Karin af Klintbergs film "Kungen" väcker intressanta frågor om maktens essens

 - Hade Kungen en lycklig barndom?

- Vad är en barndom? När börjar den och när slutar den?

Replikväxlingen är hämtad ur Karin af Klintbergs sevärda dokumentärfilm Kungen, som jag såg i dag på biografen Göta på Göteborg Film Festival.

Replikväxlingen gestaltar det faktum att kungen blev faderlös redan vid nio månaders ålder. Uppdraget som först kronprins och sedan kung har sedan präglat hans liv på ett sätt som gör ett begrepp som "barndom" meningslöst.

Karin af Klintberg, som tidigare gjort bland annat Ebbe - The Movie (2009) och Trevligt folk (2015), har under ett par års tid fått följa Carl XVI Gustafs liv som monark, Hon har ställt frågor som syftat till att ge fördjupade insikter om vem kungen "egentligen" är och hur det är att vara kung.

Det är en spännande film. Inte för att den bjuder på dramatiska avslöjanden. Men mötet mellan kungen och Karin af Klintberg innehåller nerv. För mig i publiken är det är uppenbart att kungen känner sig besvärad och obekväm när Karin af Klintbergs ber honom reflektera över sin barndom, över påstådda skandaler och över uppdraget som kung. Kungen svarar oftast undvikande, inte alls eller på en helt annan fråga än den som ställts. Eftersom Karin af Klintberg är kungen verbalt överlägsen förvrids den "naturliga" maktbalans där kungen och den institutionella monarkin har ett maktmässigt överläge. 

Efter filmen fanns Karin af Klintberg och producenten Stina Gardell till förfogande för frågor. Jag frågade hur Karin af Klintberg själv uppfattat intervjusituationen där kungen undvek hennes frågor. Hennes svar var intressant. De scener där jag i biosalongen uppfattat att hon var i överläge och kungen i underläge hade hon själv inte alls uppfattat på det sättet. Hon kände i intervjusituationen hela tiden den lagrade makten i monarkins institutioner, personifierade i kungen. Hon trodde heller inte att kungen någon gång känt sig besvärad eller i underläge. En film kan ses på olika sätt, beroende på var man befinner sig.

Två saker om kungen är värda att lyftas fram. Den första är hans syn på plikt och ansvar som ledstjärna för sitt uppdrag. När Karin af Klintberg utan ont uppsåt frågar honom hur ofta han tänkt att det hade varit skönt att inte vara kung blir han provocerad. Det är en ovärdig fråga, svarar han. För kungen är uppdraget något man inte kan önska bort, uppdraget är en del av hans essens.

Den andra är kungens sätt att ständigt se framåt och inte tillbaka. Kungen vill inte problematisera det som varit eller det som är nu. Det är meningslöst, menar han. Men framtiden kan man påverka, därför är det om framtiden vi borde tala. Kungens hånade ord  "Nu vänder vi blad" får på så sätt en kontext och blir mer förståeliga.

Karin af Klintberg lyckas naturligtvis inte besvara frågan om vem kungen "egentligen" är. Men några glipor som vi inte tidigare sett blir synliga och filmen bjuder på en hel del autenticitet. Vackert så. Se gärna filmen!

Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)

Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.

Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.

Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

Kungen i den undre världen?

Uppdaterat måndag kl 20.00: I posten nedan skrev jag att Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna om kungens påstådda kontakter med gangstervärlden inte skulle lyckas. Redan i dag blev jag sannspådd. I Studio Ett tvingades Hovets informationschef Bertil Ternert kommentera uppgifterna, i en diskussion med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt ledamoten av Konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg (S). Det blev ett mycket bra och klargörande inslag, så lyssna gärna.

I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.

En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.

Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning. Kommer svenska medier nu att jaga statschefen om gangsterkontakter med samma nit som när man tidigare i höst jagade oppositionsledaren om lägenhetsbidrag?

Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.

*

Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.

Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.

Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.

Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.

Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.

Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.

I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.

Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.

Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.

Kungen hyllar Saudiarabiens kung Abdullah

I diktaturens Saudiarabien döms kvinnor som kör bil till piskrapp. Ytterst ansvarig för övergreppen är Saudiarabiens kung Abdullah. I torsdags hyllades kung Abdullah av Sveriges kung Carl Gustaf som tilldelade honom scoututmärkelsen Bronsvargen.

Kung Carl Gustaf är Sveriges statsöverhuvud. Eftersom Sverige är en monarki finns det inga möjligheter att utkräva någon form av politiskt ansvar av statsöverhuvudet. Kung Carl Gustaf kan fortsätta att chikanera Sverige genom att hylla diktatorer utan att medborgarna kan göra något som helst åt saken.

Avskaffa monarkin - för Sverige i tiden.

Carl XVI Gustaf - teflonkungen?

Så har jag då inhandlat och läst boken Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken. Jag blev utskälld av en kund vid kassan, som tyckte det var en omoralisk handling att köpa en sådan förskräcklig bok.

Boken är en märklig blandning av å ena sidan en seriös skildring av främst kungens unga år och uppväxt, de nazistiska familjebanden och hans sätt att sköta sitt uppdrag och å andra sidan mer skandaljournalistiska inslag med anonyma källor kring delar av hans privatliv och påstådda otrohetsaffärer.

