Kungamakt som patriarkat och underhållning

I en mycket läsvärd artikel på DN Debatt skriver i dag Annika Borg (teol dr, författare och präst i Svenska kyrkan) om det anmärkningsvärda i att kronprinsessan Victoria vid vigseln med Daniel Westling vill låta sig ledas in i Storkyrkan i Stockholm av sin pappa, kungen. En sådant arrangemang följer vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.

Borg skriver: Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen. Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet. Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.

"För Sverige - i tiden", är kung Carl XVI Gustafs valspråk. "För Sverige - ur tiden", raljerade en gång Lars Hillersberg med kungen och hans valspråk. Ett bekymmer med kungafamiljen och med monarkin överhuvudtaget är att den är så osvensk, för att använda Sverigedemokrati-språk. Jämlikhet/jämställdhet och frihet är två av de värden som kanske allra mest konstituerar svensk politik och svensk kultur. Samtidigt är monarkin till sin essens oförenlig med jämlikheten, och de levnadsregler som kungafamiljen tvingas underordna sig är oförenliga med friheten.

Kungafamiljen - och särskilt kungen själv - gör inte saken bättre genom att i sin livsstil prioritera ytliga arrangemang, fester, snabba bilar och - som man sa förr i tiden - odla en playboy-stil. Visserligen med familjen i fokus, men på kvällskvisten snabbt på med klubbkavajen och iväg till manliga sällskapsklubbar. Inga nydanande kulturella engagemang eller t ex kvalificerade synpunkter på ombyggnaden av Stockholm. I dessa avseenden är kungen inte en man i tiden, utan i stället en kvarleva från det förgångna.

Ingen skugga över kungen själv i detta. Han är som han är och har all rätt i världen att leva sitt liv på det sätt han själv önskar. Problemet drabbar monarkin vars förmåga att anpassa sig till nutiden är en överlevnadsfråga.

Kronprinsessan - säger jag republikan som jag är - har mycket skickligt och med stor kraft strävat efter att leva med sin tid. Men önskemålet att ledas till altaret av pappa kungen är ett steg tillbaka i denna strävan. Altarledandet blir en blandning av patriarkalitet och amerikansk TV-underhållning. Smaken blir fadd.