Nej - det blir ingen svensk ansökan om Nato-medlemskap nu

Nej, Sverige är inte på väg att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap. Den saken står klar efter Magdalena Anderssons pressträff i dag.

Redan igår var finansminister Mikael Damberg tydlig med att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att Socialdemokraterna inte ändrat uppfattning. På pressträffen idag betonade Magdalena Andersson att den tidigare europeiska säkerhetsordningen, som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, inte längre existerar. Konsekvenserna av denna förändring måste analyseras grundligt, först därefter kan man ta ställning till vilka säkerhetspolitiska medel som bäst värnar Sveriges säkerhet och oberoende. Ja, det är rätt ordning. Först analys, sedan förslag och beslut. Inte tvärtom.

En del hävdar att det redan finns en analys och att Sverige därför borde söka medlemskap i Nato nu. Det är ett märkligt påstående. Hela grunden till att vi nu diskuterar svensk säkerhetspolitik är ju att den gamla ordningen - som tidigare analyser bygger på - inte längre finns. Så de tidigare analyserna, oavsett om de utmynnade i stöd för Sveriges militära alliansfrihet eller i stöd för svenskt Nato-medlemskap - saknar giltighet idag.

Viktigast för regeringens ställningstagande är förstås de säkerhetspolitiska argumentet - både på kort och lång sikt. "En svensk Nato-ansökan nu skulle ytterligare destabilisera läget i Europa", sa Magdalena Andersson. Det är svårt att säga emot henne på denna punkt.

Det är tydligt att Magdalena Andersson i stället vill satsa på fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete (samt med USA) och vårda relationerna med Finland - allt inom den bibehållna militära alliansfrihetens ramar. Ett Nato-medlemskap ligger långt borta. Men det kan inte uteslutas på sikt. Om Finland skulle bestämma sig för att söka medlemskap i Nato förändras de strategiska och de säkerhetspolitiska förutsättningarna igen.

Även om de säkerhetspolitiska argumenten är avgörande finns det också partiinterna skäl för Magdalena Andersson att hålla igen i Nato-frågan. För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palme samt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen. Den åsiktsinriktningen inom Socialdemokraterna skulle mobilisera med full kraft om partiledningen i detta skede bytte fot och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle leda till partiinterna strider mitt i valrörelsen - och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti.

Så nej - en svensk medlemsansökan av Nato är inte att vänta inom överskådlig tid. Men på sikt är en sådan möjlig. Frågan kommer att diskuteras på ett seriöst när konturerna till den nya säkerhetsordningen i Europa klarnar.

S + C = Sant?

I en uppmärksammad artikel i Expressen igår pekade närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) och socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad ut Centerpartiet som en konstruktiv och ansvarstagande kraft i svensk politik. Artikeln talade sig varm för blocköverskridande alternativ och den var ett av de mer oblyga frierier jag upplevt i svensk politik.

Syftet med frieriet var förstås inte att den tilltänkta bruden omedelbart skulle svara ja. Hon är ju redan trolovad på annat håll, och det tar tid att bryta upp från etablerade relationer. I stället fyller artikeln två andra funktioner.

För det första blir artikeln en signal till de väljare som befinner sig nära mitten och som tvekar om de ska rösta på Socialdemokraterna eller på ett alliansparti. Dessa väljare - inte sällan blockbytare - ska känna sig trygga i att det är mot mitten som Socialdemokraterna tänker söka samarbete efter valet i höst.

För det andra förstärker artikeln oron inom Alliansen. Visst, alla vet att Centerpartiet kommer att vara lojal med Alliansen till och med valdagen. Men vad händer dagen därpå? Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna - vilka är då incitamenten för Annie Lööf och Centerpartiet att hålla fast vid Alliansen? Med Alliansen väntar kanske ytterligare fyra år i osäker opposition och ett liv i skuggan av Moderaterna. Alternativet Centern erbjuds är regeringssamverkan och därmed också möjlighet att genomföra delar av sin politik, vilket ju är det alla politiska partier helst av allt vill.