Kungen är statschef och därför kan inte hans privatliv enbart vara hans privatsak - så illa är det och det är ett av skälen till att jag är republikan. I allt mediebrus kring boken är det två saker jag vill lyfta fram ur kungens privatliv som är av samhällelig betydelse.

1. Kungen skall representera Sverige. Då blir det ett bekymmer att hans privata umgängeskretsar är så extremt enkönade och domineras av en överklass vars livsstil snarast påminner om en karikatyr ur sekelskfteslitteraturen. (Ja, förra sekelskiftet alltså - inte det senaste...) Det är Gubbtolvan, Punchklubben, Krocketklubben, Sörmlands vänner och Noppes. Grabbiga gubbar och flickor till kaffet. Jag missunnar inte kungen att umgås med sina vänner på sätt som han själv väljer. Men det blir ett problem för Sverige när statschefens person är ljusår från det moderna, jämställda, jämlika, mångkulturella Sverige i dag. Kungens valspråk "För Sverige i tiden" blir parodiskt, och kunde givet livsstilen snarare ersättas med "För Sverige - förr i tiden".

2. Kungen har - påstår boken - rört sig i kriminella eller kvasikriminella kretsar. Jag kan tänka mig vilket ramaskri det skulle bli om motsvarande påståenden riktades mot statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin. Nu drunknar den biten av boken i alla påstådda flickskandaler. Det är - för att uttrycka det milt - inte bra om statschefen rör sig i kriminella kretsar.

Vad händer då nu? Gårdagens presskonferens blev ett monumentalt antiklimax, där kungen utan manus glatt kommenterade en bok han sade sig inte ha läst. Trots att han inte läst den förklarade han sig beredd att lägga den bakom sig och gå vidare, eftersom boken skildrade sådant som hänt för länge sedan. Som någon formulerade det i nyhetsflödet igår: Kungen bekräftade otvivelaktigt något. Det är dock oklart vad det var han bekräftade.

För mig träder Carl XVI Gustaf nu fram som teflonkungen. Bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade. Jag tror inte kungen förlorade många sympatier på pressträffen igår. Tvärtom tror jag hans närmaste anhängare kände skadeglädje över den snopenhet som präglade alla journalister som efter en lång strapatsrik resa rakt ut i skogen fick ett tomt sju minutersmöte med kungen, utan mobiltäckning och utan möjlighet att sända direkt.

Kvällstidningarna kommer säkert att fortsätta kunna sälja läsnummer på boken. Men skall affären leva vidare och varaktigt skada kungen måste nog nya fakta fram.

Vad kan man skriva om kungens privatliv?

Den skandalomsusade boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken har redan före sin utgivning skapat en en intensiv debatt om hur kungen granskas och bör granskas av medierna. I dagens Aftonbladet (bara i papperstidningen) svarar jag på två frågor i ämnet. Nedan följer en utvecklad version av mina svar.

1. Kan man skriva vad som helst om kungens privatliv? Nej, det kan man förstås inte. Samma lagar om t ex förtal gäller för kungabevakningen som för annan journalistik. Samma pressetiska regler bör gälla för kungabevakningen som för bevakningen av andra makthavare.

Den intressanta frågan är i stället huruvida medierna tidigare levt upp till det journalistiska uppdraget att bevaka kungen lika kritiskt som man t ex bevakar statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin? Hade de rykten som florerar om kungen på nätet och de uppgifter som återfinns om honom i diverse forum som t ex Flashback kunnat tigas ihjäl av traditionella media om dessa rykten och uppgifter i stället hade gällt centrala politiker? Jag är inte så säker på det.

Orsaken till en sådan särbehandling står att finna i att kungen saknar politisk makt. Men jag tycker ändå inte en sådan särbehandling är rimlig. Även om kungen inte har någon formell politisk makt så är han landets statschef, vilket ger honom en informell makt och betydelse vilket motiverar en lika skarp journalistisk granskning som för statsministern eller oppositionsledaren.

Ett annat argument skulle kunna vara att kungen inte valt sitt ämbete utan fötts in i det. Jovisst. Kungen har visserligen in formell möjlighet att abdikera om han inte skulle gilla villkoren. Men som kung abdikerar man i praktiken sällan eller aldrig. Slutsatsen blir för mig att monarkin som statsskick är orimlig både ur en politisk och en human synvinkel. Ner med monarkin - leve republiken!

2. Kan hovet ta skada av boken? Det beror ju på vilken typ av avslöjanden som boken innehåller. Boken kan bidra till att förstärka bilden av kungen som en vanlig människa, med känslor, svagheter och bekymmer. Kungen kan också vinna sympatier om opinionen uppfattar honom som utsatt och illa behandlad av bokens författare. Å andra sidan kan kungen tappa stöd från dem som ogillar de aktiviteter han påstås ha ägnat sig åt och kanske även från konservativa monarkister som tycker att kungen inte lever upp till de höga krav man bör ställa på en monark.

Mycket av allmänhetens reaktioner kommer att präglas av mediernas sätt att spela upp historien. Blir medierna en medspelare eller en motspelare till kungen och hovet under de dagar som nu följer? Vi får en första indikation på detta efter den presskonferens i morgon torsdag där kungen traditionellt möter media efter älgjakten på Halle- och Hunneberg.