2010-11-05

Carl XVI Gustaf - teflonkungen?

Så har jag då inhandlat och läst boken Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken. Jag blev utskälld av en kund vid kassan, som tyckte det var en omoralisk handling att köpa en sådan förskräcklig bok.

Boken är en märklig blandning av å ena sidan en seriös skildring av främst kungens unga år och uppväxt, de nazistiska familjebanden och hans sätt att sköta sitt uppdrag och å andra sidan mer skandaljournalistiska inslag med anonyma källor kring delar av hans privatliv och påstådda otrohetsaffärer.

Kungen är statschef och därför kan inte hans privatliv enbart vara hans privatsak - så illa är det och det är ett av skälen till att jag är republikan. I allt mediebrus kring boken är det två saker jag vill lyfta fram ur kungens privatliv som är av samhällelig betydelse.

1. Kungen skall representera Sverige. Då blir det ett bekymmer att hans privata umgängeskretsar är så extremt enkönade och domineras av en överklass vars livsstil snarast påminner om en karikatyr ur sekelskfteslitteraturen. (Ja, förra sekelskiftet alltså - inte det senaste...) Det är Gubbtolvan, Punchklubben, Krocketklubben, Sörmlands vänner och Noppes. Grabbiga gubbar och flickor till kaffet. Jag missunnar inte kungen att umgås med sina vänner på sätt som han själv väljer. Men det blir ett problem för Sverige när statschefens person är ljusår från det moderna, jämställda, jämlika, mångkulturella Sverige i dag. Kungens valspråk "För Sverige i tiden" blir parodiskt, och kunde givet livsstilen snarare ersättas med "För Sverige - förr i tiden".

2. Kungen har - påstår boken - rört sig i kriminella eller kvasikriminella kretsar. Jag kan tänka mig vilket ramaskri det skulle bli om motsvarande påståenden riktades mot statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin. Nu drunknar den biten av boken i alla påstådda flickskandaler. Det är - för att uttrycka det milt - inte bra om statschefen rör sig i kriminella kretsar.

Vad händer då nu? Gårdagens presskonferens blev ett monumentalt antiklimax, där kungen utan manus glatt kommenterade en bok han sade sig inte ha läst. Trots att han inte läst den förklarade han sig beredd att lägga den bakom sig och gå vidare, eftersom boken skildrade sådant som hänt för länge sedan. Som någon formulerade det i nyhetsflödet igår: Kungen bekräftade otvivelaktigt något. Det är dock oklart vad det var han bekräftade.

För mig träder Carl XVI Gustaf nu fram som teflonkungen. Bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade. Jag tror inte kungen förlorade många sympatier på pressträffen igår. Tvärtom tror jag hans närmaste anhängare kände skadeglädje över den snopenhet som präglade alla journalister som efter en lång strapatsrik resa rakt ut i skogen fick ett tomt sju minutersmöte med kungen, utan mobiltäckning och utan möjlighet att sända direkt.

Kvällstidningarna kommer säkert att fortsätta kunna sälja läsnummer på boken. Men skall affären leva vidare och varaktigt skada kungen måste nog nya fakta fram.

7 kommentarer:

medundersåte sa...

Vi är inte besparade republikanska statschefers privatliv heller, exemplet Bill Clinton dyker ovälkommet upp i mina tankar.

Monarki står för mångfald, så om kungen står långt ifrån den centralstyrda och likriktade byråkratiska enhetskultur som politikerna anbefaller så är jag personligen inte särskilt bekymrad.

Republikanismen verkar inte ha förlorat sympatier på att företrädas av män som Hitler, Stalin, Pol Pot, och Robespierre. Så monarkismen i Sverige borde inte förlora sympatier genom det som boken påstår om Carl XVI Gustaf.

Anonym sa...

Är det bra med den här sortens böcker? Jag menar att Per-Albin Hansson var en av Sveriges bästa statsministrar någonsin, men han hade ju aldrig kunnat bli minister med dagens granskning med tanke på hans kvinnoaffärer.

Samma sak med Churchill vs Hitler. Hitler: Nykterist, vegetarian och gillade hundar = inget problem. Churchill = gravt alkoholiserad man med visst storhetsvansinne = problem.

Jag vet vem jag hade valt av alla dessa att leda vårt land (Churchill), men jag vet också att den enda som klarat dagens mediagranskning är Hitler.

Andreas sa...

Punkt 1 får mig att tänka:
Det finns en position i svensk politik som kan beskrivas som militant politisk korrekthet.

Ett område där den kommer till starkast utryck i dagens politiska landskap är jämställdhetsfrågan.

Jämställdhetsfrågan må ha avradikaliserats på senare år, men numera ställs ett militant krav på att alla måste dela den ...

svenerland sa...

Jag förstår inte upprördheten över kungens agerande. Kungen är kung och kan därmed tillåta sig att vara ”larger than life”. Gillar man inte det får man rösta för en demokratiskt vald statschef.

Emmie sa...

Jo, man förstod snabbt att Paul Ronge var fel ute i detta fall. Här segrade amatörismen. Sexskandaler fortsätter att vara något offentliga personer INTE behöver lida värst för i Sverige. Kom tillbaka när kungen försnillat pengar... då jädrar.

Jacqueline Kothbauer sa...

Det mest slående den senaste veckan är skillnaden mellan kung Carl Gustaf tafatthet inför media och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons motsatts. I söndagens DN-porträtt uppvisar den senare en mediehantering så briljant att undertecknad chockades en smula.

Jag erkänner att SD's politik och program inte lockat till läsning. Jimmie Åkessons eventuella duglighet har gått mig helt förbi i mitt generella avfärdande. "Att vara svensk sitter inte i hudfärgen" säger denne elegante retoriker. Det sägs sitta i sociala koder och i viljan att vara just svensk. Samtidigt hamrar han in betydelsen av att inte ta emot några fler invandrare.

Jämfört med kungen behandlas Åkesson med allt annat än silkesvantar, ändå klarar han det hela galant. Jag roade mig med att fundera på kungafamiljen och monarkins position i Sverige om Åkesson eller någon av hans kaliber varit kungens pressekreterare. Det resulterade i stycket "5 råd till kung Carl Gustaf från Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson". Kan läsas via denna länk
http://mediababeblogg.blogspot.com/2010/11/5-rad-till-carl-gustav-xiv-fran.html

Anonym sa...

Har nyss läst boken och blev rätt besviken. Den "seriösa" delen innehåller såvitt jag kan se inget nytt eller originellt, med en del ganska irriterande långa citat. Skandaldelen har ett och annat avslöjande, men som helhet är boken något av en soppa på ett par smärre spikar. Författarna har material till en eller ett par stort uppslagna artiklar i någon passande publikation, men de har fått dryga ut det hela ganska ordentligt för att det skall bli till en bok.

AW i Skottland