Genom frieriet till Centern riskerar Socialdemokraterna visserligen att tappa en och annan marginalväljare som tvekar mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Och de som tvekar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kanske får ett motiv att välja det senare. Men desto mer står att vinna - prinsessan och åtminstone halva kungariket.

Så brudens nej var väntat. Men dagen efter valet är frågan fri igen. Och då är allt möjligt.

Hur trovärdigt är Alliansens hot om misstroendeförklaring?

I ett gemensamt yttrande förklarar de fyra allianspartierna att de är "beredda att agera i riksdagen" för att stoppa tre skattehöjningar som den rödgröna regeringen förväntas presentera i höstbudgeten. Allianspartierna nämner misstroendeförklaring som ett exempel på medel de är beredda att använda för att stoppa förslagen.

Om allianspartierna hoppats på att dagens utspel skulle bli en slags spelvändare och få Alliansen att framstå som enad, handlingskraftig och regeringsduglig så blev de nog besvikna. "Alliansens hot mot ministrar är absurda" skriver liberala Expressen på ledarplats, och tillfogar: Alliansen visar ännu en gång brist på bollkänsla. Sverige står inför flera ödesfrågor: arbetslöshet, bostadsbrist och välfärdens bemanning. I det läget väljer de borgerliga att hota med att fälla statsråd för att flygbiljetterna blir 80 kronor dyrare. TV4:s nyhetsreporter Ulf Kristofferson kommenterar på Twitter: Alliansen försökte idag visa enighet. Men resultatet blev i lika hög grad en bild av oenighet.

Allianspartierna är ju inte alls eniga om hur de ska gå tillväga för att stoppa de aviserade skattehöjningarna. De är oeniga om att lägga en gemensam alliansbudget. De är oeniga om att plocka ut enskilda delförslag i budgeten och rösta ned dem tillsammans med Sverigedemokraterna. De är eniga om att eventuellt använda sig av en misstroendeförklaring, men Annie Lööf har redan på Twitter hunnit klargöra att Centerpartiet inte kommer att ställa sig bakom en misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson. Kvar blir att man eventeullt kommer att rikta en misstroendeförklaring mot någon annan minister, kanske Mikael Damberg eller Anna Johansson.

Ja, ja. Mycket skrik för lite ull, skulle man kanske kunna säga. Allianspartierna kämpar på för att visa handlingskraft och hålla sina anhängare på gott humör, men de är själva inte villiga att ta över regeringsansvaret. En misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd kan vara ett sätt att symbolpolitiskt hantera situationen.

Jag hade nog trott att allianspartierna skulle utnyttjat möjligheten till misstroendeförklaring tidigare under mandatperioden - just för att visa handlingskraft och enighet. Nu väljer allianspartierna att kanske göra det på ett lite speciellt, ett sätt som kan straffa dem själva i slutändan.

För det första väljer de i så fall att rikta misstroendeförklaring mot ett socialdemokratiskt statsråd för att hen driver socialdemokratisk politik, inte för att hen har gjort ett formellt fel eller betett sig olämpligt på annat sätt. Det är en helt ny praxis i så fall, och knappast i linje med hur misstroendeinstitutet egentligen är tänkt att fungera. Och om vi efter valet får en alliansregering så kan den rödgröna oppositionen med gott samvete rikta misstroendevotum mot valfri alliansminister för att markera missnöje med den förda politiken, till exempel skattesänkningar.

För det andra har allianspartierna en pedagogisk uppförsbacke att ta sig än när de ska försöka förklara för de svenska väljarna varför de är beredda att utlösa en regeringskris ett år före valet (utan att själva vilja ta över regeringsansvaret) för att stoppa en flygskattehöjning på 80 kronor, en förändring av 3:12-regler samt en förändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Lycka till, som Per Ahlmark sa.

