstagande till omfattningen av de fortsatta svenska insatserna med stridande trupp under 2012 och därefter. Det är vår inriktning att vi under 2012 skall kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Många "inriktningar", "möjliggöranden", "strategier" och "ambitioner" blir det.

Regeringens kompromiss består framförallt i att den för första gången på allvar visar att man accepterar den förändrade spelplan som Kabulkonferensen i somras innebar. För första gången börjar regeringen nu tala årtal på ett seriöst sätt. Därigenom ansluter sig alliansregeringen till den allmänna insikten att omvärldens miltära operation i Afghanistan håller på att avslutas och att det nu gäller att satsa resurserna på att bygga freden i stället.

På ett sätt är regeringen vinnare, eftersom Socialdemokraternas och Miljöpartiets eftergifter är mer synliga och mer konkreta. Men på ett övergripande plan innebär överenskommelsen ändå att det nu råder nationell enighet om att den militära insatsen i Afghanistan skall avslutas under de närmaste åren. Krigsretoriken är borta och de stridande trupperna kommer att avvecklas, även om det tar något längre tid än vad den ursprungliga rödgröna överenskommelsen aviserade. Det är trots allt vackert så.