Nu är det långt till hösten. Flera av de aktuella förslagen ligger om jag förstått det rätt hos Lagrådet, och kan komma att förändras. Det är inte alls omöjligt att vi får en kompromiss där allianspartierna slår sig för brösten och säger att de stoppat förslagen, medan den rödgröna regeringen ler i mjugg och säger sig nöjd med att ha åstadkommit en lösning över blockgränsen.

Mikael Damberg och Jan Björklund hyllar Emmanuel Macron. Varför kan då inte S och L regera ihop?

Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?

Här är tre tänkbara förklaringar:

1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.

2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.

3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.

Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?

Tre intryck från dagens partiledardebatt

Dagens partiledardebatt i riksdagen bjöd inte på några större överraskningar. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en bra debatt och gav ett piggare intryck än på länge. Inget ont om skicklige Mikael Damberg, men visst är det synd att Stefan Löfven inte har en riksdagsplats och därför heller inte kan ta debatten med Reinfeldt i kammaren.

Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.

1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)

2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.

3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.

Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.   

Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt

I dag skriver jag på SVT Debatt om Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt i riksdagen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

I dag hålls riksdagens avslutande partiledardebatt inför sommaruppehållet. Men ledaren för landets största parti saknas. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen och ersätts av socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg. Visst är Damberg en skicklig politiker och debattör. Men partiledarens frånvaro är ett uttryck för den svåra kris Socialdemokraterna gått igenom.

Att oppositionsledaren inte sitter i riksdagen innebär att centrum för den politiska debatten riskerar att i än större utsträckning lämna parlamentet och i stället äga rum i medierna. En sådan utveckling kan på sikt riskera att urholka riksdagens auktoritet.

Allt annat lika är det förstås negativt för Socialdemokraterna att dess partiledare och dess ekonomisk-politiske talesperson inte kan delta i riksdagens partiledardebatter eller i det övriga riksdagsarbetet. Men situationen har en positiv sida för partiet också. Efter att ha gått igenom sin svåraste kris någonsin har Socialdemokraterna på mindre än sex månader ökat från 25 till dryga 35 procent i opinionsmätningarna. Partiets förnyelsearbete pågår för fullt. Partikongressen våren 2013 får en avgörande betydelse. Då skall ett nytt partiprogram antas och där skall grunden läggas för den politik som partiet går till val på 2014.

I den processen har partiet under Stefan Löfvens ledning skaffat sig en välbehövlig arbetsro. Stefan Löfvens låga profil innebär att partiet inte behöver visa sina kort för tidigt. Erfarenheten säger att ju mer konkret ett oppositionsparti blir när det gäller att presentera sin politik, desto mer skeptiska blir väljarna. Om oppositionen inte behöver konkretisera sig, tenderar väljarna att jämföra regeringens politik med ett tänkt ideal.

”Tala är silver, tiga är guld” påstås det. Håkan Juholt profilerade sig genom att prata mycket och gärna, Stefan Löfven har en mer återhållsam profil. I dagens läge tycks det senare vara ett vinnande koncept. Mikael Damberg kommer säkert med bravur att försvara de socialdemokratiska färgerna i dagens riksdagsdebatt. Stefan Löfven lurar i vassen och kan obefläckad koncentrera sig på uppgiften att leda partiet till valseger 2014

Nya namn ger nytändning åt S?

Just nu meddelades att valberedningen föreslår Mikael Damberg som ny ordinarie ledamot samt Veronica Palm och Leif Pagrotsky till nya suppleanter till Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Det är utmärkta förslag. Mikael Damberg kommer nu att ta över rollen som ekonomisk talesperson för partiet, erfar SVT Aktuellt. Här har Leif Pagrotsky redan tidigare förklarat att han inte stod till förfogande för uppdraget.

Jag har vid flera tillfällen uttalat mig kritiskt över det sätt varpå valberedningen hanterat processen. Desto gladare är jag att de förslag som valberedningen lanserat varit både kloka och i en del fall djärva.

Valberedningen har också förklarat att de kommer att nominera ytterligare en kvinna som suppleant till VU. Här hoppas jag att valberedningen vågar visa fortsatt klokhet och frimod och nominerar Lena Sommestad. Hon symboliserar det nytänkande och den strävan efter samhällsanalys som partiet så väl behöver. Jag rekommenderar i detta sammanhang gärna Jesper Meijlings och Sverker Sörlins artikel på DN Debatt i dag om Socialdemokratins icke-analytiska och ambivalenta inställning till marknadslösningar.

Valet av Mikael Damberg som ekonomisk talesperson bidrar också till att hålla ihop partiet, nu när Thomas Östros tvingats avgå.

Dagens Sifo-mätning visar också att avståndet mellan de rödgröna och Alliansregeringen i princip försvunnit. Det är en socialdemokrati i svag medvind och med förutsättningar för nytändning som samlas till kongress om några dagar.

Juholt: Att förnya eller inte förnya, det är frågan

Så har då den svåra och tumultartade nomineringsprocessen till ny partiledare för Socialdemokraterna nått sitt slut. En enig valberedning föreslår Håkan Juholt till ny partiledare och Carin Jämtin till ny partisekreterare.

Jag tillhör ju dem som varit starkt kritisk till det sätt på vilken nomineringsprocessen gått till. Desto skönare är det då att kunna säga att jag tycker valberedningen presenterar ett modigt förslag. Håkan Juholt är ett oskrivet kort i dessa sammanhang. Han saknar ministererfarenhet och hans namn uppfattades länge som något som fördes fram inte i dess egen kraft utan som ett försök att spärra ut Mikael Damberg. Själv förde jag försiktigt fram hans namn redan samma dag som Mona Sahlin avgick, men då som en av två i ett delat ledarskap. Med dagens gemensamma presentation av Juholt och Jämtin känns det som att jag fick lite rätt i alla fall. :-)

Håkan Juholt är tryggt placerad i partiets mittfåra, med en lätt dragning åt vänster. Han är en god lyssnare, samarbetsinriktad och skicklig kommunikatör. Han har integritet och är självständig.

Hur blir det då med förnyelsen? I några uppmärksammade uttalanden har Juholt i förklenande ordalag uttalat sig om "mantrat" förnyelse. Här tror jag Juholt är präglad av den tid då partiet delades upp i förnyare och traditionalister, där förnyarna drog lite åt höger och traditionalisterna lite åt vänster. Men när partiet i dag talar om förnyelse är det något helt annat som åsyftas. Förnyelse i dag är inte att välja mellan en väg åt vänster eller en väg åt höger. Förnyelse är att bana en helt ny väg där partiets värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet kan sätta lika starka avtryck i informationssamhället som de gjorde i industrisamhället. På denna nya väg som Socialdemokraterna måste bygga är det förstås möjligt att hålla lite mer åt höger eller lite mer åt vänster, men det är underordnat i sammanhanget.

Nomineringen av Juholt innebär en förnyelse i den meningen att partiet nu kommer att ledas av en person som inte har den gamla politiken att släpa på i en tung ryggsäck på ryggen. Bara det känns befriande.

Sedan har Håkan Juholt förstås en hel del att lära. Hans uttalanden om Twitter och sociala media visar på en okunnighet som förhoppningsvis bara är tillfällig. Hans Facebook-sida imponerar inte, för att uttrycka det milt. Men jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han själv finns på Twitter, och att han med sin humor och slagfärdighet kan göra Gudrun Schyman och Göran Hägglund rangen stridig om att vara landets främste elit-twittrare inom den politiska sfären.

En person i min närhet påpekar att förra gången Socialdemokraterna valde en okänd person till partiledare fick partiet över 50 procent av rösterna. Men det tog 22 år. Partiets tålamod är kanske inte lika stort i dag...

Hur skall vi tolka att 8 av 9 politiska experter tror att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för S?

I gårdagens Aftonbladet tror åtta av nio politiska experter (ja, jag är en av dem...) att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nionde experten, Nisha Besara, vägrar svara på frågan och säger i stället vem hon vill skall bli ny partiledare för S (Carin Jämtin eller Lena Sommestad).

Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.

Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.

Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.

Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.

Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.

Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.